Respons
Jag har fått mitt första mejl efter att ha skapat den här bloggen. Äntligen får jag göra nytta. Äntligen får jag använda min talang för att komma till min rätt. Det gör mig nästan rusigt lycklig.
Och jag tänkte tala om ifall ni läsare inte vet det: Fråga mig om allt ni vill om hur det är att leva med neuropsykiatriska funktionshinder, eller om ni vill ha tips till hur ni ska få diagnos, eller hjälp att förstå en anhörig som har diagnos, eller vad som helst. Fråga. Jag är här för att sprida den kunskap jag har och jag är även hyfsat påläst i ämnet rent teoretiskt. Och ifall inte jag kan svara så känner jag en hel del andra människor med npf (neuropsykiatriska funktionshinder). Kan inte jag svara, så kan säkert någon av dem. Det här är mitt liv och det jag lever för. Ingen fråga är för töntig eller för dum och jag tänker inte heller ta illa upp av frågor. Use me!
posted by aspungen @ 12:59 AM
6 Comments:
Okej, nu kommer jag med mina provokativa frågor;-)
Jag har tänkt på att Aspergare ofta blir besvikna på en, känner sig svikna och att de lättare än andra blir bittra. Jag vill gärna veta om detta är något jag missförstått. En stor anledning till att jag frågar är att jag gärna vill förstå min son bättre, han har ju autism utan utvecklingsstörning samt att jag har vänner med Asperger som jag ibland upplever kan anklaga en väldigt hårt när man egentligen inte gjort nåt särskilt. Min son kan t.ex. fråga med ilska och besvikelse "mamma varför ljuger du för mig" när jag egentligen inte har det. Tack på förhand!
hej becca. jag tycker det är jätteroligt att du frågar, så fråga hur mycket du vill :)
jag ska försöka fråga flera av mina aspie-vänner sen, men där här är vad jag tror:
man ser det man förväntar sig. har man fått mycket stryk i livet tolkar men det som att folk vill en illa. om ingen i livet varit dum mot en förstår man kanske inte när någon är dum.
så jag tror inte själva misstänksamheten i grunden är något som har med as att göra. jag tror snarare att det handlar om att många med as fått mycket stryk i livet och lärt sig att folk vill dem illa. inte sällan har de börjat som godtrogna och därför fått ta massa smällar när andra utnyttjat dem eller drivit med dem på olika vis.
när det kommer till mig själv var jag tidigare väldigt misstänksam och hatisk mot män. jag hade inte träffat några som behandlade mig väl och utgick helt enkelt från min erfarenhet. nu har jag träffat män som behandlar mig väl och är inte lika misstänksam alls längre. men just det är en väldigt lång historia som nog inte får plats i en kommentar.
men för att jag ska kunna hjälpa dig bättre får du gärna ge konkreta exempel på kommunikationen med din son. när tycker han att du ljuger? vad är det som händer? det som inte är något särskilt för dig kan vara något särskilt för honom.
det kan vara något så enkelt som sinnesintryck. vi aspies har ofta mycket känsligare sinnen än andra. reagerar olika på beröring, ljud och ljus, t ex.
jag läste nu även upp din kommentar för pojkvännen här och han hade en liten teori han med: en aspie har ofta väldigt starka principer och är väldigt svartvita med tydliga linjer. går man över linjen för en aspie så spelar det ingen roll hur lite man går över den för det är principen som räknas.
han säger dock att det här inte applicerar så bra på mig :D men teorin är ändå intressant tycker jag. och det stämmer onekligen att aspies har starka principer.
men jag misstänker att det som inte är något särskilt i dina ögon är något helt annat för din son och jag tror det är bra att ta reda på vad. jag är själv bättre på att missförstå autister idag än neurotyper, trots att jag själv är autist (jag gör ingen större skillnad på autism och asperger egentligen). jag tror det beror på att jag tvingats lära mig mera om hur neurotyper fungerar än om hur autister fungerar.
