kroppskännedom och kroppsuppfattning

Jag har en hemlighet... Jag tittar på tjejer i duschen. Inte så att det är något sexuellt, vilket jag dock inte skulle vara så märkligt med tanke på att jag är bisexuell, men jag tittar av en annan anledning: jag jämför.

Jag studerar hur kroppar kan se ut. När jag var yngre verkade det bara som om det fanns tjocka kroppar och smala kroppar, möjligen fanns också stora bröst men det var så långt det gick. Idag tittar jag på lite allt möjligt och jag slås varenda gång över hur otroligt olika kroppar är. Fast det är inte alltid jag förstår vad jag ser...

När jag var tonåring sågs jag som tjock. Av någon märklig anledning gjorde jag det. För när jag tittar på bilder idag från när jag var tonåring ser jag bara en normal tjej. En fullkomligt normal tjej som ideligen fick höra att hon var tjock. Och visst, jag VAR överviktig, kanske t o m 10 kilo överviktig, men hey, det klär mig. Och det allra allra sjukaste var att jag var snygg, söt whatever, men inte sågs som det. Saken gjordes inte desto mindre bisarr när jag tittade på kort med min på den tiden allra bästa kompis och jag sa "men ser du att jag egentligen var söt?". Kompisen tittade och konstaterade att ja, det var jag ju, och "vad konstigt att jag inte kunde se det då".

Och det är just det... ingenting handlade egentligen de facto om hur jag såg ut. Det handlade bara om status, kanske om stil men mest om att jag inte kunde föra mig. Det fanns inte ens något utrymme för att tänka något om mitt utseende. Eller i varje fall aldrig så jag fick veta det. Såg det dock då jag alltid fick en röst av någon kille i luciatågen. Och alltid bara en. Men what the heck, jag hade faktiskt det längsta håret :D

Hur som haver... min status förföljde mig. Första gången när jag var 21 minns jag att en kille sagt om mig att jag var snygg men att jag förstörde det lite genom att vara överviktig så det syntes inte. Hans ord blev min sanning. Då kunde jag liksom ta till mig att jag var söt, men för tjock. Det var en rimlig tanke. Inte tänka för bra om sig själv, sånt är farligt. Och visst, jag var en sån där ful tjej som fullständigt kunde blomma ut på fest. Men jag återgick alltid till att vara "den tjocka" under resten av året.

Och jag har ju bantat så länge jag kan minnas. Och alltid stod man där med de smala tjejerna som sa att de var tjocka men ville höra motsatsen. Jag var alltid tjockast. I alla fall nästan alltid. Men jag var ändå inte ens tjock.

Och inget satt i min kropp, det satt inte ens bara inuti mig, utan även i vad folk sa om mig. För att sen sätta sig på insidan av mig.

Men det var inte förrän jag var 28 och gick på folkhögskola som det började lossna. Då ville varenda jävla tjej runt mig gå ner i vikt, och detta trots att ingen av dem ens var i närheten av mullig. Då hade jag faktiskt blivit tjock på riktigt. Men samtidigt hade jag fått nog. Jag började fullständigt ge fan i min vikt och bestämma mig för att "jag är snygg vilket som", mitt ansikte försvinner inte för att jag gått upp några kilo", och där kom förändringen...

Rätt vad det var blommade jag ut, fick mina livs första strul och fick självförtroende för mitt utseende. Som ett brev på posten kom också en viktnedgång som hette duga, jag rasade närmre 15 kilo i vikt på ett år. Plötsligt var jag fullständigt van vid att få höra att jag var snygg. Att få höra något annat var konstigt och onaturligt. Så från ful tråkig tjej till snyggaste partypinglan. Själv hängde jag knappt med i förändringen. Och under den här tiden sågs jag säkerligen som divig.

