En aspunges liv och leverne

Saker som irriterer och stör

2008-07-03T03:12:00.000+02:00

Visserligen är det intressant att för första gången i sitt liv vara en verklig fritänkare, men det är samtidigt så tråkigt att inte kunna bolla det med de som alltid förut gett mest intressanta inputs när det kommer till sådana frågor.

De två som utmanat en mest och fått en att tänka till mer än en gång är väck.

Om någon av dem återvänder till mig eller till världen så kommer de upptäcka att jag är förändrad. Och jag tror att de kommer tycka att det är till det bättre.

Protection, eller var det projection?

2008-06-30T17:53:00.000+02:00

Videon är inte rätt och hela låten är inte med, men den officiella videon kapar å andra sidan hälften av texten.

Justja, en sak till

2008-06-26T01:02:00.001+02:00

En sak till måste sägas. Jag har uppenbarligen missat boken som bevisar att det visst var USA som låg bakom Hjaldungs insatser under Göteborg 2001. Jag måste köpa den vid något tillfälle. Vet inte om jag pallar att läsa den än. Har ingen att diskutera den med heller.

Jag skrek VARG då.

För övrigt är 25% av de som svarar på en undersökning om tortyr på aftonbladet idag för det vid vissa extrema brott.

VARG

Men så bra, det är ju helt normalt... det är säkerligen ingen utveckling som skett, liksom vi svenskar har väl alltid varit för tortyr?

VARG

För övrigt håller till och med nyliberaler på att fatta att USA förvandlas till diktatur.

VARG

Men åh, skrek jag "varg" nu igen?

Och hur var det med kopplingen mellan razzian mot Pirate Bay och USA? Eller FRA och USA.

Ja, okej, konspirationen stämde tydligen 2001, men det behöver ju inte visa att den stämmer idag?

Och PKU-registret ska visst få finnas hos polisen nu. Och dessutom ska man förbjudas att gå ur PKU-registret.

VARG för helvete VARG!

Sen kan man förvisso fråga sig varför det är just vargen som ska vara det man varnar för. I fortsättningen kanske man skulle skriva:

BUSH

För övrigt undrar jag hur man kan vara så osmaklig i USA att man använder samma begrepp för tortyr som nazityskland använde på sin tid. Borde man inte fatta att det är pinsamt?

(se detta inlägg som en slags poesi)

Slafs och hafs

2008-06-26T00:10:00.000+02:00

Funderar på var jag kommer hamna nu. För allting är uppåner politiskt för mig. Folk skulle nog hoppa högt om jag sa att det jag faktiskt har lust med att läsa nu är typ Milton Friedman. För första gången i mitt liv räds jag inte sådana tänkare. Är snarare sjukt nyfiken.

Läser mängder av borgerliga bloggar. Och det är riktigt spännande. Håller verkligen inte med dem om allt men det är intressant att se hur de tänker.

Överlag det här med rädsla... jag undrar faktiskt om jag någonsin varit mera orädd än jag är nu. Visst, jag fick makabert stor panik på midsommar när jag tilldelades en minimal våningssäng ensam med Alice i en skrubb. Fick lägga mig i den och försöka låtsas att den inte fanns en stund innan jag kunde gå ut därifrån. Det tog väl en 40 minuter att hämta sig, men jag lyckades till slut. Och sen ägde jag på boule. Jag var riktigt vass och tog mitt lag till semifinal. Men sen tappade jag min förmåga och spelade sämre så vi kom bara tvåa ändå. Chrille och Stefan var bättre helt enkelt.

Märkligt det där. Jag är alltid usel på sporter som man måste sikta och sådant i. Men om jag bara går in och över huvud taget inte siktar så är jag bäst av alla. Och då, när förhoppningarna på mig är som störst sänker jag laget. Det är likadant i bowling. Jag menar... det säger egentligen sig självt att någon som är visuellt perceptionsstörd inte kan sikta?! För övrigt har samma sak hänt mig den enda gången jag skjutit med luftgevär. Rejält onykter siktade jag ändå som en gudinna. Hur är det ens möjligt?!

När folk ber mig sikta spelar jag helt enkelt bara sämre. Misstänker att allt handlar om att jag bara har ganska mycket tur.

Under loppet av en månad har jag för övrigt pratat två gånger med massmedia. Ena gången avböjde jag då jag kom på att det inte var rätt tid. Andra gången gjorde jag en intervju, men hela repet blev ställt. Det här måste vara mitt livs mest händelserika vår/sommar. Det händer liksom saker precis hela tiden, utan att jag gör ett dyft. Både dåliga och bra saker. I en enda jävla röra.

Egentligen borde jag spela på lotto nu. För sannolikheten att jag skulle vinna en miljon känns inte som ett dugg osannolik. Ungefär lika sannolikt som att mitt hus skulle brinna ner... Och med tanke på att det hela tiden händer osannolika saker så skulle det inte alls vara osannolikt. Dock måste jag erkänna att jag skulle föredra miljonen.

Jag insåg dessutom plötsligt att jag troligen har på mig exakt samma plagg som jag hade på mig för ett år sedan, för jag har ett foto på mig i det plagget. Snacka om knasig slump.

Och så verkar min digitalkamera ha dött. Eller så är det slut på batterierna. Jag vet inte vilket. Om det är kameran så ska jag aldrig mer köpa en Sony, den saken är säker.

Äsch, jag uppdaterar bara för att en viss semesterbrud ska ha något att läsa. Jag har ju inget att säga faktiskt.

I morgon ska jag dock åka och ta bort Alice stygn. Det ska bli förbenat skönt.

Vad som är viktigt

2008-06-16T01:33:00.000+02:00

Idag och i helgen har jag ägnat min tid åt Alice. Hon blev sämre inatt igen och är inte alls bra idag. Hon har fått ha kragen permanent nu för hon drar i stygnen så fort jag tar bort den. Förhoppningsvis kan hon få en kroppsstrumpa i morgon.

Det andra är att jag försöker kampanja på mitt eget vis för Sveriges demokrati. Fattar inte alls hur jag ska lyckas med den vansinneskampanj jag nu startat på min andra blogg, men vi får väl se vart det leder...

I morse var jag så utmattad så när jag väl kunde somna om på förmiddagen låg jag blick stilla. Vaknade i samma ställning som jag somnade och somnade om i samma ställning igen och vaknade likadant.

Nu ska jag försöka unna mig välförtjänt sömn.

Alice

2008-06-14T00:23:00.000+02:00

Alice mår bättre men kräktes för några timmar sen ner: en tröja, en kjol, en soffa, samt sin tratt.

Under rådande omständigheter är det vansinnigt jobbigt att inte komma utomhus. Jag behöver distraktion godamnit!!

Men jag fick en present idag och blev helt enormt rörd, och det verkar i alla fall lösa sig med midsommarafton. Och jag har bokat om det spännande mötet.

Och så har jag fått en väldigt trevlig komplimang.

Utöver det börjar jag småningom komma fram till att jag har en jobbig sak att ta tag i som jag skjutit upp i många år. Ska försöka att faktiskt ta tag i den.

För övrigt lider jag av att jag hela tiden måste stänga ute Chomsky. Han kan ju tro att jag slutat älska honom. Eller att jag är är arg på honom. Båda vore vanföreställningar.

Att ställa andra till svars

2008-06-12T23:32:00.000+02:00

Vi fortsätter med mina likheter med House...

House ställer hela tiden människor till svars. Han utmanar dem och går över alla gränser för vad som är accepterat att göra. Han lägger sig i människors liv. Det gör jag också.

Det var värre när jag var yngre, då gjorde jag det oförblommerat, idag är jag mer försiktig, men jag gör det ändå. Betydligt oftare än genomsnittet.

Det här dessutom parat med en förmåga att ofta kunna se rakt genom människor. Jag har många många gånger skrämt både vänner, bekanta och främlingar med att veta mer om dem än de själva är medvetna om. Det är ingen större konst för den som är intresserad av människor och har sett en del i livet att ha den förmågan, det handlar bara om energi och tid att lära sig.

Problemet för en själv är att man ofta har dubbel information. Man har den information som människan i fråga ger verbalt och man har den undermedvetna som människan i fråga kanske inte ens vet om. House har inga problem med det, han bara kastar den information han har i ansiktet på sina patienter utan hänsyn. Så gör inte jag, jag dribblar. Jag försöker ta hänsyn till all information jag har, men samtidigt helst inte avslöja hur mycket jag vet. Och det är sannerligen inte helt lätt... House bryr sig inte om om han är älskad och omtyckt, så han kan vara hur elak som helst. Men jag vill varken vara elak eller avskydd så jag går en konstant balansgång.

Med mer information om människor vet man självklart också mera, och kan göra mera korrekta bedömningar. Saker man säger till någon kan visa sig vara rätt senare, vilket gör att folk man tidigare överbevisat sällar sig till skaran av Cuddys. De litar blint på ens förmåga även om de ifrågsätter ens metoder.

Det där är svårt att hantera också. Det är lätt att ryckas med och tro att man alltid har rätt. Och det är lätt att ta sig större friheter när man är van vid att man är oantastlig. Det bådar inte för en särdeles sympatisk karaktär. Att alla älskar House på TV är en sak. I verkligheten skulle han inte vara vatten värd i andras ögon.

Och kanske hittar man där svaret till varför han är elak. Men mer om det i ett annat inlägg.

Alice lider

2008-06-11T19:06:00.000+02:00

Alice är kastrerad och vinglar och har krage. Chomsky måste hållas i ett annat rum. Hon kan inte klia sig bakom öronen, ramlar runt och har gigantiska pupiller. Exakt nu fick hon ett hysteriskt panikanfall och försökte gå av sig kragen baklänges. Hon har ett stort fult ärr på magen och de har rakat av henne pälsen där.

Det här var världens sämsta timing alla kategorier. Jag har inte sovit en sekund inatt innan operationen och vågar inte sova nu heller. Alice sover inte heller, utan stirrar bara med vidöppna ögon.

Chomsky är till och med rädd för Alice. Förmodligen för hennes drogade blick.

Jag är tvungen att ställa in det roliga mötet på fredagen och kan kanske inte ens komma iväg på midsommar om jag har otur.

Jag hade specifikt frågat djurkliniken om hon skulle behöva krage när hon kom hem. De sa att det inte brukar behövas och då tänker man ju att då är det ingen fara. Men i stället skickas hon hem med stålstygn och krage och man får veta att man ska tvätta såret med koksalt. Hur i helskotta ska man själv lyckas tvätta katten?!

Stygnen måste sitta 10 dagar så på midsommarafton först kan jag plocka bort dem och då har de inte öppet. Om hon ska vara i stugan blir det med stygn. Knappast en optimal första utomhusvistelse.

Har varit med om mycket jävligheter den här våren men det här toppar fan allt. Man börjar ju gråta bara man tittar på henne.

Jag gör det! Jag gör det verkligen!

2008-06-07T22:31:00.000+02:00

För snart tre veckor sedan skrev jag ett inlägg om att hantera ovisshet.

I detta står att:

Och kanske är det så enkelt att det enda man kan göra i en sådan situation är att kontrollera sina handlingar. Känslorna måste man lära sig att uthärda. Så det man ska fokusera på är att kontrollera sig själv och sina handlingar, samtidigt som man försöker hitta sätt att stå ut med känslostormarna inuti. Redan där har jag ett perspektiv och ett sätt att tänka som jag faktiskt inte tidigare haft i livet. Kanske kan det vara till hjälp. Jag hoppas i alla fall det.

Och det slog mig idag att jag faktiskt beter mig precis så här. Jag kontrollerar inte mina känslor - de löper hur som helst - men jag kontrollerar mina handlingar.

Jag kan tänka, drömma, prata om och känna hur mycket som helst, men jag förlorar inte kontrollen över mina handlingar. Och jag har inte ens psykolog till hjälp för det.

Jag gör inget vansinnigt, jag är inte destruktiv och inte deprimerad. Jag lider alla helvetes kval då och då men större delen av tiden är det som sagt ganska okej.

Vilken dag!

2008-06-05T16:18:00.000+02:00

Såhär en dag efter att ha skrivit om House har jag varit på sjukhuset med bror å gjort gastroskopi. Alltså inte jag då utan han. Att be mig följa med till sjukhus skulle nog ingen annan levande människa få för sig än han, men det gick alldeles utmärkt.

Detta är tveklöst en av de mest händelserika vårar jag varit med om. Eller om det kanske är sommar nu? Vad det än är så mår jag i alla fall helt okej. Och gör min egen grej. Så enkelt är det.

Jag är en snäll House

2008-06-04T14:32:00.001+02:00

Jag vet inte hur ofta i mitt liv jag får höra meningar som "det där har jag aldrig berättat för någon annan", "jag pratar inte med någon annan än dig", "du är så bra att prata med" osv.

Varför? Jo, för jag är så vansinnigt intresserad av människor och människors livsöden och minst lika intresserad av att lösa folks problem. Likt Gregory House kräver att vara intresserad för att ta sig an ett fall krävs mitt intresse för att jag ska lyssna på någon. Och likt House lägger jag ner all energi jag har när jag väl är intresserad. Jag kan lyssna timtal på någon utan att tröttna, så länge jag är intresserad.

Om någon försöker använda mig som slasktratt och inte vill ha mig till bollplank tappar jag intresset direkt. Jag löser inte problem åt folk för att vara snäll, jag gör det för att det roar mig. Jag kan lyssna på ganska vidriga saker utan att vara särskilt berörd av storyn. Men jag måste lösa fallet.

Likt House lägger jag pussel. Är det någon jag är nyfiken på kommer jag förr eller senare se till att få pusselbiten som saknas för att människan ska bli förståelig för mig. Och jag har all världens metoder att få sådan information ur folk. En del mer brutala och en del snällare.

Precis som House kastar sanningar runt sig och avkräver folk ansvar gör jag det. Skillnaden är att jag älskar människor. Jag är inte elak som House, inte ensam och ledsen som House. Jag är snäll som Cameron, med ett patos som hennes och starka moraliska värderingar. Ingen nihilist på något sätt. Men jag struntar i dig om jag inte är intresserad.*

När jag var yngre hade jag som regel att när jag hackat hål på människor var jag tvungen att ta hand om dem. Den regeln har jag lämnat idag. Alldeles för många att ta hand om, för att hacka hål på folk är alldeles för lätt och det är så många som ber om det... Så jag gör som House - löser fallet och lämnar patienterna därhän efteråt.

* Ett litet tillägg till detta är dock att det finns människor jag genuint bryr mig om och inte alls struntar i. De jag talar om i inlägget är de som inte står mig särskilt nära. Och även när folk står mig nära kan jag drivas av intresse. Med den skillnaden att jag då bryr mig.

Följdfrågornas mästarinna

2008-06-03T00:04:00.000+02:00

Jag är nog den mest frågvisa person jag känner till. Och när jag frågat en sak och fått ett svar kommer jag fråga följdfrågor på svaret och följdfrågor på följdfrågan och följdfrågor på följdfrågans följdsvar tills jag får alla svar jag vill ha.

Det här är något som folk tycker är sjukt irriterande, samtidigt är det något som är en av mina bästa egenskaper av alla. Det är via det envisa följdfrågandet som jag lärt mig så mycket om människor. Och det är via det envisa följdfrågandet som jag hjälper människor att sätta ord på saker de kanske inte hade ord på förut.

I det envisa följdfrågandet ingår också inte sällan hypoteser med frågor om "tänker du så här?" som då handlar om andra situationer jag sett. Hur min empati fungerar kan ni läsa om här.

Det här gör också att jag är en person man aldrig kan vräka ur sig inför. Jag minns allt och jag kommer ställa följdfrågor på allt. En människa mera intresserad av människor än mig är svårt att finna. Mer om det i ett annat inlägg.

Drömmen om att knyta ihop mina världar

2008-06-01T15:02:00.001+02:00

Jag drömmer verkligen om att kunna knyta ihop mina två bloggar ibland. För det finns så fruktansvärt mycket inom fat acceptance som hör ihop med frågan om funktionshinder. Rädslan för det annorlunda, att kräva att människor ska vara på ett visst sätt för att uppfylla en norm, och att inte för sitt liv kunna förstå att det kan vara på något annat sätt.

Den moraliska indignationen och viljan att hjälpa de svaga är ett illa maskerat förakt för det som man inte förstår.

Fillyjonk förklarar detta så fruktansvärt bra i ett inlägg på Kate Harding att jag faktiskt tänker bemöda mig om att försöka översätta delar av det. Hav överseende med att hon använder ett något krångligare språkbruk än mig och jag inte är en direkt kung på engelska.

Att se utanför size acceptancerörelsen får mig ofta att känna mig som - som Temple Grandin skulle säga en antropolog på mars. Jag se logiska förvrägningar som den här ovan och tänker: "Vilka är de här männniskorna, som tror att hälsa är en belöning för att straffa sig själv tillräckligt? Vilka är dessa människor som inte kan se hur man över huvud taget kan behandla sin kropp väl om man tycker om sig själv?" När jag hör komplimanger till någon som gått ner i vikt: "Vilka är dessa människor som tror att det mest värdefulla du kan göra med din kropp är att göra den mindre?" När friskvårdkampanjer mot barn fokuserar på viktminskning och åberopar spökbilden av barnfetma: "Vilka är dessa människor, som inte kan se det goda i att ha aktiva, välmående barn som inte nödvändigtvis är smala? ... Jag talar om vanliga folk som läst de sista medicinska nyheterna okritiskt, och som format sina åsikter därefter, med smalhet som det största målet för samhällets bästa. Vilka ÄR dessa människor?

Jo, det är våra vänner och kollegor och föräldrar, och ibland vi själva, så det ankommer på oss att minnas att dessa attityder inte kommer ur ett vakum. Som med andra saker som jag tar för givet, som t ex sexualundervisning, kämpar vi mot decennier av kulturella fixeringar och fördomar, inte sällan sådana med religiösa undertoner, som fullständigt struntar i logik. Det hör ihop med rädsla för sex: att njuta är syndigt, och allt som ger oss njutning (inklusive mat och fysisk aktivitet) måste ju vara suspekt om man sysslar med det för sin egen skull. Det hör ihop med rasism och klassförakt: de fattiga och de icke-vita måste vara medvetet dumma och medvetet ohälsosamma. Det hör ihop med ablism: sjukdom och handikapp måste på något sätt vara förtjänat, annars måste vi ta itu med de den smärtsamma vetskapen om att det kan hända vem som helst. Det hör ihop med sexism. en kvinnas högsta mål är att försvinna. Det är rädsla för det andra som vi projicerar all vår osäkerhet och rädsla för vår egen ensamhet på*. Och det är hörnstenen i vårt nuvarande samhälle.

