Specialintressen kan gå för långt?

Kan man ge någon annan ätstörningar genom att viktnoja? Troligen inte. Ändå har det hänt. Under tiden jag ställt in mig själv och verkligen bearbetat 20 år av komplex har jag kommit fram till att jag är ganska nöjd nu. Jag är ganska nöjd med hur jag ser ut nu. Tro det eller ej, men jag är ganska nöjd.

Några veckors trötthet över att jag inte har den timglasfigur jag skulle vilja ha har lagt sig. Viktminskningen har inte gett slappare byst, utan tvärtom! (Hur ofta händer det folk som går ner? kan man fråga sig)

Så några månaders ältande hit och dit om vikt har landat någonstans nu. Jag har varken mätt mig eller vägt mig på särskilt länge utan går mera på känsla nu. Det enda jag vill är att vara mera tränad för smidighets skull. Knäna verkar vara i princip bra.

Min värsta hysteri har alltså lagt sig. Och det har hänt de senaste dagarna.

Och då kommer den oväntade smällen att min väg till att själv acceptera min storlek, som verkligen har gett något gott, visat sig ha varit förödande för någon annan. Alla mina nojor har jag i mitt ältande lyckats överföra och jag vet inte hur det har gått till. Och jag borde ha fattat vad som hände långt innan det var för sent.

Trots att jag i 5 år minst nu har sagt att jag tycker mulliga är det snyggaste (med det inte sagt att det inte finns snygga smala. Becka är ju t ex ett utmärkt exempel på det!) så har jag ändå inte lyckats acceptera hur jag själv ser ut. För det där med vikten har suttit så djupt. Sen jag var 12 år har jag retats för den, sådant lägger sig inte bara av sig själv.

Och även om jag kan tänka att visst, jag skulle gärna ha lite smalare midja men behålla de andra proportionerna, så får det liksom vara nog. Jag har så mycket andra kläder jag passar i än markerad midja, så varför gå och ha komplex?! Det är ju trots allt inte mitt fel att förbaskade affärer som Vila och Vero Moda och allt vad de heter inte vill att jag ska kunna klä mig i deras kläder. Det är ju de som har snäva ramar. Och visst har jag en svårklädd storlek precis mellan plusstorlekar och normala storlekar men jaja, det jag hittar som sitter bra sitter å andra sidan verkligen bra!

Så liksom... I am sick and tired of att hacka ner på mig själv och jag börjar bli väldigt nöjd.

Men den frustration jag kände på vägen drog med sig en annan. Mitt ältande gick för långt. Jag önskar det fanns okänsliga maskiner att älta saker med som kunde svara vettiga ting och inte ta åt sig av det man säger. Så rätt jag tänkt, så fel det blev.

Nu ska jag gå och styrketräna!