Skrämmande upptäckt eller det mest utlämnande inlägget hittills

Jag har gjort en skrämmande upptäckt: Nästan allt jag tänker, gör säger eller tycker måste jag ha någon annans godkännande för.

Det gör att konflikträdsla bara är förnamnet. Hur står man på sig om man har en svag jag-identitet? Hur blir man oberoende av andra människor genom att till exempel gå hos psykolog? Då blir man ju i stället beroende av psykologen. Hur står man för sin egen åsikt, när man inte till fullo vågar ha den själv utan godkännande.

För jag, jag är ju så stark, jag är en sån där individ som andra till och med kan se upp till för att jag vågar säga saker ingen annan vågar.

Tro inte för ett ögonblick att det innebär att jag är så mycket starkare än alla andra, för det är jag inte. Visst har jag en förmåga att stå upp för andra människor men sällan för mig själv.

Ju mera skit man fått för sina fel i livet ju svårare tror jag på sätt och vis att man får det. Antingen verkar man förvandlas till någon med trotssyndrom som aldrig tror att man själv kan ha fel eller så blir man som jag, osäkrare än den osäkraste osäkra.

De gånger man inte vågar stå upp för sig själv men måste för sin egen överlevnads skull så måste man använda det andra artelleriet. Det är då man låter precis som om man hade trotssyndrom, då det låter som att man inte tål andra människors åsikter eller annorlunda uppfattning.

Men det är bara fernissa. Det är bara den lilla lilla osäkra desperatas försök att få ha någon som helst kontroll på sitt eget liv. För att man måste kämpa, inte bara mot att andra människor tycker annorlunda, utan för sitt eget mod att våga tycka vad man tycker.

Jag kan bli så trött på hur många som verkligen tror att jag säger vad jag tycker, för då vet jag liksom inte om de förstår mig egentligen.

Jag tror de flesta har det så här, kanske fler tjejer än killar (jag är inte säker), att de hela tiden behöver andras godkännande för att tycka, tänka, vara, se ut på ett visst sätt. Se bara på alla Engla-kopiorna, eller på jobb som Sofi Fahrmans eller Ebbas. Folk som talar om för en hur man ska gå klädd, så alla går runt och ser likadana ut så varenda udd av en söt rosett tas bort för man ser dem varenda dag. Jag hatar det.

Men jag tror att om man är autistisk addar det på med 5927697267966 extra saker. För det du vill tycker och tänker är inte i fas med vad samhället vill tycker och tänker. Att du själv blir så galen att du vill kasta saker i väggen när grannen spelar med sin surroundtv är förstås inte okej. Det spelar ingen roll hur mycket misshandel det är för dig, för han slår dig inte och alltså får du inte försvara dig.

Eller vad du ska göra för sysslor själv och vad du ska få hjälp med. Det är inte du själv som bestämmer det, utan människor utan Asperger.

Eller om du ska göra ett grupparbete i skolan. Eftersom det kommer hända dig under livet måste du också göra det även om du mår dåligt av det.

Eller vad människor blir sårade av. Det är inte du som bestämmer det. Och det du blir sårad av är sällan lika mycket på riktigt som det som "alla" blir sårade av.

Och du måste tåla ironi, för det gör alla andra.

Under sådana premisser tycker inte jag det är konstigt att vi blir som vi blir. Att några får trotssyndrom och andra blir fegisar, och några blir som jag en fegis som ibland på ytan ser ut att ha trotssyndrom.

Och var får vi säga vad vi tycker? När får vi utlopp för att faktiskt säga nej till allt det vi mår dåligt av. Jo, i våra familjer, i familjerna och i förhållandena då neurotyperna plötsligt måste anpassa sig till oss. Där vi inte längre kan eller orkar hålla masken. Då det i stället blir synd om våra respektive, våra syskon, våra föräldrar.

Så blir vi både de det är synd om och de som folk inte förstår sig på eller avskyr.

Jag skriver inte det här för att få sympati. Jag skriver det här för att förklara för folk varför jag är som jag är. Och kanske förklara för andra varför era barn är som de är, eller din syster, eller din bror, eller din pojk-eller flickvän.

Jag skulle önska att vi kunde få lära oss förutsättningslöst hur världen ser ut, men att vi inte med automatik skulle behöva anpassas till den. Jag skulle önska att världen var lite mera anpassad efter sådana som jag, så inte mitt varande skulle behöva gå ut över mina nära och kära så mycket.