* Ordet hon använder är insularities och översätts inte så lätt till svenska, men som jag fattar det har det att göra med att alla människor i grunden är ensamma och försöker att deala med det. Men jag kan ha fattat det fel.

*************

Det faktum att Fillyjonk bor i USA gör förstås att vissa saker kanske syns ännu tydligare där än här. Och jag skulle väl inte heller säga att en kvinnas främsta mål är att försvinna, men alltför ofta att ta mindre plats. Inte heller känner jag alltför många som tror man förtjänar sina sjukdomar, men däremot vet jag mer än en som tycker att även om man är funktionshindrad ska man minsann göra precis samma saker som alla som inte är det kan.

Texten ovan går att göra om till att handla om mina funktionshinder och jag ska roa mig med att göra det en annan gång.

Om behovet av regelbunden gråt

2008-05-31T23:33:00.000+02:00

Det finns en sak med frikyrkan som verkligen verkligen var bra. Det fungerade som en naturlig gråtventil. På nästan alla nattmöten och bönetillfällen på läger och liknande kunde man be om förbön.

Om det var nattmöte så gick man kanske fram till den coola pastorn som var och predikade och fick förbön. Ofta gick man flera i grupp. Och så var det nån som lade sina händer på en och bad.

Under den här tiden var det helt naturligt att gråta. Alla grät i högar av folk om vartannat, i blandade kön. På läger på bönekvällar satt man i stora klumpar eller i små grupper och kramades och grät. Det var helt naturligt och inget pinsamt någonsin att gråta vid sådana tillfällen. Inte ens om man var kille var det tabu.

På det här viset hade man hela tiden någon slags katharsis. Det var extas och det var gråt och det var kroppsnärhet. Helt naturligt, så gott som varje vecka.

Ju äldre jag blev och ju mer jag lämnade frikyrkan, ju mindre känslomässig på ytan blev jag. Med tiden förvandlades jag till en människa som inte ens grät med mina bästa vänner. Sådant var bara pojkvänner och andra speciella gråtvänner förunnat.

I stället har jag haft ett pokerfejs för mina vänner hela tiden. Även när jag mådde som sämst och var som mest deprimerad syntes det aldrig utåt i tårar. Även om jag pratat massa om känslor - det har jag inga som helst problem med - så har det varit på ett rationellt plan.

Nu rämnar det där igen. Bara jag hörde en av mina vänners röst igår började jag gråta och idag när jag var på MAX med en annan vän började jag gråta.

Så trots att jag inte är deprimerad får jag hålla mig inne mer än nödvändigt. För rätt vad det är kommer en sång någonstans och så är gråten där. Det är nog över ganska snart men visst kan man tänka då och då att den där ventilen man hade som tonåring verkligen var bra. Så man slipper göra bort sig på restauranger.

Någon gång ska jag också skriva om tryggheten jag hade som tonåring hos Gud. För den var också något verkligt verkligt bra.

En av mina favoriter försvinner

2008-05-30T16:15:00.000+02:00

October Road läggs ned. Nu är det definitivt. En av de bättre serier jag någonsin sett faktiskt. Hemskt synd.

Sådana idioter det finns

2008-05-27T13:25:00.000+02:00

Kommentar överflödig

Hur jag blev planeringsfreak - Vad är egentligen funktionshinder och vad är miljö?

2008-05-21T23:00:00.001+02:00

Mitt enorma behov av att planera de sista åren har jag tolkat som om de är en del av min personlighet. Som något som är en del av att jag är autistisk. Men är det verkligen så?

När jag var yngre ville jag sällan bestämma vad jag skulle göra i förväg, annat än de riktigt roliga sakerna, de som jag absolut inte ville vara utan. Min kosa styrdes alltid till stället då killen jag just då var besatt av skulle befinna sig. Det spelar ingen roll om jag var 15 eller 25, jag betedde mig likadant.

Om någon skulle hitta på nåt ville jag sällan boka upp mig för tänk om något roligare skulle komma förbi som man riskerade att missa!

På den tiden var utbudet av aktiviteter alltid stort. I synnerhet då jag bodde i Uppsala. Det fanns hela tiden saker att göra och fester att gå på. Ensam var man stort när aldrig. I stället tackade man ofta nej till de som var en närmast i jakt på det där spännande, där han med stort H skulle vara, eller där de coolaste människorna med högst status fanns. För ens bästa vänner fanns ju hela tiden där, man behövde inte ta hänsyn till dem. Så här gjorde vi alla mot varandra. Det var inget konstigt utan snarare självklart.

Men från att aldrig planera annat än det verkligt roliga och spännande är jag idag förvandlad till ett planeringsfreak. Någon som vill planera precis allt i förväg. Fast egentligen är jag fortfarande likadan. För inget roligt händer längre spontant...

Folk blir äldre och har familjer. Och de bor på andra ställen. Förhållande måste ha första tjing på helgerna då det oftast är enda tiden man kan träffas och katterna kan man inte bara åka ifrån utan att ha kattvakt. Och eftersom man har lite pengar måste man också köpa biljetter i förväg. Ingenting kan någonsin bli spontant. Inte ens en fika på stan kan ske utan planering då den kanske inte får plats i budgeten annars.

Det handlar inte om ett behov av att alltid veta vad som ska hända. Det handlar om en rent materiell situation. Om vänner som flyttat och om pengar som inte finns.

Att stå ut med ovisshet

2008-05-19T16:08:00.000+02:00

Att leva i ovisshet är det värsta jag vet. Jag har aldrig kunnat hantera det utan gjort de mest idiotiska sakerna för att slippa det. När jag var yngre såg jag här det som ett destruktivt drag hos mig, att jag hellre förstörde saker än levde i ovetskap om hur det skulle sluta. Särskilt relationer.

Men det är ju inget annat än kontrollbehov, ett autistiskt behov av att hela tiden veta vad det är som ska hända. Jag måste planera annars mår jag dåligt. Jag vill alltid ha nåt att se fram emot vad det än är. Alltid ha en hållpunkt.

Kanske finns det ett sätt att lära sig att leva med ovisshet, men jag har nästan aldrig lyckats.

Och kanske är det så enkelt att det enda man kan göra i en sådan situation är att kontrollera sina handlingar. Känslorna måste man lära sig att uthärda. Så det man ska fokusera på är att kontrollera sig själv och sina handlingar, samtidigt som man försöker hitta sätt att stå ut med känslostormarna inuti. Redan där har jag ett perspektiv och ett sätt att tänka som jag faktiskt inte tidigare haft i livet. Kanske kan det vara till hjälp. Jag hoppas i alla fall det.

Ytterligare blogg

2008-05-19T02:10:00.000+02:00

Skaffade ett konto på Twitter under samma nick. Kommer dock skriva på engelska även om jag är usel på det. Det är mera distanserat.

Jag har fått tillbaka min förmåga att intellektualisera känslor igen. Herregud vad jag saknat den. Den försvann när jag gick i första terapin för 10 år sedan och efter det har jag mest varit öppen sårbarhet. Jag har varit lite bitter på att den aldrig kom tillbaka, men nu äntligen i helgen har den funnits där med full kraft. Försvarsmekanismer är sannerligen inte alltid av ondo.

Visst är det bra att hitta sin sårbarhet men att gå runt med sårbarhet ständigt gör en mest till ett mentalt villebråd. Jag har länge känt att det är för öppet rakt in, att jag lämnar ut mig lite för mycket till lite för många. Helt i onödan ganska ofta. Och i stället för att sätta mina egna ord på saker har jag ofta blint litat på andras förklaringar av verkligheten. Som om inte min egen skulle vara viktigare för mig.

Jag är ju inte så där svag som jag kan verka när mina mekanismer inte fungerar. Inte så osjälvständig, inte så ynklig. Jag må vara försiktig och konflikträdd, men förväxla inte det med att jag mår dåligt!

Jag är så mycket starkare än man tror. Jag har överkommit flera depressioner och tagit mig ur en rad svårigheter de sista tio åren. Det är rätt segt virke i aspungen minsann. Och när min förmåga till vettig intellektualisering i helgen återvände kände jag mig otroligt glad och lättad. Att jag dessutom har tio år mer på nacken gör att förmågan dessutom förhoppningsvis kommer vara ännu mera korrekt än förut.

Jag står inför en förändring i livet som jag trodde skulle vara döden. Just nu känns det mest spännande. Allting kommer bli vad jag gör av det och jag har ingen att skylla på. Det ska bli riktigt spännande att ta lite mera mentalt ansvar.

House är autistisk - del 1

2008-05-08T21:28:00.000+02:00

Ja, om ni inte ser på House så ska ni kolla på det nu. 22:40 kommer programmet där House antyds vara autist. Hoppas ni kollar på det.

Undertecknad har självklart redan sett avsnittet och kommer försöka blogga om saken efteråt, så jag hoppas ni tittat, annars blir det lite meningslöst.

Det här med särbegåvning då då

2008-04-15T02:07:00.000+02:00

Efter denna hype om särbegåvning kan jag ju bara säga att det skulle vara bra om det fanns en kompromiss där. Någon som är funktionshindrad är ju faktiskt inte sällan även särbegåvad. Läs här och alla de som känner mig skulle nog klassa mig som särbegåvad. Troligen en och annan lärare också.

Även i den danska skolan för särbegåvade barngick barn som egentligen lika gärna kunnat ha aspergerdiagnos eller adhd. Det som gör mig lite trött är att man måste skilja dem åt. Varför kan man inte bara acceptera att hjärnan som är väldigt intelligent på en sak kan vara usel på en annan? Varför inte bara acceptera grejen att människor är olika? Jag begriper fortfarande inte vad det är som är så hotfullt och skrämmande med det konceptet.

Och ändå... jag minns ju en tid då jag diskuterade Kärfve som om det skulle vara något seriöst, då jag tyckte att alla påstådda medfödda olikheter var orättvisa och hemska. Det fanns faktiskt en sådan tid. En tid då jag var rabiat antibiologist.

Och visst finns det anledning att inte vara det, idag när skolsystemet görs om och folkt återigen slås ut tidigare, då man åter ska börja skilja agnarna från vetet och dela in klasser igen, samtidigt som alla skriker allt högre att klassamhället är dött.

Men det är inte den enda sidan. Den andra sidan är att människor inte tas tillvara för de de är, samtidigt som de inte heller får hjälp med det de inte kan.

Det är dubbelt. Pratar man bara om funktionshindren missar man särbegåvningen. Men pratar man bara om särbegåvningen missar man funktionshindren. Det är därför det är så synd att de inte kan samverka bättre. För egentligen är det bara två sidor av samma mynt. Om hjärnan är bra på en sak kommer den troligen vara sämre på något annat.

Med ett sådant tänkesätt kanske man skulle uppskatta specialisering i stället för att försöka göra alla särbegåvade till tråkiga dåliga kopior av neurotyper.

Tendentiöst, historielöst och partiskt

2008-04-14T22:52:00.000+02:00

Svt visar återigen att de inte kan annat än att vinkla det här med neuropsykitri. Det måste vara synd om barnen som får diagnos. Det måste vara så att Leif Elinder och Evfa Kärvfe har rätt. Vi låtsas inte om det faktum att Elinder varit ihop med Carina Gillberg - det tar ju bort hela effekten av att hon skrivit till hans släkt och undrar varför hon stödjer det. För tänk om det faktiskt kan vara människor hon känt hon skriver till? Det blir ju inte lika kul och spännande och häxjaktigt då.

För det är inte häxjakt att visa svartvita bilder på en bister Gillberg som ser skum ut.

Och mamman till ungen sen - vad sa hon egentligen som inte jag redan själv säger? Tycker jag man ska medicinera barn urskillningslöst med amfetamin? Nej, självklart inte, jag är så kontroversiell att jag tycker att det är upp till barnet själv att avgöra en sådan sak.

Jag är också alldeles övertygad om att vi med funktionshindren själva hade kunnat säga ett och annat i programmet som hade gett det en väldigt annorlunda vinkel. Men då skulle man ju inte ha kunnat behålla den initiala.

Nej, fram för mer idioter i debatten. Fram för fler människor som säger att det bara är sociala faktorer och inget man behöver ta hänsyn till. Fram för fler alternativa idiotteorier som den om socker. För att människor skulle kunna vara födda olika, det är något de på SVT inte för sitt liv kan förstå.

Tendentiöst, historielöst och lättköpt SVT!

Vaccinhysterier hotar tysta autismbloggare

2008-04-08T08:00:00.001+02:00

Man skulle ju tro att vaccinhysterikerna slutat nu. Att de liksom skulle fattat hur fruktansvärt ovetenskapligt och löjligt det de håller på med är. Men nej. I stället har en av världens bättre autismbloggare tilldelats en så kallad subpoena. Läs mera här

So much for freedom of speak...

Odefinierbart sjuk?

2008-04-06T20:11:00.000+02:00

Jag har huvudvärk. Jag har haft huvudvärk de sista dagarna. Vet inte hur länge nu. Börjar fundera över om det bara är vilja som håller mig vaken. Det är som att min kropp är sjuk men inget vill bryta ut å huvudvärken är symptom på att nåt är fel men jag vet inte vad.

Eftersom jag inte har lust att bara sova å vara sjuk å eftersom jag samtidigt varit överfallen av nån extra stark form av hyperaktivitet å av att vara översocial.

Kroppen beter sig som att den inte orkar nånting, kognitivt beter jag mig som om jag sover eller är exceptionellt trött. Det är som feberhallucinationer utan feber eller som trötthetshallucinationer.

I vilket fall ska jag agera som om jag är sjuk, för någonstans verkar jag vara det trots att hjärnan inte helt vill greppa läget. Så promenader å bara göra roliga saker denna veckan. Å sova sova sova.

Av nån helt outgrundlig anledning blir jag bättre av frisk luft i alla fall tillfälligt och kanske av sömn.

Det här är lika flummigt skrivet som bubblan jag befinner mig i å inte lyckas förklara. Helt slutkörd trots att jag ändå sover.

Jaja, krya på sig till mig. Jag hoppas det inte är min nya dataskärm som är problemet i alla fall.

Men alla vet ju...

2008-03-30T17:39:00.000+02:00

* Att övervikt är ohälsosamt

* Att vi lever i en demokrati

* Att AFA är likvärdiga med nazister

* Att man inte bör promota undervikt genom att låta människor som har ett BMI under 18 få jobba som modeller.

* Att muslimer får lära sig att kriga, vi har ju hört talas om Jihad.

Det alla vet är sådant som få bryr sig om att ifrågasätta.
Det alla vet är sådant som få har en aning om men ändå uttalar sig indignerat om.

Därför köper annars intellektuella Anna Skippers bullshit.
Därför köper annars intellektuella att AFA och nazister är samma sak.
Därför köper annars intellektuella att ett instrument som skapades för att mäta vikt i rymden är ett vettigt mått på människors hälsa.

Det enda de inte köper är att muslimer får lära sig att kriga. För att tro något sådant är inte politiskt korrekt.

Jag har väldigt svårt för det där. Och ändå går jag själv gång på gång på dylika resonemang. Allt ovan har jag själv försvarat med samma intellektuealla argument som jag idag förkastar. För jag är precis som alla andra lika benägen till fördomar. Om än förmodligen mer beredd än genomsnittet att våga se när jag har fel.

Det går framåt, det går framåt

2008-03-03T13:23:00.000+01:00

Vetenskapen börjar hålla med autismrörelsen. Sannerligen inte en dag för tidigt börjar man märka att vi troligen inte är utvecklingsstörda, bara annorlunda.

Man talar om att om 30 år kommer man se på dem som försöker "bota" autism på samma vis som man idag ser på sådana som vill bota homosexualitet. Det handlar helt enkelt om en naturlig variation. Vad skulle du tro om Amanda om du träffade henne? Skulle du tänka "här är en av världens absolut mest framstående bloggare av autism?". Om inte så har du fel. Välkommen till en ny värld.

and the world continues

2008-01-08T07:38:00.000+01:00

Utbränd, sjuk och eländig har jag varit. Blivit av med hälften av mitt hår också. Och stängt ute mig själv från min laptop på det mest effektiva sätt i världen. Men jag mår förvånansvärt bra. Förutom att min lägenhet ser ut som ett råtthål, förutom att jag inte tränat på en och en halv månad. Förvånande.

Jag mår faktiskt ganska bra. Konstigt men sant.

Förvånansvärt stark, trots allt.

Mentaliseringsförmåga: Autisterna - Neurotyperna (1 -0)

2007-10-24T04:15:00.000+02:00

Nej, jag mår inte dåligt av mina funktionshinder. Jag är inte deprimerad. Jag är inte mera utmattad för att jag jobbar mera på nätet. Jag är utmattad för att min lägenhet ser ut som ett råttbo.

Jag hetsäter över stress att inte kunna få fint till jul, över orkeslöshet inför att laga mat, över brist på disk att äta på äter jag i stället choklad. Och mår illa så jag kräks.

Jag sover inte på nätterna, inte minst på grund av ångest inför växande diskberg och för att behöva städa. Och för att taket i mitt badrum snart kommer ramla över mig men jag inte kan göra något åt det för då måste jag tillfälligt flytta både mig och katterna och det är för omständigt.

Jag behöver ingen psykolog, jag behöver inte samtal. Jag behöver hemhjälp god damn it!

Och så säger folk att autister har svårt med mentaliseringsförmåga...

Om en neurotyp besatt en tiondel av min sociala kompetens i kunskap om hur vi med funktionshinder fungerar så skulle det förmodligen räcka. Men de är så fast i teorier om oss att de inte hör människorna framför dem som talar om sin vardag. Därför finns boendestöd. Någon har skapat en teori och andra har hakat på.

Jag vet hur det är att vara så där. Jag vet hur det är att vara den som gör teorier om andra och är så övertygad om mina teorier att jag inte ser verkligheten. Jag vet hur många gånger i mitt liv jag talat om för människor att de har fel i allt de säger om sig själva. De är ingen större skillnad på det tänket och det tänk neurotyper har om oss funktionshindrade. Det handlar om att veta bäst, om att vilja hjälpa så mycket och vilja göra oss så väl att man inte ser att man i stället förstör. Och att se att man i stället förstör gör så ont så man föredrar lögnen.

Se där, jag har mentaliseringsförmåga. 1 - 0 Autisterna - Neurotyperna

Mentaliseringsförmåga handlar om förmåga att lyssna, inte om att teoritisera. Om att lyssna och om att fråga. Att fråga trots att man tror att man vet. Att fråga mer än en gång för mycket. Att inte ta något för givet bara för att det passar ens egen verklighetsbild.