Ja det kan stämma detta med att en autist först är godtrogen och därför alltid blir lurad och att de efter detta istället för sin godtrogenhet utvecklar en otroligt stark misstänksamhet. Min son var väldigt godtrogen när han var mindre (han fyller tio år snart) och blev alltid jätteglad när barn lekte med honom. Han kunde glädjestrålande säga att barnen var så snälla och glada och skrattade så mycket när de lekte med honom fastän jag som mamma såg att de skrattade ÅT honom och hans speciella sätt att bete sig, de skrattade alltså inte MED honom. De kunde driva med honom hejdlöst utan att han märkte det. Han blev också lurad av dem att göra en massa dumma saker. De kunde skicka in honom i affären för att stjäla godis åt dem t.ex. De behövde ju bara lura i honom att det var en ny rolig lek. Han har råkat ut för ännu värre saker också. Ju äldre han blev ju mer insåg han detta och nu har han då blivit misstänksam åt andra hållet så att när de säger oskyldiga VÄNLIGA kamratliga skämt till honom, så som man skämtar vänner emellan helt enkelt, så blir han jätteupprörd och tror att de driver med honom och då kommer han hem och gråter. Han har gått de tre första skolåren i Särskola vilket varit underbart för honom! Dessa utvecklingsstörda barn (t.ex. med Downs syndrom) har ju älskat honom villkorslöst. De är aldrig ironiska eller hånfulla. Nu ska han börja på en skola för högbegåvade autister utan utvecklingsstörning. Jag tror givetvis att detta är mycket bra för honom, han hör ju inte hemma i särskolan egentligen, men samtidigt lämnar han ju en en väldigt skyddad och varm miljö. Angående din fråga om när han tycker att jag ljuger eller lurar honom kan det t.ex. vara så att jag sagt en sak som sen inte blir som jag sa att det skulle. Ett annat exempel var när de hade märkt i skolan att han kan få ont i magen av för mycket grönsaker så de har dragit ner på hans grönskaksintag i skolmatsalen. En dag när han kom hem hade jag ovetande gjort en stor sallad åt honom. Då blev han fruktansvärt arg och upprörd och utbrast "Men mamma vill du LURA ditt eget barn så han får ont i magen!" fastän jag bara tänkt att han alltid älskat sallad...
Pojkvännen skrattar nästan i bakgrunden. "Det där låter precis som du", säger han och jag nickar instämmande själv.
Det jag känner igen mig i är det här med att ändra på planer. Det ska man inte göra med oss. Man ska helst inte säga något som är "kanske", för vi pallar väldigt sällan ovisshet. Men än värre är att ändra planer man tidigare satt upp. Det kan vara allt från småsaker till stora saker. Omställning är extremt påfrestande för mig och väldigt många av mina autistiska kompisar.
Om pojkvännen sagt att han ska komma hit en viss dag och det sen blir ändrat blir jag väldigt förvirrad, ledsen och arg. Det är för att min hjärna inte byter spår så snabbt. Min psykolog har förklarat det som att man måste byta tågspår och det gör man inte i farten. Man kastar sig inte från ett spår till ett annat. Man måste stanna det första tåget för att kunna gå av det. Under denna process kan sorg och ilska ofta förekomma. Den rätta tolkningen är stress, skulle jag säga.
Så länge förändringen kommer från mig själv går det bra för det kan jag påverka, men kan jag inte påverka den så mår jag väldigt dåligt.
Jag har ofta svårt även med positiva förändringar, men de går ändå lättare än negativa. Vissa av mina vänner har lika svårt med båda.
Men enkla råd här är att vara konsekvent. Försök att aldrig prata om något som inte är bestämt med en autist om det inte är så att hon/han får vara med och bestämma. Ändra aldrig fattade beslut om han fått veta dem.
Självklart finns det förändringar som är omöjliga att förutsäga och att förhindra, men i mesta möjliga mån gäller regeln att aldrig ge dubbla besked. För just detta gör att man inte litar på personen nästa gång.
Jag ska försöka skriva ett inlägg om det här och förklara bättre, för det här med omlagda planer är en av mina största svårigheter.
Du kan läsa lite i det här inlägget: http://aspungen.blogspot.com/2006/06/ovisshet.html
Och salladen. Jag förstår honom. Han har fått lära sig att grönsaker kan vara farliga för honom. Han har mist tilliten för människor. Alltså är det nära till hands att tro att du helt enkelt gjort salladen för att skada honom. Jag är inte säker på att vi alla gånger när vi blivit misstänksamma har lätt att skilja ut de som står oss nära från de som gör oss illa. Sådana distinktioner måste man också lära sig och det är en process i sig.
Jag tror inte alla autister börjar som godtrogna men jag tror det är väldigt vanligt. Jag har själv inte förstått förrän jag läst böcker om andra autister och sett på en del higschoolserier som vuxen att jag faktiskt var mobbad. Jag förstod ju inte när de andra drev med mig. Jag kunde förstå när tonårsledare i kyrkan och så härmade mig eller sa konstiga saker om mig att de inte tyckte om mig, men jag märkte inte om någon var falskt vänlig eller äkta vänlig.
Jag kommer på mer och mer nu som jag inte kom på i mitt förra svar. Saker som att jag t ex tyckt illa om människor som är snälla mot alla för man aldrig vet vad de tycker om en och inte.
