Om behovet av regelbunden gråt

Det finns en sak med frikyrkan som verkligen verkligen var bra. Det fungerade som en naturlig gråtventil. På nästan alla nattmöten och bönetillfällen på läger och liknande kunde man be om förbön.

Om det var nattmöte så gick man kanske fram till den coola pastorn som var och predikade och fick förbön. Ofta gick man flera i grupp. Och så var det nån som lade sina händer på en och bad.

Under den här tiden var det helt naturligt att gråta. Alla grät i högar av folk om vartannat, i blandade kön. På läger på bönekvällar satt man i stora klumpar eller i små grupper och kramades och grät. Det var helt naturligt och inget pinsamt någonsin att gråta vid sådana tillfällen. Inte ens om man var kille var det tabu.

På det här viset hade man hela tiden någon slags katharsis. Det var extas och det var gråt och det var kroppsnärhet. Helt naturligt, så gott som varje vecka.

Ju äldre jag blev och ju mer jag lämnade frikyrkan, ju mindre känslomässig på ytan blev jag. Med tiden förvandlades jag till en människa som inte ens grät med mina bästa vänner. Sådant var bara pojkvänner och andra speciella gråtvänner förunnat.

I stället har jag haft ett pokerfejs för mina vänner hela tiden. Även när jag mådde som sämst och var som mest deprimerad syntes det aldrig utåt i tårar. Även om jag pratat massa om känslor - det har jag inga som helst problem med - så har det varit på ett rationellt plan.

Nu rämnar det där igen. Bara jag hörde en av mina vänners röst igår började jag gråta och idag när jag var på MAX med en annan vän började jag gråta.

Så trots att jag inte är deprimerad får jag hålla mig inne mer än nödvändigt. För rätt vad det är kommer en sång någonstans och så är gråten där. Det är nog över ganska snart men visst kan man tänka då och då att den där ventilen man hade som tonåring verkligen var bra. Så man slipper göra bort sig på restauranger.

Någon gång ska jag också skriva om tryggheten jag hade som tonåring hos Gud. För den var också något verkligt verkligt bra.