När jag var yngre var jag ogillad av många och gillad av få. Idag är jag gillad av de flesta och ogillad av väldigt få. Det - mina vänner - är ett ypperligt bevis på neurotypisk mentaliseringsförmåga. Jag har lärt mig så pass vad ni vill ha att jag kan ge er det. Nu är frågan när ni lär er så pass mycket om mig att ni kan ge mig det jag vill ha.

Än så länge mentaliseringsförmåga Autisterna - Neurotyperna: 1 - 0

Utsatthet

2007-10-12T10:11:00.000+02:00

När man är beroende av hjälp är man också utsatt för andra människors godtycke. Det här är något jag inte riktigt satt ord på förut men som blir tydligare och tydligare för mig.

Tänk om människor förstod saker som för mig är så självklara. Att jag inte kan automatisera mer än några få saker i taget till exempel. Mediciner, blomvattning, äta, rensa kattlådor, gå och lägga sig, borsta tänderna, dricka vatten, äta p-piller, duscha, tvätta håret. Det är saker som inte fungerar allt på en och samma gång.

Det spelar ingen roll om jag blir påmind, för det handlar om ork. Energi. Inte om illvilja eller "jag har inte lust". Jag blir så trött på att så många inte förstår att människor är olika och är "wired" differently. Vad som funkar för mig funkar inte för andra och vice versa.

Vi tvingar inte alla att kunna måla, klä om möbler, springa maraton, spela schack, dansa balett eller dressera kycklingar. Men alla alla alla måste kunna gå ut med sina sopor, äta mat, borsta tänderna och ta sina mediciner. Det spelar ingen roll att det är lika svårt för mig att göra allt det där som det är för gemene man att dansa balett!

Om städa hade skyhög status skulle jag inte ha några problem med att få hjälp. Men av någon anledning har det låg status så därför kan ingen annan än jag utföra det själv. Det är dessutom en sådan syssla som någon som inte är jag har bestämt att alla ska kunna. Och om man inte kan det så måste man lära sig.

Jag kan inspirera hundratals människor, jag kan skriva blogginlägg utan att blinka och ändå få det välformulerat. Jag kan skriva en novell på några timmar. Men jag ser inte ner på alla som inte kan det. Jag förväntar mig inte att alla ska kunna det och kräver inte att världen ska se ut därefter. Jag har inte ens rätt att bestämma när jag behöver hjälp eller vem som ska komma till mitt hem och hjälpa mig.

Att sätta ord på sina behov

2007-09-20T00:36:00.000+02:00

Jag har inte förut vågat sätta ord på mina behov, för det jag skulle vilja ha låter så illa. Det låter som om jag skulle vara en bortskämd skitstövel. Så jag har förut inte ens vågat tänka dem högt för mig själv.

Det är läskigt. Det är läskigt att jag ser på mig själv med neurotypiska ögon, att jag dömer mig själv utifrån en neurotypisk mall, som jag vet inte stämmer.

Jag är trött på att be om ursäkt för de mest basala behoven.

Why would I care?

2007-08-12T23:01:00.000+02:00

Det här är en tänkahögtpost. Jag funderar över ett fenomen som jag inte riktigt kan komma över. Det är "jag vill inte betala för dem - argumentet". Det används i alla möjliga debatter, från fetmadebatter, till drogdebatter, till folk som är sjuka osv osv osv.

Varje gång jag läser nåt sånt blir jag så förlamad att jag inte kan tänka klart. För jag förstår liksom inte hur man kan vara så egoistisk.

Men kanske är det nåt annat i det där som jag mår dåligt av än det rent idealistiska. Kanske blir jag rent personligt ledsen över att befinnas ovärdig av en eller annan orsak. För hur det än är så lyckas alltid såna argument slå mig med häpnad.

På sikt kan förstås argument som de där göra att jag skulle kunna råka illa ut. Men i min nuvarande situation så vinner jag ju zero på att bli förlamad av sådana åsikter. Visst har min mjuka hjärna svårt att förstå att det finns människor som tänker på sådana sätt men samtidigt är det kanske dags att acceptera att det finns sådana. I stället för att sky det argumentet som Det Värsta Av Alla, så kanske det är bättre att bara förvänta sig sådana argument.

Människor som tänker på det där viset kommer alltid att finnas. Kanske helt enkelt dags att göra en /ignore på dem?

Väldigt mycket av saker jag tog illa upp för bara några månader sedan kan knappt nå mig längre. Jag rycker på axlarna å går vidare. Undra om det är ett ytterligare exempel på att jag blivit vuxen?

En REN sport

2007-07-26T11:24:00.001+02:00

Jag har haft ett nytt intresse den sista veckan och det är att kolla på Tour de France. Det är intressant ur flera synvinklar. Dels är det vacker natur, dels är det förfärligt roligt att titta när de cyklar uppför, dels är kommentatorerna helt hilarious roliga å man får lära sig allt från hur man pissar på en cykel till hur man gör italiensk pastasås på bästa sätt. Dels är det som en såpa att se vem som åker fast för doping härnäst.

När folk talar om att de vill ha en ren sport så undrar jag om de fattar vilka associationer såna ord kan ge och hur naiva de egentligen är. Ingen sport kommer någonsin vara utan doping så länge det handlar om elitnivå. Hur svårt är det att förstå för sportdårar att hur mycket de än älskar sin sport så kan man inte få bort dopingen? Doping finns.

Finns det ens studier som bevisar att den doping folk tar ger det resultat de tror? Om nu Vinokourov tog en blodtransfusion inför tempoetappen som gjorde att han vann, så varför körde han då så uselt dagen efter? Tänk om doping, precis som mycket annat handlar om placebo?

Och ren. Ordet ren ger mig fruktansvärda associationer till rashygien och dylika idiotiska saker. Som om en människa skulle kunna bli felfri. För att inte tala om förkastandet av den som använt doping som dagen innan sågs som en hjälte.

Det handlar om människor som dopar sig. Och det är människor som tittar på sporten och deltar i den som vill att den ska vara ren, så de kan få ha hjältar.

Det där fördömandet som man tävlar i är bara äckligt. Ju fulare och vidrigare en dopad människa anses vara ju mera har man tagit ställning för en ren sport? Ju hårdare straff man vill ge någon som fuskat ju mera radikal är man? Vad är skillnad på det och den amerikanska bombhögern egentligen? Nu talar jag om retoriken, inte om proportioner.

Folk är naiva och vill ha felfria människor. De har behov av hjältar. Och när hjälten falerar ska han korsfästas. Varför lär sig aldrig folk?

Och det finns andra aspekter i det hela också. När Rasmussen nu blir avstängd så blir han det för att han ljugit om var han befunnit sig. En elitidrottare ska när som helst tillåta att någon dopingtestar en. "Det ingår i reglerna", "den som ger sig in i leken får leken tåla", skulle någon kunna säga.

Varför har inte elitidrottare rätt till någon som helst integritet? Det är människor vi pratar om, inga maskiner. Och när vi snackar om Rasmussen så har folk dömt honom nu enbart på grund av misstanke. Det är inte okej. Det är inte okej!

Det går lika lite att få en ren sport som det går att få en ren arisk ras!

Where did it go wrong?

2007-07-09T22:47:00.000+02:00

Vad hände egentligen med den kämpaglöd och tro om att en annan värld var möjlig? Vad hände med "Vi har inte ärvt jorden av våra föräldrar, vi har lånat den av våra barn!"? I mitt liv känns det som att alla de ideal jag själv omhuldat är kastade överbord, även av dem som lärt mig dem från början.

Jag har en smått vansinnig teori om varför. Eller inte varför, men en av delarna som får folk att sucka åt mig för att jag upprepar det de tyckte var viktigt för 25 år sedan då jag var barn och demonstrerade.

De är massmediafierade. De har en sönderstyckad verklighet. En verklighet som inte hänger ihop. För i massmedia finns inga samband. Där finns bara "nyheter". Nyheter som konsumeras på samma vis som jag konsummerar dokusåpor.

Jag hävdar att tittande på dokusåpor är långt mindre degenererande än att kolla på nyheter. För när du kollar på underhållning vet du att det är underghållning. Men om du kollar på nyheter inbillar du dig att du gör något seriöst, att du "hänger med".

Och det intressanta är att jag tror att de som "hänger med" ofta missar sammanhangen.
De missar de där andra nyheterna, de som inte får plats på Aktuellt och i DN.

Själv ser jag de nyheter som dyker upp i alternativa fora. Bloggar, Yelah, länkar jag får av kompisar osv. Sammanhangen får jag i böcker, i obskyra politiska partier, på diskussionsforum.

Inte så lättsmält, inte så sönderstyckat, inte så tillrättalagt. Hur kommer det sig att jag höjer mer på ögonbrynen över Littorin än de som ser på nyheterna? Eller hur kommer det sig att jag ser en framtid med ett samhälle där det är högst troligt att jag stöts ut. Ett samhälle som kanske börjar dra in på socialbidragen efter att man dragit ner på sjukförsäkringarna. Ett liv där jag kanske inte kommer att ha råd med läkarvård.

Nä, något sådant kan folk inte förstå. För på nyheterna talar man inte om sammanhang. Där är allt en sak i sig, och ingenting hör ihop. Förutom en sak i taget, som den globala uppvärmningen.

En i vissa fall illa uppbyggd teori. Något som jag inte längre rakt av köper.

Menmen... så ser jag ju inte heller på Nyheterna...

En läskig sak att lära sig

2007-07-03T16:15:00.000+02:00

Chomsky försvann förra veckan men återfanns. Som tur var.

Men jag har lärt mig nu att jag överlever döden, att jag faktiskt inte ramlar död ner själv på fläcken. Att livet på något vis går vidare även när någon dör. Det var en ganska märklig och otäck upptäckt. Men nu vet jag i alla fall.

Jamen det här var ju inte så muntert!

2007-06-21T15:11:00.000+02:00

Det här var ju ett härligt nytt lagförslag. Lås in de psykiskt sjuka med hjälp av polisen. Kul för mig som hade ett stalkerliknande beteende när jag var yngre att veta att om några år kanske jag förtjänade tvångsvård. Mums. Mer integritetskränkande godis. Blanda ihop psykiatri och polis är verkligen en hit...

Lås in politiska konspiratörer på avdelning när man ändå håller på.

Jag är rädd när så få inser hur illa det börjar bli ställt med demokratin.

För några år sedan var man liksom tvungen att stå lite utanför samhället för att se det. Idag borde det faktiskt vara uppenbart för var och en. Men sov ni vidare, vyss vyss, sch pappa staten tar hand om er, såja såja ingen fara ingen kan ändå höra dig här i den madrasserade cellen. Vyss, vyss.

Är det någon mer än jag som kommer att tänka på John Nash. Konspiratoner, politik scizofreni... såna här saker får mig att börja undra.

Och jag älskar att folk tror att man är galen. Folk tror alltid att jag är galen, tills de två år senare säger "men klara, du hade ju rätt, varför förstod jag inte det?". Nästa gång ska jag säga: För du ville inte förstå din jävla idiot, du hade fullt upp med att hitta en bra partner, skaffa barn, inreda huset, ha karriär, ha de snyggaste kläderna, gå i terapi, lyckas i livet.

Med sådana saker att tänka på tror du väl inte att du ska ha plats för att bekymra dig om en sådan petitess som demokrati? vyss vyss, det är ingen fara.

Ibland skrattar verkligheten en i ansiktet

2007-06-15T12:57:00.000+02:00

Ha! Så ironiskt det är att mitt näst sista inlägg handlar om min människosyn och om att se bakom fasader. Strax efteråt önskar jag att jag inte skulle ha riktigt så mycket av den förmågan, för någonstans måste man också sätta gränser.

Och det är där jag är nu.

Förr i tiden var jag den där som kanske hade svårt att få kompisar och som ställde till problem i grupper. Nu för tiden är jag den som blir populär och som alla vill vara kompis med. Och jag måste säga nej till människor. Intressant att livet ger mig vinklar från så olika håll. I synnerhet att det ger mig vinklar från så diametralt olika håll.

Så nu är jag den där som måste lära mig säga ifrån å sätta gränser. Från att jag förut ofta var den som inte gjorde det och gick över andras.

Jo, det där med ömsesidighet är svårt. För jag är ju en aspie hur jag vänder å vrider mig och jag fungerar lite annorlunda vad jag än gör, även om mitt yttre ser annorlunda ut. Men svårigheterna att ibland förstå människors avsikter finns ju kvar. Fast bara ibland. Oftast är jag idag så pass bra på att se människors avsikter och motiv att jag helt enkelt vant mig vid att jag kan det. Så de gånger jag då går bet blir folk, inklusive mig själv, mera chockade än tidigare då jag konstant gjorde sociala fel.

Jag reser mig snabbare nu för tiden också, kan skaka av mig saker när det blir fel på ett annat sätt. Blir inte lika uppäten som förut. Men ironiskt är det. Ironiskt.

En dröm?

2007-05-15T01:17:00.000+02:00

Den sista veckan har jag vaknat som i en dröm, som i ett lyckorus. Plötsligt har jag dragit igång något som är så stort och som ger så många glädje att jag inte kan fatta det själv. Jag, pensionären som inte kan ha något jobb men är kapabel att få unga kvinnor att trivas bättre med sina kroppar. Hur många har den förmågan?

Jag är ärligt talat helt sjukt stolt över vad jag byggt upp de sista månaderna, över vad jag gör och över vem jag är.

Det här är jag i mitt esse, när jag är så som jag ska vara och som jag kan vara. Jag vågade något ingen annan gjorde före mig och nu är vi 56 medlemmar på ett forum som växer med nästan 5 människor per dag. Jag har ingen aning om vart det här ska sluta, jag vet bara att jag gör något vettigt, jag gör något bra, jag mår så jävla bra själv och för första gångerna på flera år kan jag återigen säga att jag är snygg.

Jag undrar hur stort det här kan bli och i vilken riktning. Det är redan så mycket större än jag någonsin kunnat föreställa mig. Det händer också så mycket med mig själv under tiden.

Jag behöver den där bekräftelsen, jag behöver den där boasten. Och jag behöver veta att jag gör nytta. Och jag mår så mycket bättre och jag gör så jävla mycket större nytta nu än jag skulle gjort som utbränd och fortfarande på soc.

Jag har gjort såna här saker förut men inte i den här utsträckningen, inte på det här sättet. Ofta har det funnits något visst drag av destruktivitet i det jag gjort. Men här är det positivt, det handlar om att få människor att må bra, om att få mig själv att må bra.

Att jag får vara den som gör något sånt här... det känns som att ha fått ett nytt kall. Präst blev jag inte, men jag predikar likafullt och jag tror fanimej att Jesus ler med stolthet från sin himmel.

Min människosyn

2007-05-07T01:43:00.000+02:00

Jag börjar förstå att min människosyn är väldigt vid. Att jag har en väldigt stor tolerans jämfört med genomsnittet. På något märkligt sätt lyckas jag oftare än de flesta se människan i människan. Det är märkligt. För jag tror ju att andra ska se det likadant, men de flesta hänger upp sig på små saker, på ytliga saker som inte betyder någonting för mig.

Det hela är väldigt märkligt, för jag får själv så ofta skäll för att vara ytlig. Det är jag ju också. Jag är vansinnigt ytlig. Men jag dissar inte en människa för att den har på sig fel färger, även om jag tycker färganalys är jätteviktigt. Och jag är så trött på att se ner på folk.

Det fanns tider när jag tyckte yta var det viktigaste. Men jag är så mycket äldre. Och så mycket tryggare i mig själv. Det är märkligt, men när jag läser om folk som reagerar som jag för tio år sedan så känner jag mig så mogen. Och ändå påstår folk att jag beter mig som om jag var tio år yngre. Det är mycket möjligt att jag gör det, men inuti är jag klokare än de fleste femtioåringar jag känner tillsammans. Och så undrar jag varför det inte finns flera sådana som jag. Fast elmindreda är en. Och Jesus var en. Kanske är Ola Salo en. Men jag känner att jag inte vill veta det senare, jag skulle nog bara bli besviken.

Nej, världen ser helt annorlunda ut nerifrån. Uppenbarligen. För om den inte gjorde det så skulle inte flertalet tycka att jag är en idiot som bryr mig om om man mördar autister, som bryr mig om hur systemen för att hjälpa autister ska se ut, som bryr mig om terroristen eller husockupanterna. Eller knarkarna.

Vad du än gör identifiera dig för allt i världen aldrig med en fattig ledsen eller annorlunda. Ta dig inte tid att fundera på vad som finns bakom fasaden som äcklar dig. Bry dig inte om att även en Texasbrud som är för dödsstraff kan ha vett i skallen och att någon som inte borstar tänderna kanske kan vara världens snällaste.

Kalla mig gärna hippie. Men det är mera korrekt att kalla mig Aspie. Och Jesus.

Men det visste ni ju redan.

Lukas 23:34

2007-04-06T22:17:00.000+02:00

Jodå, jag vet hur du hade det.

När du grät på kullen över folket som inte förstod.
När du hånades av dem som ville visa sig på styva linan.
När du gick undan för du bara ville vara ifred.

Jag vet hur du hade det.

När du fick mängder av människor som lyssnade på dig.
När du blev hyllad som en Gud.
När du föll och ingen längre ville kännas vid dig.

Jag vet hur du hade det.

När din vän förrådde dig.
När du ställdes inför rätta.
När din bästa vän förnekade dig.

Jag har aldrig hängt på ett kors,
men nog vet jag vad det är att korsfästas.
Jag har aldrig dött för någon annans synder,
men nog vet jag hur det är att ta andras skulder på sig.

Vi är missförstådda profeter som gråter på kullen.
Övergivna av alla och även av Gud.
Men i förtvivlans stund är våra tankar ändå inte hos oss själva.
För vi har samma tanke och ber samma bön:

Fader förlåt dem för de vet inte vad de gör.

Att ringa ett telefonsamtal, en studie i 70 steg

2007-03-18T21:38:00.000+01:00

Okej, jag skrattade min hesa hals trött när jag läste det här.

Amandas beskrivning är helt hilarious. Dessutom känner jag onekligen igen en hel del från mig själv. Särskilt denna punkten är min favorit:

52. Notice that while you stared in the general direction of the orange paper you were so happy at having looked at, you did not read the telephone number.

En bättre beskrivning av hur det är att leva med ADHD finns nog inte. Och då är Amanda "bara" autistisk. Läsning anbefalles även om det är på engelska. Det är värt det!

Utmaning

2007-03-08T19:41:00.000+01:00

Jag blev utmanad av Becka och Ulrika.

REGLER:
Varje spelare börjar med att skriva fem underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir "tagna" ska skriva fem saker om sig själv i sin blogg och samtidigt
ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren fem nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver han/hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit "tagna" och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

1. Jag har fortfarande idag ganska svårt att sova utan att vara skyddad av mitt täcke runt huvudet och har ogärna något utanför täcket eller utanför sängen. Jag är nämligen rädd att Djävulen ska komma och rufsa mig i håret.

