Funktionshinder i praktiken - störd av grannarna
För mig är det nästan sådana här stunder som är värst, när grannen spelar så högt att det inte hjälper att dölja ljudet med hjälp av öronproppar. Då vet jag inte vad jag ska ta mig till. När man kommer så nära en melt down är det liksom svårt att gå upp och be dem dämpa. Och sen är det andra problemet att jag aldrig kan räkna ut vilken granne det är som spelar. För när man väl kommer ut i trapphuset är det ljud överallt ifrån.
Någon granne har surroundljud. Det innebär att när han eller hon ser på film så vibrerar min lägenhet och hela jag känner skarpt obehag.
Det är såna här sensoriska saker som oftast är det som får mig att få en melt down, ett utbrott, kalla det vad man vill. Men när mina sinnen överstimuleras tappar jag kontrollen över mig själv. Det är som tortyr. Inte psykisk tortyr, nej, det är fullt fysiskt. För mig är det ingen större skillnad på när det är för höga ljud runt mig och när någon slår mig.
Jag önskar verkligen att jag skulle kunna gå runt i min egen lägenhet och själv kunna välja vilken musik jag vill lyssna på.
Telefonförsäljare ska vi inte tala om. Där är det både fysisk och psykisk tortyr. Mest det senare. Nix telefoni hjälper inte mig. Inte ett dyft.
Jag ska bara lära mig vart jag ska anmäla dem som ringer med skyddat nummer. Det är nämligen olagligt att ringa marknadsföringssamtal från skyddat nummer. Sen är jag fortfarande omåttligt stolt över den gång jag ringde upp en chef för ett telemarketingföretag som inte slutade ringa mig. Jag ringde på hans privata mobil på en lördag. Han bad om ursäkt till mig. Tacka 17 för det!
Nåja, nu verkar de har slutat spela. Det enda jag hör just nu är mina smattrande fingrar på tangentbordet. Allt annat är försvunnet bakom öronpropparnas gula väggar. Välsignade hjälpmedel, förmodligen det viktigaste jag har av alla jag har!
På tal om nåt helt annat så har jag fått kontakt med fetmaforskaren Susanna Calling. Jag ska få hennes avhandling och sen kommer det bli intervju. Den som trodde att jag postade massa påståenden om viktforskning som jag inte hade teckning för kan hoppa upp och sätta sig på nåt :D Underbara motion tack för vad du ger mitt liv. Viktminskning: släng dig i väggen.
Eller snarare så här: Jag får inte väga mig förrän i mars och en gång i maj. Då ska jag få en fin dyr klänning till sommaren av Johan för att jag varit så duktig och struntat i mitt neurotiska vägande :D
Labels: Mitt liv med neuropsykiatriska funktionshinder, Ytterligare ytterst ytliga ytligheter
0 Comments:
Post a Comment
<< Home