Drömmen om att knyta ihop mina världar

Jag drömmer verkligen om att kunna knyta ihop mina två bloggar ibland. För det finns så fruktansvärt mycket inom fat acceptance som hör ihop med frågan om funktionshinder. Rädslan för det annorlunda, att kräva att människor ska vara på ett visst sätt för att uppfylla en norm, och att inte för sitt liv kunna förstå att det kan vara på något annat sätt.

Den moraliska indignationen och viljan att hjälpa de svaga är ett illa maskerat förakt för det som man inte förstår.

Fillyjonk förklarar detta så fruktansvärt bra i ett inlägg på Kate Harding att jag faktiskt tänker bemöda mig om att försöka översätta delar av det. Hav överseende med att hon använder ett något krångligare språkbruk än mig och jag inte är en direkt kung på engelska.

Att se utanför size acceptancerörelsen får mig ofta att känna mig som - som Temple Grandin skulle säga en antropolog på mars. Jag se logiska förvrägningar som den här ovan och tänker: "Vilka är de här männniskorna, som tror att hälsa är en belöning för att straffa sig själv tillräckligt? Vilka är dessa människor som inte kan se hur man över huvud taget kan behandla sin kropp väl om man tycker om sig själv?" När jag hör komplimanger till någon som gått ner i vikt: "Vilka är dessa människor som tror att det mest värdefulla du kan göra med din kropp är att göra den mindre?" När friskvårdkampanjer mot barn fokuserar på viktminskning och åberopar spökbilden av barnfetma: "Vilka är dessa människor, som inte kan se det goda i att ha aktiva, välmående barn som inte nödvändigtvis är smala? ... Jag talar om vanliga folk som läst de sista medicinska nyheterna okritiskt, och som format sina åsikter därefter, med smalhet som det största målet för samhällets bästa. Vilka ÄR dessa människor?

Jo, det är våra vänner och kollegor och föräldrar, och ibland vi själva, så det ankommer på oss att minnas att dessa attityder inte kommer ur ett vakum. Som med andra saker som jag tar för givet, som t ex sexualundervisning, kämpar vi mot decennier av kulturella fixeringar och fördomar, inte sällan sådana med religiösa undertoner, som fullständigt struntar i logik. Det hör ihop med rädsla för sex: att njuta är syndigt, och allt som ger oss njutning (inklusive mat och fysisk aktivitet) måste ju vara suspekt om man sysslar med det för sin egen skull. Det hör ihop med rasism och klassförakt: de fattiga och de icke-vita måste vara medvetet dumma och medvetet ohälsosamma. Det hör ihop med ablism: sjukdom och handikapp måste på något sätt vara förtjänat, annars måste vi ta itu med de den smärtsamma vetskapen om att det kan hända vem som helst. Det hör ihop med sexism. en kvinnas högsta mål är att försvinna. Det är rädsla för det andra som vi projicerar all vår osäkerhet och rädsla för vår egen ensamhet på*. Och det är hörnstenen i vårt nuvarande samhälle.

* Ordet hon använder är insularities och översätts inte så lätt till svenska, men som jag fattar det har det att göra med att alla människor i grunden är ensamma och försöker att deala med det. Men jag kan ha fattat det fel.

*************

Det faktum att Fillyjonk bor i USA gör förstås att vissa saker kanske syns ännu tydligare där än här. Och jag skulle väl inte heller säga att en kvinnas främsta mål är att försvinna, men alltför ofta att ta mindre plats. Inte heller känner jag alltför många som tror man förtjänar sina sjukdomar, men däremot vet jag mer än en som tycker att även om man är funktionshindrad ska man minsann göra precis samma saker som alla som inte är det kan.

Texten ovan går att göra om till att handla om mina funktionshinder och jag ska roa mig med att göra det en annan gång.