Nu är jag äldre och har lärt mig reglera en hel del med misstänksamhet och godtrogenhet. Jag gör nog lika ofta fel åt båda hållen, men jag tror inte det är så ofta. Men processen att lära mig det har tagit en otrolig tid och det har verkligen inte alltid varit roligt.
Processen har också gjort att jag som oftast sa vad jag tyckte när jag var ung idag är betydligt mera försiktig. Jag har snarare förvandlats till en sådan som är snäll mot alla, för jag vet att annars får jag stryk. (bildligt talat)
Är skolan sonen ska gå i för väldigt högbegåvade autister eller även för normalbegåvade? Om det fanns skolor för välbegåvade människor skulle jag vara den första att hoppa av glädje. Än mera om det fanns skolor där man tidigt fick specialisera sig, eftersom det är det vi ofta mår bäst av.
Jag förstår att det blir en stor förändring för både dig och honom och det kan säkert vara jobbigt initialt med ny skola. Inte minst för att det är en förändring.
Förstår även om du blir ledsen för att han tror du vill skada honom med sallad. Men hans anklagelse är inte samma anklagelse som en som skulle kommit från en neurotyp i samma läge. Han har helt enkelt extra svårt att navigera i livet. I gengäld är han med största sannolikhet mycket bättre på andra saker.
Och det här tror jag är det viktigaste att lära sig både för neurotyper och för autister, (eller över huvud taget för människor överlag): Vi regarar olika på samma saker. På samma vis som neurotyper ofta har svårt att urskilja autisters misstag från illvilja har också autister svårt att förstå vad neurotyper menar. Vi talar helt enkelt olika språk. Det viktigaste i det läget är att försöka prata med varandra.
Och även när det kommer till tal kan det vara svårt. Många autister talar bättre genom skrift då de hinner tänka efter och formulera sig bättre. Om jag är i verklig kris talar jag med pojkvännen via datorn även om han sitter bredvid. Det är helt enkelt lättare än att tala med munnen ibland.
När det komemr till autister är oftast det första och viktigaste att läsa på. Så man i nte utgår från sina egna antaganden utan läser autister utifrån autism i stället för utifrån neurotyper, för då blir det fel.
Om du är bra på engelska tycker jag du ska läsa på i http://elmindreda.blogspot.com och http://elmindreda.org/reflections. Det är en av mina vänner och hon är läst mycket internationellt och skriver väldigt bra utifrån ett mera typiskt autistiskt perspektiv. Hon och jag är väldigt olika, fast ändå inte.
Det finns massa mera information på nätet om autister, inte sällan gjorda av autister själva. Min blogg är självklart ett sådant ställe och jag fortsätter gärna att svara på flera frågor. Men jag rekommenderar samtidigt mera läsning om funktionshindren.
Själv har jag lärt mig att förstå människor genom att systematiskt plugga in hur de fungerar. Jag tror ni får göra på liknande sätt. Läsa på och plugga in. För annars är risken att neurotyper och autister fortsätter att tolka varandra fel och det är så onödigt. Det går bra att kommunicera när man lärt sig hur den andra fungerar.
Det här blev en lång kommentar. Och det gav mig nog uppslag för mer än ett blogginlägg, så fortsätt läsa här också så hoppas jag du får än mera kunskap.
Glad midsommar för resten :)
Tack så mycket för ditt utförliga svar, som jag tog till mig mycket av. Detta med att läsa på runt autism har jag gjort ända sedan jag började misstänka att det var det min son led av, redan innan han fick sin diagnos. Men det uppkommer alltid nya frågor och då tycker jag att ni vuxna med autism är den största tillgången, för ni kan förklara bättre vad som pågår i en autists huvud än vad mitt tioåriga barn kan. Och ofta mycket bättre än t.ex läkare och specialister. Jag har förresten gjort två specialarbeten om autism men jag känner mig ändå inte det minsta som en fullärd eller expert, jag behöver hela tiden ny navigation och vägledning eftersom det hela tiden uppkommer nya situationer. Som sagt; tack så mycket och glad midsommar på dig med!
Hej igen Becka. Nu är jag tillbaka från bröllopsbestyr å kan svara.
Jag blev jätteglad när jag läste ditt svar :) Dels blir jag glad för att jag kan göra nytta förstås, men också för att du läser på själv och intresserar dig så. Sånt behövs ju verkligen, både hos anhöriga till autister och hos oss som själva är autister. Ifall jag får läser jag gärna specialarbetena oxå. Det vore jättespännande :)
Post a Comment
<< Home