2. Har sagt det förut men, jag vann en uppsatstävling om fred när jag var 10, som gjorde att jag fick träffa Olof Palme samt läsa upp den för 7000 åskådare och vara med i snart när varenda tidning och prata om nedrustning och terrorbalans. Jag har fortfarande kvar Palmes autograf: "Till Klara, Tack för ikväll
Olof Palme"

3. Jag var mot homosexualitet tills jag var 18 eller 19 år och helnykterist tills jag var 20.

4. Mina drömmar handlar alltid om att jag är på läger. Jag är på läger i minst 90% av alla mina drömmar och jag förstår inte riktigt hur det kan vara så många. Jag är på alla möjliga sorters läger. Jag utgår från att det beror på att jag varit på väldigt många läger som barn och tonåring. Läger av alla möjliga slag: Skidläger, tonårsläger, scoutläger, familjeläger, bblir väldigt ofta kär iroderskapskongress (okej, det är inte läger men det är nästan som det i praktiken), andra politiska läger, IOGT-NTO-läger och team evangelisationsläger där jag gick genom Mjölby centrum och skrek "Tro på Herren Jesus, så blir du frälst!".

5. Jag var hemligt kär i min allra bästa vän under flera hemliga år och jag har varit kär i flera vänner efter det. Jag blir väldigt ofta kär i mina vänner. Jag ser ingen större skillnad på kärlek och vänskap. Det är flytande gränser och varierar vad som är vad. Denna regel gäller dock - med ytterst få undantag - bara tjejer.

6. Jag blir nästan aldrig attraherad av individer av manligt kön så där på avstånd som vanliga tjejer blir. Jag föredrar att titta på tjejer tjejer och så lite till tjejer. Ett av de större undantagen från denna regel är Darin. Jag blir fullständigt till mig av Darin.

Problemet är att jag inte har personer att utmana. Så jag antog bara halva utmaningen.

Ungdomshuset

2007-03-06T12:43:00.000+01:00

Läs den här artikeln. Den var riktigt bra! Den som kan sin historia från 68 och framåt vet också att det är när ungdomar stöter på som hårdast motstånd som de blir terrorister. Röda Armé-fraktionen började bildas på liknande sätt.

Själv är jag förvånad att det inte hittills hänt något värre efter alla rättsövergrepp som begicks under EU-toppmötet.

Viktminskningen som stagnerade

2007-03-06T10:46:00.000+01:00

Jag har sagt i ett halvår att jag äter för lite. I fredags stod jag på Tanitavågen igen. Och jag hade rätt. På ett halvår har jag gått ner 1.2 kilo varav 2 hg är muskler. Detta trots hård träning.

Ett halvår helt bortkastat. Innan jag brydde mig rasade kilona av mig och innan någon sa åt mig att jag borde gå ner i vikt var det inga problem. Men nu har alltså allt gått i stå.

Den som påstår att det har något med att göra att jag vräker i mig på helgen har fel. Det är vardagskosten som är boven. Den fettsnåla, "nyttiga". För den är nämligen den enda ändring jag gjort. Jag åt lika mycket på helgerna förut. Nu är min kropp inställd på svält och har mer eller mindre konstant fått för lite fett i ett halvår. Det här är riktigt illa.

Att jag förlorat muskler i benen som är bland de muskler jag tränat hårdast är mera än anmärkningsvärt. Att jag förlorat fett i magen och fått muskler där är däremot som det ska.

Det här visar hur fel en viktminskning kan gå om man inte har kunniga personer runt sig. Felet var att jag trodde att jag hade det. Helt i onödan och helt av ett misstag har jag nu i stället svält mig själv.

Hon jag var hos på Tanitavågen nu sist sa också att alla kroppar inte är likadana och alla vill inte vara normalviktiga. En del kroppar mår bättre med övervikt. Hon sa också att man ska titta på sina föräldrar för att se sina förutsättningar. Ja, de är överviktiga båda två.

Vidare tyckte hon att jag skulle ha ett konditionspass inlagt utöver de styrketräningspass och simning (kombinerat) jag har. Dessutom ska jag utöver det ta promenader.

Jag hoppas nu jag kommer få mera hjälp. Dietistmottagningen kommer att ge mig en tid.

Hur som haver... jag vet i alla fall nu hur man stabiliserar vikten. Sluta äta fett. Ärligt talat är jag ironisk men den stabiliseringen skulle inte ha skett än.

Och från och med nu tänker jag bli tydligare med vad jag själv vill. Och jag vill träna mera och äta mera. Nuff said!

Specialintressen kan gå för långt?

2007-03-01T12:46:00.000+01:00

Kan man ge någon annan ätstörningar genom att viktnoja? Troligen inte. Ändå har det hänt. Under tiden jag ställt in mig själv och verkligen bearbetat 20 år av komplex har jag kommit fram till att jag är ganska nöjd nu. Jag är ganska nöjd med hur jag ser ut nu. Tro det eller ej, men jag är ganska nöjd.

Några veckors trötthet över att jag inte har den timglasfigur jag skulle vilja ha har lagt sig. Viktminskningen har inte gett slappare byst, utan tvärtom! (Hur ofta händer det folk som går ner? kan man fråga sig)

Så några månaders ältande hit och dit om vikt har landat någonstans nu. Jag har varken mätt mig eller vägt mig på särskilt länge utan går mera på känsla nu. Det enda jag vill är att vara mera tränad för smidighets skull. Knäna verkar vara i princip bra.

Min värsta hysteri har alltså lagt sig. Och det har hänt de senaste dagarna.

Och då kommer den oväntade smällen att min väg till att själv acceptera min storlek, som verkligen har gett något gott, visat sig ha varit förödande för någon annan. Alla mina nojor har jag i mitt ältande lyckats överföra och jag vet inte hur det har gått till. Och jag borde ha fattat vad som hände långt innan det var för sent.

Trots att jag i 5 år minst nu har sagt att jag tycker mulliga är det snyggaste (med det inte sagt att det inte finns snygga smala. Becka är ju t ex ett utmärkt exempel på det!) så har jag ändå inte lyckats acceptera hur jag själv ser ut. För det där med vikten har suttit så djupt. Sen jag var 12 år har jag retats för den, sådant lägger sig inte bara av sig själv.

Och även om jag kan tänka att visst, jag skulle gärna ha lite smalare midja men behålla de andra proportionerna, så får det liksom vara nog. Jag har så mycket andra kläder jag passar i än markerad midja, så varför gå och ha komplex?! Det är ju trots allt inte mitt fel att förbaskade affärer som Vila och Vero Moda och allt vad de heter inte vill att jag ska kunna klä mig i deras kläder. Det är ju de som har snäva ramar. Och visst har jag en svårklädd storlek precis mellan plusstorlekar och normala storlekar men jaja, det jag hittar som sitter bra sitter å andra sidan verkligen bra!

Så liksom... I am sick and tired of att hacka ner på mig själv och jag börjar bli väldigt nöjd.

Men den frustration jag kände på vägen drog med sig en annan. Mitt ältande gick för långt. Jag önskar det fanns okänsliga maskiner att älta saker med som kunde svara vettiga ting och inte ta åt sig av det man säger. Så rätt jag tänkt, så fel det blev.

Nu ska jag gå och styrketräna!

Skrämmande upptäckt eller det mest utlämnande inlägget hittills

2007-02-20T13:54:00.000+01:00

Jag har gjort en skrämmande upptäckt: Nästan allt jag tänker, gör säger eller tycker måste jag ha någon annans godkännande för.

Det gör att konflikträdsla bara är förnamnet. Hur står man på sig om man har en svag jag-identitet? Hur blir man oberoende av andra människor genom att till exempel gå hos psykolog? Då blir man ju i stället beroende av psykologen. Hur står man för sin egen åsikt, när man inte till fullo vågar ha den själv utan godkännande.

För jag, jag är ju så stark, jag är en sån där individ som andra till och med kan se upp till för att jag vågar säga saker ingen annan vågar.

Tro inte för ett ögonblick att det innebär att jag är så mycket starkare än alla andra, för det är jag inte. Visst har jag en förmåga att stå upp för andra människor men sällan för mig själv.

Ju mera skit man fått för sina fel i livet ju svårare tror jag på sätt och vis att man får det. Antingen verkar man förvandlas till någon med trotssyndrom som aldrig tror att man själv kan ha fel eller så blir man som jag, osäkrare än den osäkraste osäkra.

De gånger man inte vågar stå upp för sig själv men måste för sin egen överlevnads skull så måste man använda det andra artelleriet. Det är då man låter precis som om man hade trotssyndrom, då det låter som att man inte tål andra människors åsikter eller annorlunda uppfattning.

Men det är bara fernissa. Det är bara den lilla lilla osäkra desperatas försök att få ha någon som helst kontroll på sitt eget liv. För att man måste kämpa, inte bara mot att andra människor tycker annorlunda, utan för sitt eget mod att våga tycka vad man tycker.

Jag kan bli så trött på hur många som verkligen tror att jag säger vad jag tycker, för då vet jag liksom inte om de förstår mig egentligen.

Jag tror de flesta har det så här, kanske fler tjejer än killar (jag är inte säker), att de hela tiden behöver andras godkännande för att tycka, tänka, vara, se ut på ett visst sätt. Se bara på alla Engla-kopiorna, eller på jobb som Sofi Fahrmans eller Ebbas. Folk som talar om för en hur man ska gå klädd, så alla går runt och ser likadana ut så varenda udd av en söt rosett tas bort för man ser dem varenda dag. Jag hatar det.

Men jag tror att om man är autistisk addar det på med 5927697267966 extra saker. För det du vill tycker och tänker är inte i fas med vad samhället vill tycker och tänker. Att du själv blir så galen att du vill kasta saker i väggen när grannen spelar med sin surroundtv är förstås inte okej. Det spelar ingen roll hur mycket misshandel det är för dig, för han slår dig inte och alltså får du inte försvara dig.

Eller vad du ska göra för sysslor själv och vad du ska få hjälp med. Det är inte du själv som bestämmer det, utan människor utan Asperger.

Eller om du ska göra ett grupparbete i skolan. Eftersom det kommer hända dig under livet måste du också göra det även om du mår dåligt av det.

Eller vad människor blir sårade av. Det är inte du som bestämmer det. Och det du blir sårad av är sällan lika mycket på riktigt som det som "alla" blir sårade av.

Och du måste tåla ironi, för det gör alla andra.

Under sådana premisser tycker inte jag det är konstigt att vi blir som vi blir. Att några får trotssyndrom och andra blir fegisar, och några blir som jag en fegis som ibland på ytan ser ut att ha trotssyndrom.

Och var får vi säga vad vi tycker? När får vi utlopp för att faktiskt säga nej till allt det vi mår dåligt av. Jo, i våra familjer, i familjerna och i förhållandena då neurotyperna plötsligt måste anpassa sig till oss. Där vi inte längre kan eller orkar hålla masken. Då det i stället blir synd om våra respektive, våra syskon, våra föräldrar.

Så blir vi både de det är synd om och de som folk inte förstår sig på eller avskyr.

Jag skriver inte det här för att få sympati. Jag skriver det här för att förklara för folk varför jag är som jag är. Och kanske förklara för andra varför era barn är som de är, eller din syster, eller din bror, eller din pojk-eller flickvän.

Jag skulle önska att vi kunde få lära oss förutsättningslöst hur världen ser ut, men att vi inte med automatik skulle behöva anpassas till den. Jag skulle önska att världen var lite mera anpassad efter sådana som jag, så inte mitt varande skulle behöva gå ut över mina nära och kära så mycket.

Funktionshinder i praktiken - störd av grannarna

2007-02-15T21:30:00.000+01:00

För mig är det nästan sådana här stunder som är värst, när grannen spelar så högt att det inte hjälper att dölja ljudet med hjälp av öronproppar. Då vet jag inte vad jag ska ta mig till. När man kommer så nära en melt down är det liksom svårt att gå upp och be dem dämpa. Och sen är det andra problemet att jag aldrig kan räkna ut vilken granne det är som spelar. För när man väl kommer ut i trapphuset är det ljud överallt ifrån.

Någon granne har surroundljud. Det innebär att när han eller hon ser på film så vibrerar min lägenhet och hela jag känner skarpt obehag.

Det är såna här sensoriska saker som oftast är det som får mig att få en melt down, ett utbrott, kalla det vad man vill. Men när mina sinnen överstimuleras tappar jag kontrollen över mig själv. Det är som tortyr. Inte psykisk tortyr, nej, det är fullt fysiskt. För mig är det ingen större skillnad på när det är för höga ljud runt mig och när någon slår mig.

Jag önskar verkligen att jag skulle kunna gå runt i min egen lägenhet och själv kunna välja vilken musik jag vill lyssna på.

Telefonförsäljare ska vi inte tala om. Där är det både fysisk och psykisk tortyr. Mest det senare. Nix telefoni hjälper inte mig. Inte ett dyft.

Jag ska bara lära mig vart jag ska anmäla dem som ringer med skyddat nummer. Det är nämligen olagligt att ringa marknadsföringssamtal från skyddat nummer. Sen är jag fortfarande omåttligt stolt över den gång jag ringde upp en chef för ett telemarketingföretag som inte slutade ringa mig. Jag ringde på hans privata mobil på en lördag. Han bad om ursäkt till mig. Tacka 17 för det!

Nåja, nu verkar de har slutat spela. Det enda jag hör just nu är mina smattrande fingrar på tangentbordet. Allt annat är försvunnet bakom öronpropparnas gula väggar. Välsignade hjälpmedel, förmodligen det viktigaste jag har av alla jag har!

På tal om nåt helt annat så har jag fått kontakt med fetmaforskaren Susanna Calling. Jag ska få hennes avhandling och sen kommer det bli intervju. Den som trodde att jag postade massa påståenden om viktforskning som jag inte hade teckning för kan hoppa upp och sätta sig på nåt :D Underbara motion tack för vad du ger mitt liv. Viktminskning: släng dig i väggen.

Eller snarare så här: Jag får inte väga mig förrän i mars och en gång i maj. Då ska jag få en fin dyr klänning till sommaren av Johan för att jag varit så duktig och struntat i mitt neurotiska vägande :D

Fel fel fel fel fel

2007-02-01T23:57:00.000+01:00

Ikväll är jag trött på världen. Trött på en värld som har så väldigt svårt för sådana som mig. Trött på att göra fel när jag försöker göra rätt. Trött på att försöka rätta till gamla fel.

Jag lyckas inte lära mig; man ska akta sig när man ska förklara drag av npf. För man kommer göra fel hur man än gör.

När jag precis fått diagnos var jag fruktansvärtl oförsiktig och "satte diagnos" på folk till höger och vänster. För mig betyder det inget mer än en beskrivning av en personlighet. I min värld kan man ha npf utan att behöva diagnos, och man kan ha npf och behöva diagnos.

Tre människor har fått diagnos delvis tack vare mig och är tacksamma för att jag hjälpt dom dit.
De skulle inte haft diagnos och skulle fortsatt gå runt oförstående inför sig själva och omvärlden, om det inte vore för min stora käft.

Men så har vi då de där som absolut inte vill höra talas om npf i samma ord som sig själv, sin partner, sina barn, sina syskon, sina föräldrar, sin kompis, vad som helst, för de tycker det är så fult.

Och då gäller det att hålla tungan rätt i mun. I synnerhet nu för tiden när jag fått dubbla roller: Nu ska jag inte bara veta massa saker om npf, jag ska dessutom försäkra alla om att de inte har det. Min vanliga roll alltså.

Förr i tiden när jag alltid sa sanningar rakt ut brukade folk använda mig för att få ärliga svar. De gånger de inte tålde mina ärliga svar blev de tvungna att övertala mig att hålla med dom. Det var sjukt tröttsamt. Det kunde vara polare med förhållanden de inte trivdes i som jag skulle säga var helt normala, fast de mådde jättedåligt. Och trots att jag med åren blivit en mes ses mina ord fortfarande av många som absolut sanning.

Så vad har hänt med åren? Jo, i takt med att jag mer skit för att jag varit ärlig har jag blivit mindre ärlig. Jag säger idag inte särskilt ofta sanningar rakt ut till människor. (Om man jämförde med hur ofta jag gjorde det för i tiden) Men jag kan inte hålla tyst om vad jag tycker och tänker, så jag pratar med andra om det. Smidigt! Det är precis så man gör för att folk ska uppfatta en som falsk och det är inte få gånger jag har fått höra sådant.

Så nu sitter man här. Hur många har jag "gett diagnos"? Tja, det är nog uppåt ett tjugotal. För statistikens skull skulle jag önska att alla jag trott haft diagnos skulle utreda sig så man kunde få veta. Enbart för att se hur fel man har. Som det är nu har jag ju tre rätt av tre möjliga. Eftersom jag inte vet något om resten.

Personligen tycker jag att de tre rätten är värt de kanske 20 andra misstagen. För summan av minskat lidande är nog ändå större för de som har fått diagnos, än för de som nojar över att de skulle ha npf.

Hur som haver har jag fullständigt trasslat in mig nu för tiden så jag måste ljuga om allt jag egentligen tycker för att inte såra någon. Samtidigt som jag då ska ha kvar min status som "absolut ärlig".

Så nu säger folk "du måste lära dig att inte sätta diagnos", "människor blir ledsna". Jaha, jag har försökt med detta nu i flera år, att försöka sluta sätta diagnos. Jag lyckas inte. Jag ser människor i npf-färger och för mig är det inget negativt. Men folk tror jag gör det för att jag vill att alla ska ha npf, för att jag vill alla ska vara som jag.

Då kan jag tala om att de människor jag bråkar mest med och som jag har svårast att förstå mig på är de med en mera traditionell autism eller Asperger. Neurotyper har jag lärt mig att förstå så enormt mycket bättre. Så nej, jag önskar inte att alla skulle ha Asperger.

Och det är ju också så att när folk vill ha mera självförståelse så kommer de till mig. Hobbypsykologen nummer ett som du inte kan dölja ditt jag för. Om de vill ha hjälp att förstå varför de gör som de gör så kommer de till mig. Och eftersom människors innersta är mitt specialintresse sen 15 år tillbak i tiden hjälper jag dem gärna att rota i sig själva. Och jag är bra på det. Tack vare att jag har npf...

Jag tror kombinationen som jag besitter är omöjlig att förstå sig på för de flesta. Dels är jag den där som ser rakt genom folk och har människokännedom till tusen. Dels är jag den där som gör stora klumpiga sociala kardinalfel. Dels är jag den där som alltid är ärlig. Dels är jag den mesigaste av mesiga. Dels är jag den som säger saker rakt ut till folk och sårar dem. Dels är jag den som är för feg för att vara ärlig.