Men viktnedgången var bara en biverkning av medicin och efter att jag slutat med den gick jag upp igen. Plötsligt var jag "den tjocka" igen. Som om min skönhet fullständigt skulle ha försvunnit på grund av övervikt. Jag har gått upp nästan 15 kilo sen jag träffade min pojkvän, men han ser inte ens skillnaden. Ändå har jag återigen valt att krypa in i mitt skal och bara komma ut på fest, att hellre försöka inte synas på stan om jag inte gjort mig i ordning fullständigt. Back to basic. Fast ändå inte riktigt. För jag har ju det någonstans i ryggen nu att jag är snygg. Fast ändå inte...

Det sista dryga halvåret har jag börjat få ett kroppsmedvetande som gör att jag börjar uppfatta min kropp. Och detta för allra första gången i mitt liv. Innan har det alltid varit smal eller tjock. Nu handlar det om form på fötter, hur lång rygg jag har, vilken muskel som gör vad och annat spännande. I takt med att jag bygger upp en trasig kropp blir jag mer medveten om den. Jag börjar märka var den börjar och slutar, balansen ökar och maskineriet fungerar mycket mycket bättre.

Så det är med gigantisk fascination jag ser hur kroppen förändras av träning. För det är första gången i mitt liv jag verkligen aktivt tränar. Och för några månader sen upptäckte jag flera förvånande saker, t ex en sån fånig sak som att man kan ha hög eller låg vrist. Varför talar ingen om sånt för en? Man märker bara att inga inga inga skor sitter på fötterna. Ingen sätter ord på att det handlar om en hög vrist. Eller att jag har lång rygg. Så när jag provade ryggsäckar fick jag ställa in dem snarare på 170 cm än på mina 160 cm. Och detta trots att jag har hög midja. Så jag har helt enkelt ett långt liv. Vilket jag inte heller visste speciellt mycket om.

Det finns tusen flera saker att upptäcka om kroppen och jag känner mig som en liten unge på upptäcksfärd. Och därför är det så spännande att titta på kroppar i duschen. För det är först nu, som 30+ som jag börjar se hur vansinnigt olika alla kroppar ser ut. Det är först nu jag kan se att det inte bara finns smala och tjocka, det finns alla sorters smala och alla sorters tjocka, alla sorters stora bröst och alla sorters små bröst, och allas hull sitter på olika ställen. Och ytterst få kroppar är propotionerliga!

Kläder är dock gjorda efter proportionerliga kroppar. En sån jag fullständigt saknar. Därför passar sällan kläder mig. En kroppsdel har en storlek, den andra har en annan och den tredje en tredje. Saken blir inte lättare av att jag är överviktig, och kort.

Hade det bara funnits kläder idag som jag tyckte satt vettigt hade jag nog i ärlighetens namn inte brytt mig så mycket längre om min övervikt, annat än för hälsoriskers skull. Men det finns ju fan nästan inget att sätta på sig. Och de stora kläder som finns kräver fortfarande mer midja än jag har och mycket större pattar. Samtidigt som de är alldeles för stora över min smala ben och rumpa. Jag blir galen på sånt.

Jag hade önskat att en affär som Igigi fanns här. Som medvetet inte bara gör stora kläder utan även tänker på kroppsform. Som faktiskt utformar sin kollektion efter det. Som inte gör människor som mig osynliga. Och jag hade önskat att jag långt tidigare hade fått lära mig om min kropp. Att jag skulle sluppit alla plågsamma gymnastiktimmar i skolan och alla skrubbsår jag drog på mig när jag snubblade runt. För jag var inte bara en vanlig klumpig tonåring med komplex för min kropp. Jag var en funktionshindrad tonåring som inte hade en aning om vilken del av kroppen som styrdes med vilken muskel och var min kropp började och slutade. Och ingen hade redskap att förklara det för mig.

Så jag tänker fortsätta att stirra på folk i duschen. Kanske gör jag någon ny spännande upptäckt. Men kanske är det så att sidor som den här som gör att jag förstår vad det är jag ser i spegeln...