Om att klara sig själv. Del 2

Jag har fått en hel del kritik och ibland oförstående respons på mitt inlägg om att klara mig själv. En hel del konstruktiv också. Och jag vill ha kritik, annars skulle jag ju skriva utan kommentarer liksom...

Hur som haver... en vanlig tanke är att folk blir ledsna för att jag gett upp. För mig är det raka motsatsen. Jag har gett upp det som känns meningslöst och som jag jobbat med i 13 år för att klara och som bevisligen faktiskt jag har allt täckning i världen för att säga "det går inte" om.

Jag tror det är lätt att glömma hur gammal jag är ibland. För jag umgås ju med 10 år yngre människor. Min pojkvän är 10 år yngre osv. Och när jag var så gammal som mina vänner är idag var jag relativt duktig. När jag var 24 - 25 var jag en av de populäraste studenterna hos mina lärare inom mina områden. Och jag uppmuntrades att forska.

I det här fallet tror jag man får ge mig bara lite lite cred för min ålder. Om inte annat av ren självbevarelsedrift. Bara för att man lyckas som 25-åring behöver man inte vara en lyckad 33-åring. Och för övrigt... jag är ganska lyckad som jag är, dvs fasligt mycket lyckligare idag än på väldigt väldigt länge. Jag har mängder av vänner, ett sjysst förhållande, världens märkligaste katt och ska snart göra min första resa.

Om inte pressen vore så fasligt stark, alternativt pengaskriandet varit så akut hade jag förmodligen knappast mått sämre av mindre press.

När jag var 13 sa jag alltid "jag bara är sån". Det var en av mina vänner som var sjukt irriterad på mig för det. Men hur rätt har jag inte fått. Jag är sån här, jag är inte någon annan, jag är jag och jag jobbar hårt som fan på att bli stolt över det!

Obs: detta är inte menat som kritik till någon. Det är bara menat som ett svar. Jag är helt enkelt inte du. Jag är jag.