Om träningen och om diversitet

Jisses, träningen är på ett annat sätt nu mot förut. Det är väldans intensivt och hela kroppen har på bara några veckor formats igen. Det är nästan läskigt hur fort jag bygger muskler, alternativt hur fort jag bränner fettet som ligger utanpå mina muskler.

Men man kan nu se muskler i mina lår som inte funnits där förut. Även rumpan har blivit avsevärt mycket fastare. Det hela är lite bisarrt för jag har NOLL komplex för mina ben och min rumpa. Skulle det vara nåt så har jag komplex för en för liten rumpa haha.

Så nu har alltså träningen shapat delar av mig jag inte hade tänkt shapa. Rätt var det var hade lårens omfång minskat en eller två centimeter vardera. Menmen, som sagt, kul dock att hålla koll på vad som händer.

Verkar som om midjan börjar titta fram igen. Ett tag kändes det som om jag shapade allt utom magen och ryggen å de bara släpade efter, men nu känner jag även lite resultat där.

Vägde mig på mammas å pappas våg för första gången på flera månader. Vågen stannade på 73.8 kilo. Jag var så chockad så jag skrek rakt ut. Får väl se om badhusvågen håller med imon. Men jag kan i alla fall konstatera nu att jag definitivt enligt mammas och pappas våg gått ner 10 kilo, och att jag definitivt kommer nå målet på 70 kilo 23 mars.

Jag undrar just vad jag ska göra om jag skulle fortsätta gå ner även under 65 kilo. Jag gör ju liksom inget direkt för att gå ner i vikt nu i alla fall. Jag äter rätt och jag motionerar. Jag tänker knappast sluta med det bara för att jag nått målvikt. Men så himla mycket mera vill jag nog inte gå ner sen. Då får jag väl bara öka kaloriintaget igen antar jag. Menmen, känns inte som jag måste fundera på det nu.

Förr eller senare tror jag kroppen hittar sin egen vikt som den trivs med.

Jag har förut sagt att jag aldrig tänker att bli smal. Men om det är det min kropp har lust med så vet jag ärligt talat inte längre. Jag har ju aldrig ens testat på det. Det kanske är intressant som omväxling.

Men allt avgörs av vad ansiktet tycker om vikten. Vid minsta rynka är det dags att gå upp ett kilo igen :D

Måste även här tala om att det finns en del som är oroliga för mig. För att jag har kropp som specialintresse för tillfället. De som är det är dock de som inte träffar mig. De som träffar mig vet att jag äter och tränar och mår bra. Ett specialintresse hos mig är ett specialintresse. Visst har jag som de flesta tonåringar haft anorexia-tendenser när jag var yngre, men det här är nåt helt annorlunda. Jag oroar mig mera över vad som händer när intresset försvinner, när det liksom inte längre känns lika viktigt. För jag hoppas vid Gud att jag inte äter upp mig igen då. Det vore helt bisarrt surt. Nej, inte för komplexet utan för hälsan.

Jag vet ärligt talat inte längre om jag har så värst mycket komplex kvar. Jag har hittat nya forum där mullighet eller rentav fetma är det normala och där jag hela tiden pratar och ser andra som är som jag eller större. Det blir liksom som en ny norm. Plötsligt ser man inte fettet på ryggen som något fult längre. Det är liksom bara ett sätt att se ut på bland många. Och för bara hundrafemtio år sedan sågs det som direkt fult att inte ha fett som täckte varenda kvinnlig kroppsdel, så att inga ben eller muskler syntes någonstans. Ett lika sjukt ideal som det som idag kräver att ben sticker ut överallt. Men likfullt ett annat ideal.

Men vissa passar som smala och vissa passar med hull. Och vissa är långa och andra är korta och jag älskar verkligen den enorma diversitet som finns bland människor. Det är liksom poängen, vi föds inte likadana och på samma vis som jag hyllar autism eller andra neuropsykiatriska diagnoser som variationer inom en urhäftig skapelse (oops där blev jag lite religiös) så ser jag även kroppar som det. Kroppar är sjukt häftiga saker som kan göra så otroligt mycket så otroligt lätt.

Men här håller jag hus då och då nu för tiden.