Fel fel fel fel fel

Ikväll är jag trött på världen. Trött på en värld som har så väldigt svårt för sådana som mig. Trött på att göra fel när jag försöker göra rätt. Trött på att försöka rätta till gamla fel.

Jag lyckas inte lära mig; man ska akta sig när man ska förklara drag av npf. För man kommer göra fel hur man än gör.

När jag precis fått diagnos var jag fruktansvärtl oförsiktig och "satte diagnos" på folk till höger och vänster. För mig betyder det inget mer än en beskrivning av en personlighet. I min värld kan man ha npf utan att behöva diagnos, och man kan ha npf och behöva diagnos.

Tre människor har fått diagnos delvis tack vare mig och är tacksamma för att jag hjälpt dom dit.
De skulle inte haft diagnos och skulle fortsatt gå runt oförstående inför sig själva och omvärlden, om det inte vore för min stora käft.

Men så har vi då de där som absolut inte vill höra talas om npf i samma ord som sig själv, sin partner, sina barn, sina syskon, sina föräldrar, sin kompis, vad som helst, för de tycker det är så fult.

Och då gäller det att hålla tungan rätt i mun. I synnerhet nu för tiden när jag fått dubbla roller: Nu ska jag inte bara veta massa saker om npf, jag ska dessutom försäkra alla om att de inte har det. Min vanliga roll alltså.

Förr i tiden när jag alltid sa sanningar rakt ut brukade folk använda mig för att få ärliga svar. De gånger de inte tålde mina ärliga svar blev de tvungna att övertala mig att hålla med dom. Det var sjukt tröttsamt. Det kunde vara polare med förhållanden de inte trivdes i som jag skulle säga var helt normala, fast de mådde jättedåligt. Och trots att jag med åren blivit en mes ses mina ord fortfarande av många som absolut sanning.

Så vad har hänt med åren? Jo, i takt med att jag mer skit för att jag varit ärlig har jag blivit mindre ärlig. Jag säger idag inte särskilt ofta sanningar rakt ut till människor. (Om man jämförde med hur ofta jag gjorde det för i tiden) Men jag kan inte hålla tyst om vad jag tycker och tänker, så jag pratar med andra om det. Smidigt! Det är precis så man gör för att folk ska uppfatta en som falsk och det är inte få gånger jag har fått höra sådant.

Så nu sitter man här. Hur många har jag "gett diagnos"? Tja, det är nog uppåt ett tjugotal. För statistikens skull skulle jag önska att alla jag trott haft diagnos skulle utreda sig så man kunde få veta. Enbart för att se hur fel man har. Som det är nu har jag ju tre rätt av tre möjliga. Eftersom jag inte vet något om resten.

Personligen tycker jag att de tre rätten är värt de kanske 20 andra misstagen. För summan av minskat lidande är nog ändå större för de som har fått diagnos, än för de som nojar över att de skulle ha npf.

Hur som haver har jag fullständigt trasslat in mig nu för tiden så jag måste ljuga om allt jag egentligen tycker för att inte såra någon. Samtidigt som jag då ska ha kvar min status som "absolut ärlig".

Så nu säger folk "du måste lära dig att inte sätta diagnos", "människor blir ledsna". Jaha, jag har försökt med detta nu i flera år, att försöka sluta sätta diagnos. Jag lyckas inte. Jag ser människor i npf-färger och för mig är det inget negativt. Men folk tror jag gör det för att jag vill att alla ska ha npf, för att jag vill alla ska vara som jag.

Då kan jag tala om att de människor jag bråkar mest med och som jag har svårast att förstå mig på är de med en mera traditionell autism eller Asperger. Neurotyper har jag lärt mig att förstå så enormt mycket bättre. Så nej, jag önskar inte att alla skulle ha Asperger.

Och det är ju också så att när folk vill ha mera självförståelse så kommer de till mig. Hobbypsykologen nummer ett som du inte kan dölja ditt jag för. Om de vill ha hjälp att förstå varför de gör som de gör så kommer de till mig. Och eftersom människors innersta är mitt specialintresse sen 15 år tillbak i tiden hjälper jag dem gärna att rota i sig själva. Och jag är bra på det. Tack vare att jag har npf...

Jag tror kombinationen som jag besitter är omöjlig att förstå sig på för de flesta. Dels är jag den där som ser rakt genom folk och har människokännedom till tusen. Dels är jag den där som gör stora klumpiga sociala kardinalfel. Dels är jag den där som alltid är ärlig. Dels är jag den mesigaste av mesiga. Dels är jag den som säger saker rakt ut till folk och sårar dem. Dels är jag den som är för feg för att vara ärlig.

Och om jag inte här tillägger att jag förstår alla som nojar över npf, så skulle jag framstå som en som saknade empati. (En känd fördom om folk med AS). Det gör jag inte. Jag förstår mycket väl att ingen vill vara handikappad, jag förstår mycket väl att ingen vill att det ska vara fel på dem. Och jag kämpade själv stenhårt mot diagnoser och förnekade att jag skulle ha ADHD, så jag kan förstå den sidan också.

Men jag är inte av den åsikten att det bara är jag som ska lära mig. Jag är inte av den åsikten att det är jag som har fel. Jag är av den åsikten att vi bor i olika världar och ingen av oss kan hantera det.

Så varsågod: Här har du något att försöka hantera:

Exempel på kända människor med starka drag av npf, som jag ser det: Stefan Holm - höjdhopparen (AS - vadå specialintresse och lära sig utantill?)
Jonas Gardell (npf av nåt slag - profet, modig, galen), Jamie Oliver (ADHD - hej jag gör allt på en gång å jättefort och har tusen projekt), Göran Kropp (ADHD - behövde kickarna), Jesus (AS - sanningssägare, modig intill döden), Alexander Bard (ADHD och förmodligen även AS - är elit och kommer från en annan tid och en annan planet samt lärde sig postnummerkatalogen utantill och har sagt själv att han har damp), Kerstin Thorwall (vetifan om hon inte har lite odiagnosticerad npf under alla de andra diagnoserna. alldeles för öppen och utlevande med en annorlunda syn på världen. för övrigt kände jag ett vansinnigt starkt släktskap första gången jag såg henne på tv), Karl Marx (ADHD - gick sällan upp ur sängen (läst i ett gammalt citat om honom)), Noam Chomsky (AS - modig, med en helt annan världsbild, forskare, ointresserad av status, entonig röst).

(Tyvärr lyckades inte min hjärna få fram så mycket kvinnor nu men en grupp jag tror är överrepresenterad av folk med AS är radikalfeminister. Den svartvita till synes väldigt strukturella och logiska världen är utmärkt för någon med AS att ta till sig. Själv vet jag inget teoribygge jag känner större kärlek inför. Jag var radikalfeminist ut i fingerspetsarna och påläggskalv hos lärarna. Jag är dock idag långt ifrån radikalfeminist. Men det är en helt annan historia.)