MITT KLUVNA FÖRHÅLLANDE TILL FEMINISMEN - en fd radikalfeminists bekännelser. Del 1. Varför blev jag radikalfeminist?

Det här är en post jag tänkt länge på, men som jag fortfarande drar mig för att skriva. Eftersom jag efter mycket om och men kan konstatera att jag inte kan sammanfatta allt i en post får det bli i flera delar.

Bakgrund:
Jag var för ungefär 10 år sedan övertygad radikalfeminist. För bara 4 - 5 år sen tillbaka i tiden var jag även manshatare. Ja, manshatare, inte politiskt korrekt feminist utan manshatare.

När jag föll för feminismen var det för att den just då väldigt bra förklarade min livssituation. Jag läste till präst och mängder av människor runt mig var kvinnoprästmotståndare. Jag hade tidigare i mitt liv ofta fått ta stryk då jag ifrågasatte mycket mera än mina jämnåriga medkristna. Detta hade gjort att jag lämnat frikyrkan för att ta mig till svenska kyrkan i stället. Jag trodde det var högre i tak där.

I stället ramlade jag rakt in i ett kvinnoprästmotståndarnas Mecka på en folkhögskola jag sökt till. Alla som läste till präster inklusive vår klassföreståndare var eller kom att bli kvinnoprästmotståndare. Och jag var den enda tjejen som skulle bli präst.

(Förmodligen är det här svårt att förstå för den som inte är eller varit religiös hur djupt sånt här sätter sig, men det får vara ett annat inlägg)

För att stärka mig själv och min uppfattning sökte jag alternativa teologier. Och därifrån blev jag mer och mer intresserad av feminismen. Mina kurser på teologen kom att handla om feminism, feminism och feminism, och när jag inte fick bli präst så blev det feminism för hela slanten.

Feminismen förklarade för mig allt. Det var så lätt att bara ta teorierna och applicera på sitt eget liv. Jag var lysande på denna konst och skrev den ena briljanta analysen efter den andra. Jag uppmuntrades av lärare som aldrig uppmuntrade någon och jag uppmuntrades av andra att forska.

Från att alltid ha fått skit för mitt ifrågasättande var nu mitt ifrågasättande och kritiska sinnelag det viktigaste. Att jag själv okritiskt svalde kritiken har tagt många många år att förstå.

Och ja... jag hade aldrig haft någon framgång med motsatta könet. Det funkade bara inte. Ingen blev någonsin intresserad, jag gjorde alltid fel, fel fel.

Så det var några enkla saker som gjorde att jag blev radikalfeminist:

* En frikyrklig uppväxt
* Ett liv bland kvinnoprästmotståndare när jag själv läste till präst
* De enkla svaren
* Den vackra teorin
* Och ja... troligtvis min otur i livet med män...

Och samtidigt fick jag rätt, jag var den upplysta, jag fick lärjungar. Jag var på topp.

Men...