Ibland skrattar verkligheten en i ansiktet

Ha! Så ironiskt det är att mitt näst sista inlägg handlar om min människosyn och om att se bakom fasader. Strax efteråt önskar jag att jag inte skulle ha riktigt så mycket av den förmågan, för någonstans måste man också sätta gränser.

Och det är där jag är nu.

Förr i tiden var jag den där som kanske hade svårt att få kompisar och som ställde till problem i grupper. Nu för tiden är jag den som blir populär och som alla vill vara kompis med. Och jag måste säga nej till människor. Intressant att livet ger mig vinklar från så olika håll. I synnerhet att det ger mig vinklar från så diametralt olika håll.

Så nu är jag den där som måste lära mig säga ifrån å sätta gränser. Från att jag förut ofta var den som inte gjorde det och gick över andras.

Jo, det där med ömsesidighet är svårt. För jag är ju en aspie hur jag vänder å vrider mig och jag fungerar lite annorlunda vad jag än gör, även om mitt yttre ser annorlunda ut. Men svårigheterna att ibland förstå människors avsikter finns ju kvar. Fast bara ibland. Oftast är jag idag så pass bra på att se människors avsikter och motiv att jag helt enkelt vant mig vid att jag kan det. Så de gånger jag då går bet blir folk, inklusive mig själv, mera chockade än tidigare då jag konstant gjorde sociala fel.

Jag reser mig snabbare nu för tiden också, kan skaka av mig saker när det blir fel på ett annat sätt. Blir inte lika uppäten som förut. Men ironiskt är det. Ironiskt.