Och om jag inte här tillägger att jag förstår alla som nojar över npf, så skulle jag framstå som en som saknade empati. (En känd fördom om folk med AS). Det gör jag inte. Jag förstår mycket väl att ingen vill vara handikappad, jag förstår mycket väl att ingen vill att det ska vara fel på dem. Och jag kämpade själv stenhårt mot diagnoser och förnekade att jag skulle ha ADHD, så jag kan förstå den sidan också.

Men jag är inte av den åsikten att det bara är jag som ska lära mig. Jag är inte av den åsikten att det är jag som har fel. Jag är av den åsikten att vi bor i olika världar och ingen av oss kan hantera det.

Så varsågod: Här har du något att försöka hantera:

Exempel på kända människor med starka drag av npf, som jag ser det: Stefan Holm - höjdhopparen (AS - vadå specialintresse och lära sig utantill?)
Jonas Gardell (npf av nåt slag - profet, modig, galen), Jamie Oliver (ADHD - hej jag gör allt på en gång å jättefort och har tusen projekt), Göran Kropp (ADHD - behövde kickarna), Jesus (AS - sanningssägare, modig intill döden), Alexander Bard (ADHD och förmodligen även AS - är elit och kommer från en annan tid och en annan planet samt lärde sig postnummerkatalogen utantill och har sagt själv att han har damp), Kerstin Thorwall (vetifan om hon inte har lite odiagnosticerad npf under alla de andra diagnoserna. alldeles för öppen och utlevande med en annorlunda syn på världen. för övrigt kände jag ett vansinnigt starkt släktskap första gången jag såg henne på tv), Karl Marx (ADHD - gick sällan upp ur sängen (läst i ett gammalt citat om honom)), Noam Chomsky (AS - modig, med en helt annan världsbild, forskare, ointresserad av status, entonig röst).

(Tyvärr lyckades inte min hjärna få fram så mycket kvinnor nu men en grupp jag tror är överrepresenterad av folk med AS är radikalfeminister. Den svartvita till synes väldigt strukturella och logiska världen är utmärkt för någon med AS att ta till sig. Själv vet jag inget teoribygge jag känner större kärlek inför. Jag var radikalfeminist ut i fingerspetsarna och påläggskalv hos lärarna. Jag är dock idag långt ifrån radikalfeminist. Men det är en helt annan historia.)

Sjuk

2006-12-31T16:38:00.000+01:00

Jag är sjuk som fan. Jävlig tur att jag inte hade någon bokad nyårsfest. Jag hostar och huvet sprängs å jag orkar nästan ingenting. Febern är inte hög. Bror har lunginflammation, hans dotter har bara ett virus. Själv har jag ingen diagnos förrän tisdag. Men jag MÅR FÖR JÄVLIGT.

Jag tvivlar på att jag kommer kunna fira tolvslaget, bryr mig inte så mycket heller i ärlighetens namn.

Johan är dock här. Det gör det lite mera uthärdligt. Även om jag inte kommer kunna fira så mycket med honom.

Nu står jag inte ut med skärmen på datorn längre. Det är för jobbigt för huvet. Så gott nytt år på er. Jag har haft kanske ett av mitt livs bästa, i vart fall mest stabila år och jag får avsluta det med den som har gjort det så himla bra. Då spelar det inte så himla stor roll att man är sjuk. Faktiskt.

GOD JUL

2006-12-26T01:04:00.000+01:00

Julafton var helt underbart. Brorsbarnen är hur coola som helst. Den äldsta hade mig som favorit för några år sedan men sedan har vi träffats så sällan jag känner att hon känner mig alldeles för lite. Nu är det i stället tvååringen som tyr sig till mig. Av någon anledning har jag lättare att relatera till små barn.

I vilket fall som helst hade jag vansinnigt roligt. Fyraåringen har målat mina naglar rosa och jag fick även läppstift :D

Igår märkte jag att jag orkar barnen mer än jag tror och att det är värt att stå ut med en del stoj för att få vara med dom. Jag hade verkligen jätteroligt igår. En av mina absolut bästa jular. Jular med barn kan inte jämföras med jular utan barn. Så är det bara.

Idag på juldagen har jag kelat med Chomsky något alldeles förfärligt mycket och haft det väldigt slappt. Jag går inte ut på juldagen. I morgon ska jag försöka ta mig ut på stan, men man vet aldrig vad som blir av och inte blir av när det gäller mig.

Som vanligt blir familjen chockad när jag visar mig i snygga kläder och smink. Min bror frågade vad som hänt med mig och sa att jag aldrig ser ut så där annars. Inte speciellt konstigt om man bara går hemma om dagarna, att man inte gör sig direkt fin ;) I vilket fall hävdade han att jag hade skaffat mig en stil som jag aldrig haft förut och som var mycket snyggare än allt jag haft förut också. Jag vet inte riktigt om jag gjort någon särskild förändring egentligen. Det enda är väl att jag försöker vara grymt noga med vad jag köper nu och att jag försöker tänka att det ska passa ihop. Men jag är fortfarande en novis på att komma på vad som passar ihop. Och jag behöver verkligen utöka min garderob med mera baskläder. Så jag ska göra på det tråkiga viset och göra en lista på vad jag verkligen verkligen behöver.

All planering inför Nyår har spruckit och det kommer bli bara jag och Johan. I och för sig finns det väl ingen jag hellre vill vara ensam med på nyår än honom och vi har haft ett fasansfullt bra år ihop så jag får väl nöja mig. Det enda tråkiga var att jag hade tänkt att ha min nya klänning på mig, samt att jag inte varit på fest sen sista juli, eller vad det nu kan bli. Det var iaf festen i Budapest när pengarna söps bort ;D

Menmen. Om några månader bär det av till Budapest igen. Och det ser ut som om det blir lite fler än jag och Johan. I vilket fall är definitivt Isa med. Det ska bli hilarious.

GOD JUL på er!

Tajta kläder gör dig tjock

2006-12-18T00:26:00.000+01:00

Idag tänker jag bara länka till min och Isas blogg och ett inlägg jag skrivit där. Jag har haft minst ett inlägg här på aspungen om IBS, här är lite mera info om saken, från ett lite annorlunda perspektiv.

Tjat

2006-12-14T00:25:00.000+01:00

Jag önskar att någon kunde definiera vad tjat egentligen är. För jag får väldigt ofta höra att jag gör det, men ingen har förmågan att förklara vad det betyder. Så jag söker konkreta exempel som "hur många gånger får man säga något utan att det är tjat?" men sådana svar har ingen.

Ibland önskar jag helt enkelt mer konkreta svar på frågor. Och om man inte har ett konkret svar och inte vill att jag ska göra det där som de vägrar definiera vad det är så skulle jag föredra något annat konkret svar, som beskriver situationen. Med tanke på att varje människa tar för givet att man vet vad tjat är och att varje människa dessutom har en egen definition på vad det är så är det inte helt lätt.

GRR

2006-12-09T22:30:00.000+01:00

Ett viagraspam har antastat Aspungen. Jag har nu modererat bort 3 eller 4 viagrakommentarer. Irriterande sånt.

Någon som vet vad man gör åt det? Ge mig gärna Viagra, men inte spam tack!

Total storleksförvirring

2006-12-08T15:29:00.000+01:00

Igår tangerade jag inte bara mitt gamla simrekord. Jag har även provat ett antal plagg i min garderob som jag inte kunnat ha på länge. Det finns nästan inga kvar nu som är för små.

Jag hittade mina gamla mått från augusti.

Mina nya mått är idag:

Midja: 88-90 cm (34 tum)
Höft: 105 cm (41 tum)
Byst: svårmätt, typ 100 cm drygt (40 -41 tum)
Stuss: 102 cm (40 tum)
Höger lår: 61 cm (24 tum)
Vänster lår: 59 cm (23 tum)
Övermage: 90 cm (35 tum)
Under byst: 84 cm (32,5 tum)
Vänster vad: 37,5 cm (14,5 tum)
Höger vad: 39 cm (15 tum)
Höger överarm: 29 cm (11,5 tum)
Vänster överarm: 30 cm (12 tum)
Axelbredd omkrets: 102 cm (40 tum)

Hur det här inte kan motsvara mera än typ 3,5 kilos viktnedgång är för mig en gåta. I synnerhet som jag läst att man inte kan gå upp mer än 3 kilo i muskelvikt på ett år. En annan sak som slår mig återigen är att jag är förhållandevis välpropotionerlig i mina mått. Axelbredd, byst, höft och stuss har numera ungefär samma mått.

I takt med att jag blivit fastare och fastare har jag också börjat mäta lösare och lösare. Om jag mäter på samma vis som sist ska det ju stå att midjan är typ 33 tum i stället.

Sen har vi det här med klädstorlek. Det är skumt. Jag trodde liksom att man skulle ha lite större kläder än ens egna mått, men det har visat sig att det motsatta verkar gälla för mig. Alltså kan jag nog ge mig ut nu och leta lite kläder i alla fall.

En annan sak som förvånar mig är hur fruktansvärt mycket jag väger och ändå är så förhållandevis liten. Jag väger ändå över 70 kilo. Jag kan liksom gå ner 10 till och ändå ligga på gränsen till övervikt enligt bmi. Allting är så himla förvirrande. Jag ser liksom nästan inget resultat på vågen men kroppen bara blir mindre och mindre. It doesn't add up. Jag måste ha fått fel information om det där med att man bara kan gå upp 3 kilo muskelmassa per år. Fast vad vet jag. Det är mest bara förvirrande. Dock ingen negativ förvirring, jag har fortfarande aldrig mått så här bra vad jag kan minnas.

Jesus och jag

2006-12-03T22:09:00.000+01:00

Som uppvuxen i ett kristet socialdemokratiskt hem har jag fått vissa värderingar med mig, som jag fortfarande är helt färgad av. Det är saker som jag inte ens tänker på alla gånger. Det handlar om hur jag refererar till saker. Rätt vad det är passar en liknelse från Jesus in på saker jag just upplever eller liknande.

Ett sånt exempel kan vara uttryck som "Man blir aldrig profet i sin hemstad", ett uttryck som jag nu inte kommer ihåg exakt var i evangelierna det står, men som jag ser för sant utan att ens ifrågasätta.

En annan sådan devis är människokärleken, att hela tiden ha människokärleken som den största och viktigaste principen. Där har vi motton från mitt barndomshem som "Bären varandras bördor"; det är Kristna socialdemokraternas motto och något jag alltid sett som självklart.

Det här går som en röd tråd genom precis allt mitt tänkande, mitt kristna arv. Ett sådant arv skulle många se som fruktansvärt, för mig är det snarare något av det allra bästa jag har. Det har satt grunden till mina värderingar, värderingar jag nästan aldrig i mitt liv har tummat på. Paulus ord "Om kärleken och lagen kommer i konflikt ska kärleken segra", är väl ett annat sådant tydligt bibelord.

Ytterligare ett som kanske är det som driver mig mest av allt är frågan om förtryck. Där är min devis: "Sannerligen det ni har gjort mot någon av dessa mina minsta, som är mina bröder, det har ni gjort mot mig!". Det är Jesus som säger så på domens dag till människor som skitit i sina medmänniskor och bara odlat sin gudsrelation (typ).

Och häri grundar sig min politiska grundinställning, att alltid alltid när någon hävdar "förtryck" gå dit och se om det stämmer, att lyssna, att ta den förtrycktas ord om sin situation som "sanning", att alltid alltid spegla världen utifrån de som har det sämst, att alltid stå på de svagas sida. För mig är det så självklart att jag knappt kan förstå folk som tänker på andra sätt.

För mig är detta det som skapat hela mig. Ett tydligt exempel är frågan om homosexualitet: Jag var som tonåring mot homosexualitiet, men när man förklarade för mig att det var förtryck tog jag reda på om det stämde och fann att det var så. Efter det blev jag i stället aktiv politiskt för homosexuellas rättigheter och var med vid en kongress i Sverige som var bland de första att rösta för homosexuellas rätt att få prövas för adoption. (Ja, det var en kristen organisation, det var Kristna Socialdemokrater som var några av de första att ta ställning för detta och det var 1992).

Genom mitt liv har jag blivit utmanad att hela tiden se nya förtryck, och jag har förstummad sett på hur de som gav mig detta tänkande själva kunnat delta i förtryck efter förtryck utan att begripa vad de gör. Det var därför jag blev piratpartist, det var därför jag blev radiakalfeminist det var därför jag blev anarkist, osv. Dock ej i den ordningen.

Med detta vill jag inte säga att jag på något vis är bättre än andra, jag är bara konsekvent med vad Jesus lärt mig. Jag är helt enkelt lik Jesus.

Det sägs att kristna människor hela tiden ska sträva mot att bli lika Jesus, men de som är lika Jesus får ett rent helvete bland kristna. Kristna idag skulle gladeligen avrätta Jesus, sjukförklara honom eller vad som helst. För inte ska man tro att folk lyssnar på människor som gör talar om de saker som Jesus gjorde.

Människor gillar inte de som står upp för de svaga, om det kostar dem status eller rikedom. Människor gillar överlag inte den "undre världen", horor, kriminalitet och de utstötta. Människor överlag korsfäster dagligen de minsta och Jesus utan att reflektera över det, för de vågar inte utmana sitt eget tänkande så pass långt att de förstår vad de sysslar med.

När jag till exempel ser Kristna socialdemokrater som har makt och gör saker som skadar dessa minsta, då blir jag vansinnig: Som när Anna Berger Kettner var ordförande för SL i Stockholm och inte brydde sig om lokförarna, som när Helle Klein sitter på Aftonbladet och skriver sina ledare men lever i sin medelklassbubbla, som när mina föräldrar inte högljutt protesterar mot Bodströmsamhället.

Då är jag precis som den där Jesus som går runt och säger hur saker egentligen ligger till. Och det är ingen skillnad på att vara Jesus hos judar eller på att vara Jesus hos kristna. Man blir korsfäst lika fullt.

Jag måste återigen tala om att jag på intet vis ser mig som förmer än andra för att jag råkar vara mera lik Jesus än de flesta människor.

Jag såg en film av Vanunu, killen som avslöjade Israels planer för kärnvapen. Det var lite som att se sig själv på TV. När jag läser bibeln är det lite samma sak: Den där snubben Jesus han söker sig till de utstötta, han vänder uppåner på konventioner, han talar om vad som ska komma om folk inte gör bot och bättring, han lider för det han tror på.

Grunden för vem jag är som människa är min kristna uppfostran. Att sedan de som fostrade mig inte följde sina ideal har jag svårt att förlåta. När jag var yngre bad jag alltid för de människor som gjorde mig illa och valde hellre att ta lidandet själv. Det visade sig inte vara en helt hållbar strategi. Framför allt visade det sig att jag då och då själv var "dessa mina minsta" och jag faktiskt var tvungen att tänka på mig själv. Idag är jag sämre på att förlåta än jag var när jag var yngre. För jag har fortfarande svårt att förlåta de som fostrat mig att tänka som jag gör, men som visat sig inte tänka som jag i praktiken.

Jag skulle kunan skriva hur mycket som helst om det här, men jag börjar så här. Förmodligen har jag inte så många kristna läsare, så de flesta kommer nog inte förstå vilken enorm hädelse och hybris det är att säga att man är lik Jesus. Men så är det i alla fall. Jag är lik Jesus och det är min förbannelse och min korsfästelse.

Med denna genomgång är det väl inte svårt att fatta att jag är av den åsikten att Jesus, världens genom tiderna mest kända och dyrkade människa, hade Aspgerger syndrom.

Ännu ett mördat barn - eller frågan vad ett människoliv egentligen är värt

2006-11-24T19:26:00.000+01:00

Så har det sjätte autistiska barnet mördats i år. Det sjätte! Bara för att det var autistiskt.

Ulysses Stable var 12 år när hans pappa skar halsen av honom.

Som jag tidigare berättat blev Danielle Blais taleskvinna för autismföreningen i Canada, och liknande föreningar använder nu mordet på Ulysses Stabel för att lobba för mera beteendeterapi för autistiska barn.

Deras sympatier ligger som vanligt hos mördarna och inte hos offren. Inget nytt under solen alltså. Att morsan gick på crack och pappan tidigare hade två misshandelsdomar på sig är väl petitesser i sammanhanget? När man ska lobba för så viktiga saker som ABA då spelar mord ingen roll.

Därför blir jag idag som mest förbannad på en kommentar jag läser på kevinleitch blogg av en som heter Donna. Hon undrar varför inte autismbloggare bloggar även om de olyckor som gör att autister dör. För hon menar att de hade kunnat hindras med att barnen fått lära sig "life skills".

Vad hon menar med att lära sig "life skills" vet jag inte. Hon pratar också om att man bör kunna lämna bort autistiska barn om man vill, så man inte mördar dom i sitt raseri. Alltid samma fokus på föräldrarna. Ingen skulle fokusera på hur synd det var om föräldrarna om det var neurotypiska barn som mördades.

En mycket vettigare kommentar kommer från Kevin Leitch själv. Han menar att allt handlar om att föräldrar till autistiska barn är ledsna över att inte ha ett "normalt" barn, att det är där skon klämmer. Och jag kan inte annat än hålla med. Barn med autism eller andra handikapp är inte lika mycket värda som andra. Barn med Downs syndrom kan man redan välja bort i moderlivet och staten Sverige uppmuntrar det genom att erbjuda alla mammor över 35 långa nålen i magen. (Det är mitt namn för fostervattensprov).

Nu för tiden tar jag alltid väldigt illa vid mig när någon beklagar en utvecklingsstörning eller något annat handikapp, för jag vet att de lika gärna kunde ha aborterat bort mig om de hade kunnat. Det hade lika gärna kunnat vara jag som blev mördad av mina föräldrar som barmhärtighet för att jag aldrig skulle kunna leva ett "fullvärdigt liv.

Eller som elmindreda uttryckte det: "Ja jo, vi kan ju råka ut för olyckor, då måste man ju mörda oss så att det inte händer.

Borg hotar facket

2006-11-23T22:42:00.000+01:00

Antingen är Anders Borg dum i huvudet eller så tror han att arbetare är det.

Försöker han skrämma LO till tystnad? Eller är han verkligen så dum att han tror att arbetare får det bättre utan facket?

Min travesti på rövarevisan ter sig mer och mer ackurat ju längre tiden med den nya regeringen går.

Isaklara it is!

