Jobb och status

Jag har ungefär simultant hamnat i två liknande diskussioner. Det ena utgick från det här inlägget och efterföljande kommentarer. Det andra utgick från den här artikeln på ragged edge magazine som jag hittills läst allt för lite ur. Märker att där finns mycket att hämta.

"A vocational rehabilitation counselor told us that the alternative to retraining is "sitting on the couch," and another reminded us that the first question people often ask each other is, "What do you do?" Imagine how embarrassed you will feel if you have no answer, he said."

Stycket ovan är från artikeln i ragged edge. Och på tal om status... det är vidrigt att varje gång man är på fest tvingas att säga... "jag gör ingenting", eller snarare "jag är sjukskriven". En fest kan bli en plåga när man tvingas säga de orden. Och därför undviker man då och då fester där det känns som allt för hög press på sig att ha lyckats. Alternativt ser till att få sitta bredvid någon man redan känner som inte behöver ställa den frågan.

För andra är det en så fullkomligt neutral fråga och för mig handlar den om något om det känsligaste i mitt liv. "Löftet som inte lyckades". Den jättesmarta som inte höll, som gick sönder, som inte kan anpassa sig och fungera i samhället på de villkor som andra kan.

Att inte jobba är att enormt stigmata. Samtidigt vet jag med mig själv att jag bidrar massa till samhället på andra sätt, på sätt som inte räknas. Men jag vet fortfarande inte vad jag ska svara på frågan om vad "jag sysslar med". Jag är ju knappast sysslolös! Just nu jobbar jag primärt med att bygga upp den kropp som jag misshandlat så länge jag kan minnas. Ingen motion under ett halvt liv tär på kroppen. Dåliga matvanor har brutit ner den. Att inte få sömn och vakenhet att funka trasar också sönder den. Så vad jag gör just nu är att reparera mig. Det har tagit 15 år att bryta ner kroppen så det är inte gjort i en handvändning att bygga upp den. Men det går. Och jag älskar att se att jag orkar mer och mer. Jag mår så himla mycket bättre.

Men tillbaka till statusen: Jag önskar att folk kunde värderas för hur de använder sina tillgångar, inte efter hur mycket status deras jobb har. Att de funderade över hur de mår i stället för vad de måste göra för att "alla andra" gör det.

Kort sagt önskar jag att även en människa utan jobb skulle kunna gå på fest utan att behöva skämmas.

Jag blev därför överlycklig den gång jag hamnade hos en frisör som frågade vad jag gjorde och jag sade att jag var sjukskriven. Hennes direkta svar på det var "Jag dömer dig inte ska du veta!" och så berättade hon att hon själv varit deprimerad. Inte på något vis utlämnande eller vräkigt. Kanske var det bara för henne en självklarhet att vissa var deprimerade och behövde gå till psykolog eller vara sjukskrivna.

Detta är ett möte jag värderar högt. Fortfarande.