Det här med särbegåvning då då

Efter denna hype om särbegåvning kan jag ju bara säga att det skulle vara bra om det fanns en kompromiss där. Någon som är funktionshindrad är ju faktiskt inte sällan även särbegåvad. Läs här och alla de som känner mig skulle nog klassa mig som särbegåvad. Troligen en och annan lärare också.

Även i den danska skolan för särbegåvade barngick barn som egentligen lika gärna kunnat ha aspergerdiagnos eller adhd. Det som gör mig lite trött är att man måste skilja dem åt. Varför kan man inte bara acceptera att hjärnan som är väldigt intelligent på en sak kan vara usel på en annan? Varför inte bara acceptera grejen att människor är olika? Jag begriper fortfarande inte vad det är som är så hotfullt och skrämmande med det konceptet.

Och ändå... jag minns ju en tid då jag diskuterade Kärfve som om det skulle vara något seriöst, då jag tyckte att alla påstådda medfödda olikheter var orättvisa och hemska. Det fanns faktiskt en sådan tid. En tid då jag var rabiat antibiologist.

Och visst finns det anledning att inte vara det, idag när skolsystemet görs om och folkt återigen slås ut tidigare, då man åter ska börja skilja agnarna från vetet och dela in klasser igen, samtidigt som alla skriker allt högre att klassamhället är dött.

Men det är inte den enda sidan. Den andra sidan är att människor inte tas tillvara för de de är, samtidigt som de inte heller får hjälp med det de inte kan.

Det är dubbelt. Pratar man bara om funktionshindren missar man särbegåvningen. Men pratar man bara om särbegåvningen missar man funktionshindren. Det är därför det är så synd att de inte kan samverka bättre. För egentligen är det bara två sidor av samma mynt. Om hjärnan är bra på en sak kommer den troligen vara sämre på något annat.

Med ett sådant tänkesätt kanske man skulle uppskatta specialisering i stället för att försöka göra alla särbegåvade till tråkiga dåliga kopior av neurotyper.