2006-11-21T10:41:00.000+01:00

Jag och Isa har startat något så ooriginellt som en modeblogg. Jag i mitt fall kommer självklart vinkla på det här med mullighet. Personligen tycker jag att utbudet av bloggar på svenska som hanterar mulligt mode är minimalt. Och de som gör det visar ofta inte sig själva på bild. Då tycker jag inte det känns så värt. Nåja, vi har just bara börjat, men medge att våra namn ihop ger ett extremt coolt och snyggt dubbelnamn. Välkommen dit.

Så kan det gå

2006-11-21T02:34:00.000+01:00

Dan Josefsson sammanfattar det man redan visste men inte hade ord eller referenser för...

Det läskiga med att vara vänster nu är att allt man säger låter osant i människors öron. Ohly kunde inte säga att man skulle återanställa de där 200 000 i offentlig sektor utan att be om ursäkt för sig själv och säga något om "realistisk". Det handlar inte om realism, det handlar om ideologi. Det handlar inte om att det inte finns pengar. Pengarna finns men politikerna vill hellre ge dem till de rika. Det låter så idiotiskt att säga så. "Politikerna vill hellre ge pengarna till de rika", men det är precis vad det handlar om. Politikerna vill hellre ge pengarna till de rika. Och de är antingen så blåsta att de inte fattar att det är det de sysslar med, eller så förslagna att de medvetet för folk bakom ljuset.

Josefssons artikel visar också att Marx hade fel. Det går att ändra basen genom att ändra överbyggnaden. Det är precis det högern gjort...

Lamslagen

2006-11-15T15:55:00.000+01:00

Jag är lamslagen nu. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=588777&previousRenderType=6

Det finns inte så mycket att säga.

Rörigaste inlägget ever

2006-11-14T14:22:00.000+01:00

Det här inlägget blir nog så likt ett dagboksinlägg ett inlägg kan bli. Jag sitter här inomhus och tittar på spöregnet inomhus. En avbokning gör att det inte blir någon simning idag. Jag håller på att försöka sätta ihop min delar till en helhet. Vad jag menar med den meningen vet jag inte ens själv, men det lät rent estetiskt tilltalande. Det händer en hel del omvälvande saker omkring mig för tillfället. Samtidigt är jag i ett av mina kraftigaste politiska uppvaknanden någonsin. Politisk har jag ju alltid varit men det här är mera "back to basics".

Jag börjar samtidigt inse att jag sitter där jag sitter. Som jag sagt tidigare mår jag bättre som pensionär än om jag hade jobb och det är något som blir mer och mer uppenbart hela tiden. Samtidigt är det också så att även om jag någon gång i livet skulle velat gå ut på arbetsmarknaden igen så skulle jag inte ha en chans. Igår såg jag på aktuellt om nästa skamgrepp på arbetslösa: böter om man inte söker tillräckligt med jobb. Jag har varit med om gånger för flera år sedan då jag inte fått socialbidrag för dagar då jag glömt att sjukanmäla mig. Då jag alltså har levt under existensminimum på grund av mina funktionshinder. Efter det har jag tack och lov haft mer förstående socialsekreterare men sådant kan man ändå inte veta.

Nu handlar det här om ett rent hypotetiskt resonemang, då jag som sagt var har ett bättre liv så här. Men om någon i min situation skulle försöka sig på ett jobb och misslyckas så finns inte längre någon garanti för att man får tillbaka sin sjuk- eller aktivitetsersättning. Den nya regeringen ska dessutom se över sådana diagnoser som de tycker är luddiga som utbrändhet och fibromyalgi. Det bådar ju väldigt gott... eller inte.

Man pratar om att man ska skapa jobb, men de jobben ska inte finnas där de behövs. Man har skurit ner hundratusentals jobb inom offentlig sektor de senaste 20 åren för att ha bättre statsfinanser och nu ligger de pengarna där och kan sedan betala skattesänkningar för de rikaste.

Sammantaget är allt bara fragment och folk saknar än så länge helthetssyn på vad det handlar om. Egentligen är det bara gammal vanlig hederlig klasskamp. Det vill säga i detta fallet en kamp från överklassen att få mera pengar. Vad de ska med den till vet jag inte.

Hur man inte ska duka under under allt det här är det jag funderar på, för jag vet inte. Försöker man förklara för någon om allt det man läst de senaste månaderna så blir de flesta bara uppgivna. Och det var ju liksom inte meningen...

I mina ögon är det det fackliga arbetet just nu som är viktigast. Det är där attacken är som störst. Än så länge kommer inte sådana som jag få det sämre. Men det kommer nästa vända.

Nedmonteringen går väldigt fort nu. Fortare än den hade gjort med en sosseregering. Och de drömmar som LO-medlemmar hade om att mera kämpande fack dödade LO effektivt genom att säga till sina medlemmar att om de kommer strejka politiskt i morgon (då SAC hade varslat deras arbetare i strejk) så skulle de riskera stämning i arbetsdomstolen.

Viken fackförening värd namnet hindrar sina medlemmar från att strejka när de utsätts för de kraftigaste försämringarna på säkert 70 år?! Hur är det ens möjligt?!

Och hur ska man orka kämpa när den ena försämringen efter den andra uppdagas? När man inte vet hur man ska överleva den dag stödet dras bort? Ska man inte ens tänka den tanken? Jag vet inte, jag vet verkligen inte alls.

Min släkt var vanlig arbetarklass för en generation sen. Ett kort tag var min familj avancerad till medelklass. Nu är vi tillbaka där vi var förut. Och jag själv står lägst på samhällsstegen i hela släkten. Men jag finner ingen jävla vits med att se mig som ett individuellt fall. Jag finner ingen vits med att tänka att då måste jag göra något åt det här och bygga karriär, för i min värld funkar det inte så. I min värld funkar det så att rättigheter det är något man kämpar sig till, demokrati är något man bygger gemensamt och det är något man alltid måste kämpa för att bevara. Och demokrati har ytterst lite med folkliga val att göra. De är bara en väldigt liten del av det hela. Jag undrar hur lång tid det kommer bli innan vi i Sverige får det som de har det i USA. För just nu pekar alla vägar dit. Det är dit den Enda Vägen går.

ps: jag är en enorm kunskaps- och informationsresurs, use me. ds.

Galen eller smart?

2006-11-09T18:53:00.000+01:00

Ok, jag är officiellt träningsnarkoman. Jag var kvar idag i simhallen efter simningen tills nu. Började vid 11 i morse. Så har jag relaxat och haft det skönt.

Först vid halv 12 simmade jag mina sedvanliga tusen meter och det gick ganska fort igen. Härligt. Sen gick jag på relexen och åt en äcklig bakad potatis med skagenröra och vräkte i mig alla grönsakerna på tallriken under tiden jag skådade strömmen i äventyrsbadet under mig. Jag var just då den enda på hela äventyrsbadet! :D

Dock blev det inget äventyrsbad för lilla mig, jag höll mig i relaxen tills jag ej kunde bärga mig på eftermiddagen. Då gick jag tillbaka till motionssimmet och tog 1000 meter till. 31 minuter simmade jag det på. Rekordet från åttan är på 30 minuter, men jag ska väl klå det mycket snart. Sen åt jag jävligt många nötter, relaxade och stretchade varenda muskel jag kunde komma på i den varma stora sköna bassängen. Mitt skinn typ skriker efter fukt och jag är helt slut haha.

Nåväl efter simpass två hade jag inte råd med mat så jag åt upp alla cashewnötter som jag hade med mig och hade det allmänt soft i en stol.

När jag väl gick hem gjorde jag allt för att inte få ont i knät igen så jag hittade på nån konstig gångstil, typ liknande catwalk (?!) och rusade nästan hem. Nu sitter jag här och vet inte riktigt hur jag ska klara mig i helgen utan mera träningspass. What to do...

1. Smörja in ansiktet som svider av torkan
2. Sätta på micron en gång till så soppan blir varm
3. Lägga i fetaost
4. Äta och njuta
5. Jag är sååå rastlös :D

Linser för långsynta bortskänkes.

2006-11-08T21:08:00.000+01:00

Jag har ungefär 80 endagslinser av märket Focus Dailies +3.75 som Blocket inte ville låta mig sälja. De går ut juli 2008. Vill du ha dom? Hör av dig. 100 kr eller mindre blir bra betalning, jag vill inte slänga dem, men jag har inte hittat någon som vill ha dom.

Hör av dig om du är intresserad av dig, du kan få dom bara jag slipper slänga dem!

Varför jag har dem? Jag beställde + i stället för minusstyrka för 2 år sedan. Sen dess har de förvarats hos mig och jag har inte blivit av med dem, för ingen är långsynt.

Så jag hoppas nu på att någon har exakt +3.75 som synfel så jag slipper slänga hjälpmedel för 500 spänn i soporna. Jag har redan förlorat pengarna för dem och det handlar inte om det, jag vill helt enkelt bara inte slänga något som någon annan skulle kunna ha god nytta av.

Så jag håller tummarna för en långsynt läsare som använder focus dailies...

Om träningen och om diversitet

2006-11-06T23:06:00.000+01:00

Jisses, träningen är på ett annat sätt nu mot förut. Det är väldans intensivt och hela kroppen har på bara några veckor formats igen. Det är nästan läskigt hur fort jag bygger muskler, alternativt hur fort jag bränner fettet som ligger utanpå mina muskler.

Men man kan nu se muskler i mina lår som inte funnits där förut. Även rumpan har blivit avsevärt mycket fastare. Det hela är lite bisarrt för jag har NOLL komplex för mina ben och min rumpa. Skulle det vara nåt så har jag komplex för en för liten rumpa haha.

Så nu har alltså träningen shapat delar av mig jag inte hade tänkt shapa. Rätt var det var hade lårens omfång minskat en eller två centimeter vardera. Menmen, som sagt, kul dock att hålla koll på vad som händer.

Verkar som om midjan börjar titta fram igen. Ett tag kändes det som om jag shapade allt utom magen och ryggen å de bara släpade efter, men nu känner jag även lite resultat där.

Vägde mig på mammas å pappas våg för första gången på flera månader. Vågen stannade på 73.8 kilo. Jag var så chockad så jag skrek rakt ut. Får väl se om badhusvågen håller med imon. Men jag kan i alla fall konstatera nu att jag definitivt enligt mammas och pappas våg gått ner 10 kilo, och att jag definitivt kommer nå målet på 70 kilo 23 mars.

Jag undrar just vad jag ska göra om jag skulle fortsätta gå ner även under 65 kilo. Jag gör ju liksom inget direkt för att gå ner i vikt nu i alla fall. Jag äter rätt och jag motionerar. Jag tänker knappast sluta med det bara för att jag nått målvikt. Men så himla mycket mera vill jag nog inte gå ner sen. Då får jag väl bara öka kaloriintaget igen antar jag. Menmen, känns inte som jag måste fundera på det nu.

Förr eller senare tror jag kroppen hittar sin egen vikt som den trivs med.

Jag har förut sagt att jag aldrig tänker att bli smal. Men om det är det min kropp har lust med så vet jag ärligt talat inte längre. Jag har ju aldrig ens testat på det. Det kanske är intressant som omväxling.

Men allt avgörs av vad ansiktet tycker om vikten. Vid minsta rynka är det dags att gå upp ett kilo igen :D

Måste även här tala om att det finns en del som är oroliga för mig. För att jag har kropp som specialintresse för tillfället. De som är det är dock de som inte träffar mig. De som träffar mig vet att jag äter och tränar och mår bra. Ett specialintresse hos mig är ett specialintresse. Visst har jag som de flesta tonåringar haft anorexia-tendenser när jag var yngre, men det här är nåt helt annorlunda. Jag oroar mig mera över vad som händer när intresset försvinner, när det liksom inte längre känns lika viktigt. För jag hoppas vid Gud att jag inte äter upp mig igen då. Det vore helt bisarrt surt. Nej, inte för komplexet utan för hälsan.

Jag vet ärligt talat inte längre om jag har så värst mycket komplex kvar. Jag har hittat nya forum där mullighet eller rentav fetma är det normala och där jag hela tiden pratar och ser andra som är som jag eller större. Det blir liksom som en ny norm. Plötsligt ser man inte fettet på ryggen som något fult längre. Det är liksom bara ett sätt att se ut på bland många. Och för bara hundrafemtio år sedan sågs det som direkt fult att inte ha fett som täckte varenda kvinnlig kroppsdel, så att inga ben eller muskler syntes någonstans. Ett lika sjukt ideal som det som idag kräver att ben sticker ut överallt. Men likfullt ett annat ideal.

Men vissa passar som smala och vissa passar med hull. Och vissa är långa och andra är korta och jag älskar verkligen den enorma diversitet som finns bland människor. Det är liksom poängen, vi föds inte likadana och på samma vis som jag hyllar autism eller andra neuropsykiatriska diagnoser som variationer inom en urhäftig skapelse (oops där blev jag lite religiös) så ser jag även kroppar som det. Kroppar är sjukt häftiga saker som kan göra så otroligt mycket så otroligt lätt.

Men här håller jag hus då och då nu för tiden.

Försvunnen kommentar.

2006-11-06T23:03:00.000+01:00

Jag fick en kommentar innan idag från en som heter Sofia. Kan du skriva igen för jag hittar inte kommentaren så jag kan gå in på din sida. Blogger gick ner precis när jag publicerade kommentaren och sen dess har jag helt enkelt inte hittat var den publicerades.

Hoppas du läser det här.

Jag väntar...

2006-11-04T17:20:00.000+01:00

... på tvillingarna. Vattnet gick i onsdags men de har inte kommit ännu. Fölossningen igångsatt i morse, vet ännu ej hur det går. Det kan bli snitt å allting. Hoppas de kommer ut snart så man får träffa dom. Ska onekligen bli spännande å se hur de är.

Imon ska jag fira bror. Johan lyssnar på requiem av Mozart. Jag försöker sjunga med. Det är inte vackert alls, tydligen. Så det är bäst jag håller käften. De här dagarna sen onsdagen känns som de mera märkliga i mitt liv.

Om livet och döden och alltihop.

2006-11-01T22:38:00.000+01:00

Snöoväder gjorde mig mångalen
Skämtade med vän om saker som inte kunde hända såna här snöiga dagar
Ett telefonsamtal
Saker kan visst hända så här snöiga dagar
Hyperaktivitet
Har aldrig skådat en liknande skräck hos henne. Nästan läskigt.

Mera hyperaktivitet
Mera mångalen
Försöka leda bort hyperaktivitet
Söka sig till sitt vanliga utseendespecialintresse
Roa sig med att räkna midjemått propotionerligt till längd
Råka göra en universell formel liknande BMI trots att jag inte kan matte.
Detta är en konstig dag.

För övrigt dör 2200 soldater i Ryssland varje år, inte av krig utan av slarv, misshandel och olyckor med mera. Ryssland är en läskig plats. Och Estonias bogvisir var inte nödvändigtvis det som gjorde att hon sjönk.

Dagens senaste revolutionerande upptäckt är att jag gått ner 3 storlekar i kläder och att jag är en ganska exakt storlek medium MAN.

Life is a strange piece of shit. I love it.

Sitter å väntar på nyheter.

Precis så här

2006-10-27T20:08:00.000+02:00

ser jag ut. Varken mer eller mindre och utan smink och pose. För 3 år sen togs en bild av mig som var både naturlig och jättefin. Tyvärr återfick jag den aldrig. Nu har jag frågat två kompisar om jag ser ut så här och de säger att jag gör det. Så nu säger jag också att jag ser ut så här.

Jag retuscherar typ aldrig foton. Är usel på det och tycker det är roligare att inte göra det. Någon dag kanske jag lär mig. Jag har ju till och med utbildning i Photoshop. Det är bara det att jag glömt av allt och aldrig hann lära mig under utbildningen heller.

(Det hela berodde på att läraren försökte visa 10 elever samma sak samtidigt på en dator och jag har både visuella perceptionssvårigheter och lite svårt att koncentrera mig så det var typ omöjligt för mig att fatta vad vi gjorde. Jag lärde mig därför aldrig Quark Express heller. Det var liksom för svårt helt enkelt.)

Nu ligger Chomsky med huvudet i handen. Jag måste försöka fota honom också...

Någon timme senare skriver jag klart inlägget. Nu alltså. Och jag lyckades fota kisse. Men det blev usla foton tyvärr. Syns knappt vad han gör. Och jag lyckades inte heller ladda upp det. Så kan det gå.

Nu ska jag se Idol och dregla över Felicia.

Tjo

Så här blev det

2006-10-24T20:30:00.000+02:00

Klippt och slingad. Tror jag måste slänga i en toning för att få mera färg i det hela. Tycker jag ser lite urvattnad ut. Har också märkt att om man ska ha smink och heta Klara bör man inte glömma läppstift eller läppglans. Jag försvinner liksom annars...

Ytligt hit och dit

2006-10-23T01:32:00.000+02:00

Jag får erkänna att jag är ytlig. Jag har 2 specialintressen kombinerat för tillfället: utseende och politik. Det kan tyckas oförenligt eller inkonsekvent. För mig är det vad jag behöver nu tror jag. Det har sagts av pojkvännen att det inte blir lika outhärdligt som om jag bara hade ett intresse i taget. Det sades när jag ursäktade mig över att jag bara pratar utseende vikt och mode. Då sa han att jag pratar politik också.

Så jag utgår helt enkelt från att han har rätt i sin analys.

Hade en härlig dag med 3/4 av sex and the citygänget + en av männen till en av de 4. Den gravida är verkligen stor som ett hus nu. Men så ska det ju bli tvillingar av det också...

Fick syn på bilder från mig själv från Uppsalaresan för några månader sen. Hade samma klänning där som på bilden här. Det är sjukt stor skillnad i mått kan jag säga. Fast då var jag å andra sidan uppsvälld som en gravid när jag var i Uppsala pga att jag inte fått igång magen sen jag kom hem.

Fotot är taget på ett så bisarrt ställe som kundtoaletten på MAX. Kan tillägga att jag inte ätit hamburgaren innan bilden togs. Min mage sväller liksom betänkligt av den mesta sorts mat. Så är det att ha ibs helt enkelt. Men ja... jag har nästan gått ner 10 kilo på ett halvår, bara genom att vara nyttig och träna. Och sen startade jag på ett midjemått på 107 cm. Idag har jag 91 cm om jag mäter löst. Jag är betydligt större än jag ser ut. Men så har det alltid varit för mig, utom när jag var ung och var betydligt mindre än jag såg ut. Men då hade ju alla helt förvridna ideal också.

Nu går jag ju bara ner för att jag ska bli hälsosam. Ironiskt nog ligger min hälsosamma vikt ungefär 10 kilo under den jag har nu. Som sagt, jag ser mindre ut än jag är... Utan några som helst hälsorisker kan jag gå ner 20 kilo om jag skulle vilja. Men det vill jag inte. Det känns inte som en sådan kropp skulle vara Klaras liksom. Det hade varit intressant som experiment men alldeles för mycket jobb.

