Att stå ut med ovisshet

Att leva i ovisshet är det värsta jag vet. Jag har aldrig kunnat hantera det utan gjort de mest idiotiska sakerna för att slippa det. När jag var yngre såg jag här det som ett destruktivt drag hos mig, att jag hellre förstörde saker än levde i ovetskap om hur det skulle sluta. Särskilt relationer.

Men det är ju inget annat än kontrollbehov, ett autistiskt behov av att hela tiden veta vad det är som ska hända. Jag måste planera annars mår jag dåligt. Jag vill alltid ha nåt att se fram emot vad det än är. Alltid ha en hållpunkt.

Kanske finns det ett sätt att lära sig att leva med ovisshet, men jag har nästan aldrig lyckats.

Och kanske är det så enkelt att det enda man kan göra i en sådan situation är att kontrollera sina handlingar. Känslorna måste man lära sig att uthärda. Så det man ska fokusera på är att kontrollera sig själv och sina handlingar, samtidigt som man försöker hitta sätt att stå ut med känslostormarna inuti. Redan där har jag ett perspektiv och ett sätt att tänka som jag faktiskt inte tidigare haft i livet. Kanske kan det vara till hjälp. Jag hoppas i alla fall det.