Mina diagnoser

Idag fick jag för första gången se mina journaler från utredningen jag gjorde för 2 till 2 och ett halvt år sedan. Det är fascinerande. Två stora drag utkristalliserar sig: Som barn hade jag mera asperger och som vuxen har jag mera adhd. Hur kommer det sig?

De tankar jag ska skriva om idag är inte färdigtänkta och jag får säkerligen anledning att återkomma men jag har i alla fall en enkel teori.

Som barn behövde jag inte klara min vardag själv. Jag behövde inte laga mat, städa, tvätta och sköta min ekonomi. Jag gick i skolan och bodde hemma. Min miljö kompenserade bort min adhd. Miljön kompenserade nog även delvis bort min asperger för jag var ju ett väldigt populärt barn bland vuxna och duktig i skolan och så där. Och så länge jag sket i att folk tyckte jag var konstig så gjorde det inget att de tyckte det. Jag menar... jag var framgångsrik och fick träffa Olof Palme. Slå det om ni kan!

Jag var alltid respekterad av vuxna och sågs ofta nästan som en vuxen. Och satt gärna bland de vuxna på fester för de pratade om så intressanta saker.

Så kanske är det när jag börjar bry mig om status bland jämnåriga som min långa anpassningstid börjar. Och kanske är det för att jag lagt ner all min energi för att kompensera för min asperger som den faktiskt inte märks så mycket i vuxen ålder? Jag har helt enkelt pluggat in det sociala spelet, lärt mig det. Det märks inte så mycket på mig att jag har asperger. För det mesta.

Men det märks hur ostrukturerad och oordningssam jag är, det märks att jag lätt blir besatt av saker och går upp hela jag i något som är intressant. För barn är det där ganska vanligt och ses inte som så konstigt, men hos en vuxen är det inte socialt accepterat på samma vis.

Och jag har länge hävdat att när man kompenserar funktionshinder förlorar man ofta någon av de traits som personligheten för med sig. Och kanske är det här ytterligare en indikation på detta:

Jag kompenserade bort min asperger, lade all min energi på det, och fick i stället 1000 gånger mera adhd. Jag lade min energi på att fungera socialt och därmed hamnade strukturen på efterkälken. Och mina traits... de har delvis förändrats.

Om all min energi skulle ligga på att kompensera för adhd, vad skulle hända då? Vad skulle jag förlora?

En trait jag nästintill förlorat är musikaliteten och sångrösten. Jag sjunger sällan och har förlorat min pitch. Rösten spricker fortare osv. Inte för att jag längre har artistdrömmar, de försvann ju för en 15 år sen, men det vore ju trevligt att kunna sjunga på folks bröllop eller att åtminstone vara bra på karaoke?

Och ibland saknar jag henne, den aspiga ursmarta 10-åringen, som sket i vad folk tyckte och körde sitt eget race. På något vis är det alltid henne jag har som självbild, alltid dit jag vill tillbaka, alltid den som känns mest som "jag". Då glömmer man lätt att den 10-åringen tog stryptag på killar som inte svarade något om man frågade chans.

Och samtidigt kan man fråga sig: Var anpassningen värt det? Vart hade jag varit om jag fortsatt vara megaaspig? Jag har ingen aning.

Jag fick också veta idag att min insändare sitter uppe hos det neuropsykiatriska teamet där jag utretts. Jag ser samma beundran för min person hos dem som hos de vuxna när jag var 10 år. Någonstans där inne i mig måste den där 10-åringen ändå bo? Någonstans inne i mig sitter någon med en sjujävla kapacitet som jag inte vet hur jag ska kanalisera.

Någonstans där finns något som är jag som är oberoende och självständigt och som ger fan i vad andra säger. Som prioriterar världsfred framför mode och träning!

I stället för att prata med gud ikväll tror jag helt enkelt jag ska testa att snacka med Palme...