Dock är ju mitt mål att ligga på nästan målvikt när jag åker till Budapest. Biljetterna dit är köpta nu. Nu ska det sparas pengar så jag kan belöna mig med en helt ny garderob i vår. Jag hoppas att jag ska ha gått ner 5 kilo till tills dess. Men jag har ingen aning om om det kommer att lyckas. I alla händelser spelar vikten ingen roll så länge jag får bort det ohälsosamma fettet. Sådant kan gå både fortare och långsammare än det man räknar med.

De här 9-10 kilona har bestått av regelrätt fetma. Sådant är lättare att bli av med än det som kallas övervikt. Fast vad det egentligen handlar om är att sänka fettprocenten i kroppen från drygt 40 till drygt 30.

Hur som haver... på helgerna äter jag allt jag vill ha. På vardagarna försöker jag få i mig så mycket nyttigt jag kan. Om någon månad eller så tänkte jag gå å kolla mina forna brister å se om mina blodvärden är bättre. Jag kan tänka mig att de är det nämligen.

Annars personligen är det jag är gladast för med viktnedgången förutom hälsan att jag kan ha mera kläder igen, men också att ansiktet börjar få tillbaka sin distinkta form. Jag tycker helt enkelt jag är snyggare så. Och nu kan jag gladeligen visa bilder på mig själv för folk igen utan att behöva känna mig obekväm.

Utseendemässigt ser jag ingen större anledning för mig att gå ner mera. Jag tycker jag har blivit snygg igen. Kanske inte lika slående som när jag var 30 år men snygg likväl.

Usch, får man verkligen säga sånt här? ;)

Det kan inte vara så. Helt enkelt

2006-10-19T02:36:00.000+02:00

Disclaimer: Inlägget är medvetet skrivet lika flummigt som påståenden det bemöter. Se det som en form av konst. Puss.

*********************

Jag har under de senare veckorna blivit av med en stor del av min naivitet. Jag har som projekt att läsa in mig på ekonomisk politik och på politisk ekonomi. Den som inbillar sig att jag bara läser vänstertexter kan få detta vederlagt genom att jag läser nästan allt jag kommer över. Jag läser nylibelers texter, affärstidningen, trådar på socilism.nu och backpacking, bloggar av laissez fair-ekonomer och krönikor av Carl Hamilton. Idag har jag till exempel tagit mig genom ett framförande som Riksbankens Öberg haft för några veckor sen. I det stod allt det där som vi inte ska veta om, det som inte är till för folket. Det är intressant läsning och ni kan läsa det här Det är en lättläst text så jag hoppas ni orkar läsa den. Annars kommer saker jag säger fortsätta att framstå som konspirationer.

Och det är det som fascinerar mig så mycket idag. Folk tar inte reda på vad som händer utan antar hela tiden att "det kan inte vara så illa ändå, det kan jag inte tro". Så går det som det går. Nu sitter de med en borgerlig regering som för borgerlig politik, som en borgerlig regering alltid gjort. De rika ska bli rikare och de fattiga fattigare.

Och så har vi det där med socialdemokraterna, hur de omintetgjorde sin egen politik och blev borgerliga de med. För det som vänstern sagt i tio år minst "alla partier är idag nyliberala" är ju inget som man kan tro på. Nä, det "kan inte vara så", de stackars socialdemokraterna var tvungna att fortsätta sanera ekonomin efter borgarna.

Men se redan 1990 valde just detta socialdemokratiska partiet att börja föra nyliberal politik. Ja, då man tog det lilla beslutet om att Sverige skulle prioritera låg inflation före full sysselsättning. Full sysselsättning är en keynesiansk tanke. Bekämpa inflation genom att skapa arbetslöshet är en nyliberal tanke.

"Nämen inte kan det väl vara så att vi har en arbetslöshet som inte är de arbetslösas eget fel? Nejnej, alla kan få jobb bara de försöker tillräckligt mycket. Och i alla händelser kan det inte finnas någon medveten tanke bakom att skapa arbetslöshet."

Folk vill tro så himla mycket. Informationen finns framför våra ögon om vi bara lär oss att leta på rätt ställen, men fortsätter vi bara lyssna på massmedies version och tro på allt som sägs så blir vi som eko mellan kala bergsväggar.

Snubben som skapade teorin om jämviktsarbetslöshet har i dagarna fått ekonomipriset. Priset delas ut av just den svenska riksbanken, de som har ansvar för din och min ekonomi, och som sedan 1990 har samma mål som Phelps som skapade teorin.

Jag hoppas att någon orkar läsa vad Öberg på riksbanken sa i sitt anförande. För han erkänner att de medvetet hållit ner ökningen av lönerna, att de medvetet försökt medla mellan facken och arbetsgivaren för att ytterligare strama åt vid löneökningar.

Det här skulle folk säga var vänsterskonspirationer om det sagts för några år sedan. Det finns säkert de som skulle kalla det vänsterskonspirationer även idag. Det som idag är populärt att se som en konspiration är tanken på att alliansen sänker akassan för att kunna sänka lönerna.

För det kan bara inte vara så? De kan inte vara så cyniska? Inte kan det väl vara så att välfärdssamhället faktiskt redan är väldigt nedmonterat? Nejnej, det kan inte vara så.

Och det kan absolut inte vara meningen att man ska höja avgiften till a-kassan samtidigt som man sänker a-kassan för att få folk att inte ha råd att vara med i facket.

Att man medvetet försöker försvaga facket?

Nej, det kan inte vara så. Det kan bara inte vara så.

Så fortsätter nedmonteringen av välfärden, och nedmonteringen av demokratin. Samtidigt som övervakningen av medborgarna skärps allt mer.

Fast även det är förstås en konspirationsteori. För eftersom jag inte kan tro att det kan vara så kan det helt enkelt inte vara så. För att det inte kan vara så. Helt enkelt.

Fåfänga

2006-10-13T11:41:00.000+02:00

Nu när jag upptäckt att jag har en ny garderob så är det riktigt roligt att klä sig. Det roligaste är att klä sig i gamla kläder som man haft förut. De vet man ju att ingen annan har. Idag har jag således en vit blus från 96 som jag köpt i ullared och en lila tuinika över. Och jeans från 02. Så roligt att klä sig i gamla kläder. Och jo, det är vid såna här tillfällen man ångrar att man nog lämnat tillbaka sin lila kappa för något år sen eller så. Idag hade den onekligen varit topp. En annan sak som är rolig är att leka med olika glasögon. Jag har två par jag kan använda hittills. Snart ska jag försöka hitta glas till dem jag hade i femman. Så spännande så spännande. Förutsatt att det inte kostar skjortan då.

Och idag kommer äntligen min älskade kamera tillbaka från lagningen. Hoppas att den inte går sönder igen. Hua.

till becka

2006-10-10T14:43:00.000+02:00

haha nu fick du ett blogginlägg tillägnat dig becka :D

http://www.tasteline.com/default.ns?strItemID=showRecipe&lngRID=5773

Denna goda maträtt är det jag lagade. Fast jag bytte ut kalvfonden mot sweet chili sauce :D

Så blev allt bra igen.

2006-10-09T23:24:00.000+02:00

Idag är allting bra igen. Jag har lagat helt vansinnigt god mat, jag har datat och i morgon kommer troligtvis elmindreda hit.

men argh vad jag saknar min kamera.

I morgon ska jag kanske kanske gå och köpa en handväska till min älskade röda kappa. Mums!

Vad mer kan bli fel?

2006-10-07T18:48:00.000+02:00

Jag vet ärligt talat inte vad mer som kan bli fel idag. Vaknade från nåt otrevligt för att märka att Johan en halv minut senare ringde å sa att han inte kan komma idag för han är sjuk.
Gick upp, glömde äta, skulle hitta något på min stationära dator och upptäckte då ett fel på hårddisken. Fick hjälp, som försvann mitt under uppstart av datorn. Fick annan hjälp som försvann efter nästa uppstart. Har nu helt stängt av den stationära.
Min mobil är på lagning så jag kan inte skicka sms till någon.
Ytterligare en till sa att jag såg väldigt annorlunda ut när jag var 30 mot nu. Jag undrar förstås vid det här laget om jag gått å blivit fulare, vilket är en rimlig tanke då alla tyckte jag var vacker som 30-åring men samma sak inte syns idag.
Skrev ett inlägg på ett forum inatt som förändrades till oigenkännlighet av administratören och därmed förlorade all stuns och dessutom kom att innehålla osanningar om mig själv, eftersom det tillrättalades för att låta så bra och fint som möjligt. Det står nu i det saker jag inte står för och som inte är sanna och administratören lägger inte upp inlägg innan han eller hon godkänt dem. Uppenbarligen var det inget forum, utan ett hyllningscenter.
Mitt internet började plötsligt gå i 2 kb/sek som högst.
När jag skulle ringa och beklaga mig hos Johan dog min hemtelefon.
När jag återigen försökte få hjälp med datorn av en annan person gjorde jag nästan även denna arg.
När jag skulle skriva detta inlägg råkade jag snudda vid min touchpad som därmed raderade halva inlägget och jag fick börja om.
Vad mer kan gå åt helvete idag?
Det verkar bara fattas att min isp helt dör, att min tv går sönder, mina böcker brinner upp, min refilltelefon som jag använt i Östeuropa slutar fungera.
Den här dagen är käpprätt åt helvete och jag försöker ta sikte på något roligt i framtiden men hittar för tillfället ingenting.

Planen

2006-10-06T20:27:00.000+02:00

*Träna som fan**Läka knä***Bygga midja***Spara pengar****Budapest mars 2007

Oh Canada

2006-10-05T20:17:00.000+02:00

Man kunde väl ge sig fan på att bland det mest förnedrande man läst om autism skulle komma från Canada. Det fina landet som sägs vara så likt Sverige i många frågor. Men den lilla detaljen att deras syn på autister är hult inhuman kan nog av många ses som lite smått rabiat av mig.

Säger någon på en fest att Canada verkar vara ett bra land så kan man påminna dem om fallet Blais.

Mamman dödade sin son i badkaret. Autism society i Canada tyckte då förstås att mamman var bra att ha som talesperson för att visa hur dåligt med hjälp föräldrar till autistiska barn får.

What a great thought!

Och självklart fick mamman bara villkorligt.

Och jag orkade inte länka allt om historien nu för jag är för trött för att leta upp det. Googla på Blais och autism så borde du få upp det.

Tack och lov är det en skillnad i Sverige och i andra länder där autistiska mördas (tro mig det är inte ovanligt). Vi hörde aldrig någon säga att det var synd om föräldrarna till Bobby.

Thank god!

Länkar till en lista på alla som dödats för att de är autister.

Edit: glömde posta länken som gjorde att jag skrev inlägget: http://www.kmarshack.com/news/current/as/faq.html

Ha!

2006-10-05T01:31:00.000+02:00

Så ska man gå å lägga sig efter sitt inlägg och prata med Palme. Vad händer? Jo, i sängen under täcket ligger pojkvännens tröja som luktar honom och man blir alldeles lycklig och undrar vad i helvete man ska prata med Palme för!

Tahoka!

Mina diagnoser

2006-10-05T01:24:00.000+02:00

Idag fick jag för första gången se mina journaler från utredningen jag gjorde för 2 till 2 och ett halvt år sedan. Det är fascinerande. Två stora drag utkristalliserar sig: Som barn hade jag mera asperger och som vuxen har jag mera adhd. Hur kommer det sig?

De tankar jag ska skriva om idag är inte färdigtänkta och jag får säkerligen anledning att återkomma men jag har i alla fall en enkel teori.

Som barn behövde jag inte klara min vardag själv. Jag behövde inte laga mat, städa, tvätta och sköta min ekonomi. Jag gick i skolan och bodde hemma. Min miljö kompenserade bort min adhd. Miljön kompenserade nog även delvis bort min asperger för jag var ju ett väldigt populärt barn bland vuxna och duktig i skolan och så där. Och så länge jag sket i att folk tyckte jag var konstig så gjorde det inget att de tyckte det. Jag menar... jag var framgångsrik och fick träffa Olof Palme. Slå det om ni kan!

Jag var alltid respekterad av vuxna och sågs ofta nästan som en vuxen. Och satt gärna bland de vuxna på fester för de pratade om så intressanta saker.

Så kanske är det när jag börjar bry mig om status bland jämnåriga som min långa anpassningstid börjar. Och kanske är det för att jag lagt ner all min energi för att kompensera för min asperger som den faktiskt inte märks så mycket i vuxen ålder? Jag har helt enkelt pluggat in det sociala spelet, lärt mig det. Det märks inte så mycket på mig att jag har asperger. För det mesta.

Men det märks hur ostrukturerad och oordningssam jag är, det märks att jag lätt blir besatt av saker och går upp hela jag i något som är intressant. För barn är det där ganska vanligt och ses inte som så konstigt, men hos en vuxen är det inte socialt accepterat på samma vis.

Och jag har länge hävdat att när man kompenserar funktionshinder förlorar man ofta någon av de traits som personligheten för med sig. Och kanske är det här ytterligare en indikation på detta:

Jag kompenserade bort min asperger, lade all min energi på det, och fick i stället 1000 gånger mera adhd. Jag lade min energi på att fungera socialt och därmed hamnade strukturen på efterkälken. Och mina traits... de har delvis förändrats.

Om all min energi skulle ligga på att kompensera för adhd, vad skulle hända då? Vad skulle jag förlora?

En trait jag nästintill förlorat är musikaliteten och sångrösten. Jag sjunger sällan och har förlorat min pitch. Rösten spricker fortare osv. Inte för att jag längre har artistdrömmar, de försvann ju för en 15 år sen, men det vore ju trevligt att kunna sjunga på folks bröllop eller att åtminstone vara bra på karaoke?

Och ibland saknar jag henne, den aspiga ursmarta 10-åringen, som sket i vad folk tyckte och körde sitt eget race. På något vis är det alltid henne jag har som självbild, alltid dit jag vill tillbaka, alltid den som känns mest som "jag". Då glömmer man lätt att den 10-åringen tog stryptag på killar som inte svarade något om man frågade chans.

Och samtidigt kan man fråga sig: Var anpassningen värt det? Vart hade jag varit om jag fortsatt vara megaaspig? Jag har ingen aning.

Jag fick också veta idag att min insändare sitter uppe hos det neuropsykiatriska teamet där jag utretts. Jag ser samma beundran för min person hos dem som hos de vuxna när jag var 10 år. Någonstans där inne i mig måste den där 10-åringen ändå bo? Någonstans inne i mig sitter någon med en sjujävla kapacitet som jag inte vet hur jag ska kanalisera.

Någonstans där finns något som är jag som är oberoende och självständigt och som ger fan i vad andra säger. Som prioriterar världsfred framför mode och träning!

I stället för att prata med gud ikväll tror jag helt enkelt jag ska testa att snacka med Palme...

Know your enemy

2006-10-03T21:00:00.000+02:00

Jag har ett litet projekt på gång. Jag läser in mig på nyliberalism och ekonomisk teori. Saker som jag tidigare inte velat ta i med tång analyseras nu och läses genom. Jag ska lära mig vad det handlar om och sluta att bara anta saker. Det här är ett helt nytt och outforskat område för mig och ack så intressant.

Har dock inte kommit något vidare långt och man får väl se hur lång tid det tar innan jag slutar intressera mig.

Jag bygger mitt intellektuella självförsvar. Tänk så lätt det egentligen är att vara sin alldeles egen Chomsky.

slö slapp likgiltig? och uppföljning

2006-10-03T19:06:00.000+02:00

Jodå, jag får ppiller någon gång i slutet på veckan. Å innan dess lär jag väl få rena blodbadet om jag har otur. Menmen...

Sov 4 timmar inatt ungefär. Strax efter att jag somnat väckte nämligen Chomsky mig. Dvs jag somnade 3 och Chomsky väckte mig 7. Så där lagom pigg var jag då. Insåg även då att jag dubbelbokat morgondagen och fick göra massa omändringar i scehmat. Menmen...

Så jag har legat i sängen hela dagen. Eller snarare suttit. Mycket thetavågor blir det. Eller vad de nu heter.

Får väl droga mig inatt för att kunna sova kanske.

Menmen, jag har haft en ganska trevlig dag trots allt. Trots att jag tyvärr har förlorat matlusten igen. Den kommer sannerligen å går...

förvecklingar

2006-10-03T01:58:00.000+02:00

Tidigare i veckan råkade Epicentre skrämma slag på min mor då min msn av oförklarlig anledning alltid loggas in automatiskt på föräldrarnas dator. (De lyckas inte ändra skiten eller glömmer den nog snarare). Hur som haver.

"Cindy: Vilken ppillersort använder du?"
Inget svar. hon råkade ju prata med min mamma och inte mig.

What comes around goes around, för inatt:

"(01:44:37) klara: *Äpaniek
(01:44:46) klara: *panik even*
(01:44:51) klara: mina ppiller är slut
(01:45:49) Cindy: henrik: cindy sover. kan jag hjälpa dig?"

Så kan det gå...

Och ja, mina ppiller är slut. Och jag glömde ta ett i helgen så nu vetifan... Jag äter ju ihop mina ppillerkartor då jag blir så förfärligt dålig av mens, så nu hade jag då ätit i över 3 veckor och sen missat en dag. Det gör ingenting för äter man 3 veckor kan man vara utan en vecka, alltså kan man vara utan en dag utan att man blir fruktsam. Frågan är om man kan glömma ppiller mellan fredag och lördag och sen ha ett uppehåll 2 dagar senare på en vecka utan att bli fruktsam. Eller kanske måste man räkna med den där dagen man glömde så man bara har ett upphåll på fem dagar :D

Nåväl. Jag har ingen aning. Men som det är precis NU har jag inte för lite skydd. Det har jag först ungefär vid 12 i morgon eftermiddag, men inte ens då är det säkert att jag har det.
rent
Jag har blivit något av en expert på ppiller efter ett antal års användande, inte bara för preventiva syften, utan som sagt för att kunna ha mindre mens. Men en hypotetisk fråga inställer sig då och då hos mig... om en människa knullar sista dagen hon äter sitt ppiller måste hon rimligen kunna bli gravid. Spermier ska väl kunna leva upp till 5 dagar i underlivet... Rent logiskt borde då en kvinna sluta knulla 5 dagar innan hon äter sitt sista ppiller. Men jag har då aldrig någonsin hört någon ens ställa en sådan fråga. Så då får jag väl göra det nu då, bara för att det är kul.

