sårbarhetsnarkoman

Kan man vara något i stil med "sårbarhetsnarkoman"?

I så fall är jag nog det. Det jag vill se av människor för att älska dem är sårbarhet. Detta gäller både förhållanden och vänner. Jag lever för att upptäcka folks sårbarheter, deras svagheter. Jag räds dem inte. Andra tycker det är konstigt om man t ex frågar folk om de gått i terapi eller så. För mig är det en lika odramatisk fråga som vilken favoritfärg man har.

Själv har jag också den förmågan att jag kan tala helt öppet om sådana saker själv. Förutsatt att jag själv har kontrollen är det fullkomligt ofarligt att berätta om svagheter jag har, eller misstag jag gör. Detta gör att folk tror att de känner mig efter ett väldigt kort tag. Ofta kan de uppfatta sig som tajtare med mig än jag känner mig med dem. Jag uppfattas helt enkelt som mera öppen än jag är.

Då kan det oxå bli problem när andra som inte är lika öppna får frågor av mig, som de uppfattar som för närgångna. Och det blir lätt missförstånd. Dock gör ofta detta sättet att vara att jag har lätt att få vänner och lära känna människor. Sen har jag dock en ganska stor spärr till för vilka jag kallar vänner och vilka som är polare/kompisar. Vän är för mig den största ärestitel man kan få.

Är man själv öppen får man ofta själv förtroenden.