Så här kan man roa sig med att räkna hypoteser i ppiller, det är hur enkelt som helst, bara inget som någon barnmorska skulle lära en. Jag och flera med mig äter ihop våra ppillerkartor några månader i sträck, eller mera. Själv har jag gjort det i flera år. Det är inte farligt så länge det är rätt sorts ppiller. (enfas) Efter ett tag när man glömt då och då så vet man att eftersom man ändå hela tiden äter ppiller så infinner sig ingen risk vid glömska.

En annan intressant tanke att tänka är vad som skulle hända om man skulle äta alla ppiller med 36-timmarsmarginal i stället för 24. För man kan ju glömma ett ppiller i 36 timmar utan att det är någon fara. Kan man då äta ppiller bara var 36:e timma utan fara? Förmodligen inte.

Undras just om det är någon annan än jag som ställt mig de här frågorna :D

Nackdelen med att ha npf och äta ppiller är att man riskerar att glömma dom (adhd). Fördelen med att ha npf och äta ppiller är att man har järnkoll på när man tagit dem och att man tycker att det är sjukt roligt att räkna på graviditetsrisker, eftersom det är spännande siffror (as).

Roligast av allt är kanske att veta att ingen annan än man själv ställer de högst hypotetiska frågorna då ingen annan hamnar i lika galna situationer som jag.

En annan fördel jag har nu är att jag har ett bmi under 30 och därmed kan få ppiller av en barnmorska utan att behöva träffa en gynekolog. Det är nämligen så numera att man inte ska få ppiller utan att gå ner i vikt, om man är för överviktig.

Jag vet inte om man tänker att hälsorisken med en graviditet är mindre än den med ppiller eller hur det nu kan vara och jag har inte råkat ut för det där förrän i våras, men så är det nu i alla fall. Har men ett bmi över 30 är det farligt att äta ppiller, av någon anledning och då får man det inte.

Jag misstänker att det här inlägget kommer bli något som öppnar dörren till något annat i den här bloggen, något jag ännu inte har talat högt om. Tiden är kanske mogen nu. Men ja... får se hur det blir med saken...

resultat

2006-09-30T03:22:00.000+02:00

Viktminskning. Nästan 10 kilo är det nu. Vägde mig på en Tanitavåg oxå. BMI är förminskat till 28.7 och musklerna i kroppen är tydligen tillräckligt starka. Har typ tappat räkningen på hur mycket jag gått ner i midjemått men jag tror det är över 20 centimeter nu.

Min fettprocent är för hög sa tanitavågen men det är inget som inte kommer ändras. Bara det att det kommer ta tid. Och det var ju själva grejen från början oxå.

Är trött så jag stupar. Jag försöker få in både linux å windows på mao inatt. Hoppas jag kommer lyckas nu.

nattinatt

sorglig dag

2006-09-27T16:05:00.000+02:00

Idag slutade ett av mina favoritboendestöd. Det gör mig riktigt ledsen. Kommer bli sjukt mycket mindre energi här i huset efter hennes flytt. Det är så konstigt med anställda på det viset... som konstgjorda polare som sen försvinner när de byter jobb.

Jag menar... en av mina bästa kompisar flyttar i övermorgon från stan, och det är förvisso sorgligt, men henne kommer man i alla fall träffa ändå. En anställd är ju helt definitivt liksom.

Och sen... att jag ska råka ut för jävelskapen att både boendestödet och min bästa vän flyttar samma vecka... det är bara too much.

En kompis som bott på andra sidan gatan som man bara kunnat gå över till och ett boendestöd som man umgåtts med flera timmar i månaden. Känns så himla tomt.

Jag kan även sakna mina tidigare boendestöd från psykiatrin, särskilt en dam som jag hade på slutet. Hade väldigt roligt med henne och hon var en väldigt varm person. Funderar faktiskt på att kontakta henne nån gång på jobbbet. Hon är ju kvar på samma jobb. Mitt första boendestöd från psykitrin har jag faktiskt träffat efteråt, så det känns inte alls lika hårt.

Idag vill jag mest bara gå i ide.

För att göra inlägget lite gladare tänker jag visa en bild på min favoritmodell, en mullig tjej som faktiskt inte är mindre än mig. Om man tittar på bilden så kan man till och med ana valkar under korsetten och vid armhålan. Kelsey ser helt enkelt mänsklig ut. Så sjukt mycket snyggare än en smal modell, i mitt tycke. Om det ändå kunde finnats typ ett torrid i sverige så man kunde handla kläder till typ Vero Modapriser, även om man var mullig. I really really wished.

Lite bilder

2006-09-26T21:16:00.000+02:00

Lekt med både håret och kameran. Har upptäckt att jag har helt sjukt långt hår. Och att jag sorgligt nog måste klippa av det för det är så slitet ;/

Och sen kan man säga att ibland har jag den klassiskt stirrande aspieblicken:

indeed

2006-09-25T19:18:00.000+02:00

Chavez gör så att Chomsky toppar försäljningslistorna på Amazon. Vet inte hur mycket roligare det kan bli än så här :D

Nedan: En annan Chomsky

tur på en otursdag

2006-09-25T18:55:00.000+02:00

Datorn fungerade sen igen. Troligen hade någon säkring gått någonstans, som sen fungerade igen efter några timmar, för det enda jag gjorde var att dra ur alla sladdar och endast ansluta strömsladden för att kunna felsöka. Då fungerade plötsligt datorn igen.

Så trött som ett as var man ju av stress men sen glömde jag av det efter ett tag å glömde uppdatera bloggen om saken oxå. Men sådär... nu vet alla: aspie (datorn heter så) överlevde :))

Sånt som inte kan hända

2006-09-24T17:25:00.000+02:00

Idag kortslöt jag min dator. Förhoppningsvis bara moderkortet. Kan ej felsöka nu då jag inte har två stationära datorer att testa t ex hårddiskarna i. Om hårddiskarna gått hädan vet jag inte riktigt vad jag tar mig till. 500 bilder från Östeuropa och en jävligt massa annat är i så fall åt helvete :(

Vad är viktigast?

2006-09-23T21:56:00.000+02:00

Att ständigt hålla sig ajour eller att inte glömma historien?

Tilll er som undrar varför jag är arg

2006-09-23T12:03:00.000+02:00

Det här är direkta pengar som försvinner från dem som har det sämst.

Det här är direkta pengar som försvinner från dem som har det sämst.

Och här är förklaringen till att allt gick som det gick.

Och det är också det sistnämnda som för några år sedan fick mig att lämna socialdemokratiska partiet. Då var det i protest mot hur de behandlade de svaga i samhället. And no belonging to that spectra.

För övrigt: De flesta människor vill jobba och vara självständiga i den bemärkelse som alla andra menar att vara självständiga. De flesta människor vill inte vara sjukpensionärer. De flesta människorna verkar hellre vilja tjäna mera pengar än de vill ha tid. Och de människorna har all rätt i världen till återanpassning och stöd.

Jag tillhör inte den kategorin. Jag tillhör den kategori som trivs betydligt bättre med livet som sjukpensionär, jag tillhör den kategorin som hellre har det lite sämre ekonomiskt och har min egen tid, och jag tillhör den kategori som blir självmordsbenägen av förvärvsarbete.

Det är ytterst få runt mig som förstår det här. Ytterst få runt mig förstår att jag mår bättre än någonsin efter att pensionen gick genom.

Så det är på sin plats att säga tack: Tack mamma, tack Johan, tack Camilla, tack Chrille. Tack tack tack tack tack för att ni förstår mig.

Så vad är det då jag gnäller om? Om jag nu mår så bra varför är jag då så arg över alliansens seger? Jo, för att jag vill ha drägliga livsvillkor, jag vill inte behöva leva på svältgränsen och jag vill inte tvingas ut i arbetslivet. Att jag får det sämre är uppenbart. Att de som får sänkt a-kassa får det sämre är också uppenbart. Att det senare troligen leder till kraftiga lönedumpningar är dessutom troligt.

Så jag själv som hade en känsla av att jag målade fan på väggen innan valet har nu en känsla av att jag inte hade en aning om att fan redan fanns där.

2006-09-22T11:10:00.000+02:00

Du tror inte på det här eller hur
men visan den handlar om okända djur
Många är långa och svåra att fånga
Många är...

osv

Bara den som vandrar nära marken
kan se dina under gud
Bara den som vandrar nära marken
kan se dina under gud
Låt oss aldrig bli så stora
att vi inte ser de små
Larven som kryper, och humlan som surrar, och barn som lär sig gå
NEJ Bara den som vandrar nära marken
kan se dina under gud
Bara den som vandrar nära marken
kan se dina under gud

osv...

Det verkar vara lite sånger i mitt huvud idag när jag vaknar. Försökte även sjunga en sång för mitt bst när hon ringde och skulle väcka mig. Och så har man fått en nätt telefonräkning från semestern ;)

Tidelidoo fulbloggiloo

Chomsky talar ut

2006-09-21T21:47:00.000+02:00

(20:59:40) klara: haha jag frågade chomsky om hanvar en fin katt.

han svarade njäääea

Just när man trodde att det inte kunde bli så mycket värre...

2006-09-21T19:46:00.000+02:00

http://sydsvenskan.se/val2006/article185248.ece

Det samhälle som Bodström byggde upp innan han nu avgår pga valförlust är skrämmande. Det samhälle som Reinfeldt nu överväger är än mer skrämmande.

För att få ett "säkert" samhälle måste vi övervakas. För att kunna kontrollera vem som betalt för musiken den lyssnar på måste vi övervakas.

Varje litet övervakningsförslag för sig ser inte så farligt ut. Men det är helhetsbilden som man missar. Där varenda steg övervakas.

Ordet demokrati är inte ett ord. Det är något som hela tiden måste erövras. Med stormsteg monteras nu demokratin ner.

Ett tag skämdes jag att jag röstade på Piratpartiet. Namnet är jävligt fult och associationerna blir lätt mycket felaktiga. Men Piratpartiet hade behövts, det hade verkligen verkligen behövts...

klassresan som gick åt fel hål

2006-09-21T00:20:00.000+02:00

Ibland glömmer nog folk att jag har Asperger. Det gör jag nog själv oxå. Just nu känns det väldigt påtagligt. Jag är i en helt ny situation i livet, som jag aldrig trodde jag skulle befinna mig i. Jag är långt ner på samhällsstegen och jag har en borgerlig regering över mig. Jag håller på att ställa in mig efter det. Jag håller på att omgruppera och omorientera. Jag är för tillfället ganska villrådig.

Jag behöver vara ifred. Det sista jag behöver är att läsa på backpacking.se allt vad folk där säger om valet, hur verkliga höginkomsttagare som dessutom är kristna jublar. Men det är svårt att låta bli...

I min värld har alltid kristendom varit synonymt med att stå på de svagas sida. I min värld har det alltid varit kopplat till solidaritet. I min värld har allt det varit självklart som idag visat sig inte vara självklart för alla omkring mig.

I förrgår när jag tänkte på valet sa jag till pojkvännen att jag önskat att jag inte skulle vara uppfostrad med att man ska tänka på de svaga, att jag önskat att jag inte skulle ha tänkt så, för då hade jag sluppit det ontet som kommer av vetskapen att alla människor inte tänker så.

För mig var det alltid självklart att jag skulle göra karriär och gå långt. Det var inte bara uppenbart för mig utan även för min omgivning. Och jag är trött på analyser om vad som gick fel eller vad som kunde göras bättre eller att jag "har gett upp" eller att "sjukskrivna dör i förtid". Jag är så sjukt trött på att vara någon som människor som säger sig tycka om mig ser ner på.

Jag tror ärligt talat inte så många tänker tanken att det kanske inte ska gå bra för dom. De flesta tänker nog inte att de ska bli sjuka, att de kan råka ut för olyckor, att de kanske mister sin arbetsförmåga.

Och behöver du inte tänka tanken om vad som händer om man behöver privata sjukförsäkringar eller vad som händer när högkostnadsskyddet riskerar att höjas och du eventuellt ska behöva betala en avgift utöver det för alla recept du får utskrivna.

Och det är där jag just nu befinner mig, det är där jag försöker acklimatisera mig och desperat ta reda på vad som kommer att hända, med ett funktionshinder som dessutom gör att jag har svårare att anpassa mig i nya situationer,

So give me a break och lämna mig ifred. Låt mig slicka mina sår och ta hand om mig i min egen takt.

Jag kommer komma tillbaka, i vilken form vet jag inte än. Kanske tyst, kanske arg, kanske likgiltig.

Jag tror att detta faktiskt till viss del handlar om vanligt hederligt klasshat. För en gammal sosse från övre medelklass blev detta kanske inte tydligt förrän Aspungen hamnade under en borgerlig regering, samtidigt som hon själv nyligen sjukpensionerats.

Men jag vet inte. Men jag vill vara ifred, det vet jag.

ett fyrfaldigt leve för alliansen!

2006-09-20T02:40:00.000+02:00

nu drar vi ut på rövarstråt ja vi ska ut å röva
men bara sånt vi kommer åt å sånt vi kan behöva
nu sover folk så gott de kan
nu hatar alla göranman
då passar vi på med vår lilla reform
både maud, hägglund, reinfeldt och leijonborg

nu drar vi ut på rövarstråt ja vi ska ut och röva
men bara dem vi kommer åt på det vi kan behöva
nu är vi hungriga minsann på avdrag, nato och din vård
men annars så tar vi så lite vi kan både maud, hägglund, reinfeldt och leijonborg

men vi behöver mera pix, vi tar den om vi kan det
från fattig sjuk och pensionär så vi kan bo på landet,
med hembiträde, smidigt att vi sänkt våran fastighetsskatt
men annars så tar vi så lite vi kan både maud, hägglund, reinfeldt och leijonborg

ett fyrfaldigt leve för alliansen! må de bringa fattiga och sjuka och andra tärande samhällselement den olycka de så väl förtjänar!

hurra hurra hurra hurra

allting löser sig bara man kommer iväg å tränar

2006-09-13T20:17:00.000+02:00

sjuk har jag varit i flera veckor. eller ja först blodbad å sen virusinfektion med bifogad feber. på flera veckor har jag inte tränat. igår gick jag hem från stan för att tvinga mig att få lust för det igen och idag var jag och simmade.

jag var helt övertygad om att jag skulle ha gått upp i vikt och allting, och att jag inte skulle orka ett dyft. Väl i simhallen lärde jag mig att ta mig fram med hjälp av benspark. Och det gick fantastiskt bra efter ett tag. Jag simmade benspark typ 500 meter å jag har alltså förut inte ens tagit mig fram på det viset.

Vikten då? Inte då att tre veckors konstant ätande av onyttig mat satt sig på mig inte... jag vägde i stället ett kilo mindre. så nu vägde jag under 77, närmare bestämt 76.6. Det är alltså nu jag stolt kan säga att jag gått ner över 5 kilo, och då snackar vi ren övervikt och inte kosmetisk övervikt. Med lite tur kan jag ha storlek 46 nu, förutom att midjan på en sådan sitter ungefär på mina höftben ;D

Har nu fått min laptop. Skriver därmed mitt första blogginlägg på den. Känns hääääääääääääärligt. Vi börjar bli vänner med varandra nu. Fast än så länge tenderar man onekligen att hamna väldigt lätt på fel tangent haha.

Svåra beslut

2006-09-07T11:20:00.000+02:00

Ibland måste man ta svåra beslut. Jag har gjort det i morse. Jag ska inte resa till Litauen i helgen. Jag lyckas inte uppbåda så stort intresse för det att det blir värt att åka iväg. Det blir en intressekonflikt och jag hann inte byta intresse.

Det var så lite pengar det handlade om ändå å så mycket stress att uppbåda ett intresse jag inte hann uppbåda. Och visst spelar det in att jag varit sjuk denna veckan å inte ens vetat hur jag ska göra. Nu känns det ganska så bra...

Även om det roligaste man vet är en viss sak så är det inte alltid tid för just den saken. Känns som om jag lärt mig det lite mera nu.

i väntan på mao

2006-09-05T15:18:00.000+02:00

... har jag köpt wlangrejs (ap/router/switch så jag kan leka med mao på wlan när hon kommer.

Inte helt spännande...

2006-09-03T11:33:00.000+02:00

...att vakna idag.

Jag är verkligen sjuk. Nu har det även satt sig i ögat. Mysigt. Hur fan ska jag hinna bli frisk till torsdag?! Det här är verkligen inte roligt längre, även om det är intressant att vara sjuk då jag annars aldrig är det.

finally

2006-09-02T13:35:00.000+02:00

den här laptopen med den här underbara färgen ska äntligen bli min, för bara 12600 kronor.

Jag är så jävla lycklig!

sjuk

2006-09-02T00:49:00.000+02:00

Ja, jag tror fan att jag blivit sjuk. Det räcker tydligen inte med mensvärk. Nu gör det i och för sig inte mig så mycket att vara sjuk, det är mest konstigt. Jag är ju aldrig ute, hur kunde jag bli sjuk?

Någon människa någonstans har släpat med sig ett virus till mig och gjort min hals tjock. Så här sitter jag nu. Ovanligt måste jag säga.

Den här dagen har varit helt bakvänd. Jag stannade uppe till väldigt sent och hjälpte elmindreda så gott jag kunde att uthärda postoperativ smärta. Om det finns nåt som heter så vet jag inte, men om det inte gör det så uppfann jag det nu. Liksom jag innan idag fick ordet tarmfiskare i mig. Var kom det ifrån? Är det någon som använt det ordet? Det bara dök upp i mitt huvud från ingenstans.

Jag har nog inte tid att bli sjuk egentligen. Jag ska ju ut och åka snart. Jag ska ju verkligen ut och resa. Då finns ingen tid för sjukdom.

Trevligare är att jag beställt en kamera och att den är på väg hem till mig. Fast det är den inte. Den är på väg hem till Johan för jag ville ha den innan resan. Vansinne egentligen att ut å resa med en svindyr kamera. Menmen, jag hade verkligen önskat att jag hade den i Slovakien i somras.

Nu sitter Chomsky och slickar sig om munnen. Han vill ha min kebabpizza. Det vill inte jag. Varsågod Chomsky!

Nä. Pizza är sannerligen vidrigt äcklig mat.

Jag har fått diagnos på mitt knä. Eller tja, jag har blivit undersökt. Jag ska undvika överansträngning av det. Eller dem, för det gäller ju båda. Mitt stackars knä är överbelastat å brosket har blivit irriterat. Det kan ta 3 - 4 år för att få dem att bli normala. Och det gör ju inget. Vad jag vet har jag inte haft normala knän på kanske 10 år, så att vänta 3 år till på att laga dem känns märkligt nog inte helt nedslående.

Jag tror nästan jag varit konstant sjuk sen jag kom hem. På olika sätt.

Funderar på att sova.

Vilket flummigt inlägg. Men ett inlägg blev det i alla fall.