Rörigaste inlägget ever

Det här inlägget blir nog så likt ett dagboksinlägg ett inlägg kan bli. Jag sitter här inomhus och tittar på spöregnet inomhus. En avbokning gör att det inte blir någon simning idag. Jag håller på att försöka sätta ihop min delar till en helhet. Vad jag menar med den meningen vet jag inte ens själv, men det lät rent estetiskt tilltalande. Det händer en hel del omvälvande saker omkring mig för tillfället. Samtidigt är jag i ett av mina kraftigaste politiska uppvaknanden någonsin. Politisk har jag ju alltid varit men det här är mera "back to basics".

Jag börjar samtidigt inse att jag sitter där jag sitter. Som jag sagt tidigare mår jag bättre som pensionär än om jag hade jobb och det är något som blir mer och mer uppenbart hela tiden. Samtidigt är det också så att även om jag någon gång i livet skulle velat gå ut på arbetsmarknaden igen så skulle jag inte ha en chans. Igår såg jag på aktuellt om nästa skamgrepp på arbetslösa: böter om man inte söker tillräckligt med jobb. Jag har varit med om gånger för flera år sedan då jag inte fått socialbidrag för dagar då jag glömt att sjukanmäla mig. Då jag alltså har levt under existensminimum på grund av mina funktionshinder. Efter det har jag tack och lov haft mer förstående socialsekreterare men sådant kan man ändå inte veta.

Nu handlar det här om ett rent hypotetiskt resonemang, då jag som sagt var har ett bättre liv så här. Men om någon i min situation skulle försöka sig på ett jobb och misslyckas så finns inte längre någon garanti för att man får tillbaka sin sjuk- eller aktivitetsersättning. Den nya regeringen ska dessutom se över sådana diagnoser som de tycker är luddiga som utbrändhet och fibromyalgi. Det bådar ju väldigt gott... eller inte.

Man pratar om att man ska skapa jobb, men de jobben ska inte finnas där de behövs. Man har skurit ner hundratusentals jobb inom offentlig sektor de senaste 20 åren för att ha bättre statsfinanser och nu ligger de pengarna där och kan sedan betala skattesänkningar för de rikaste.

Sammantaget är allt bara fragment och folk saknar än så länge helthetssyn på vad det handlar om. Egentligen är det bara gammal vanlig hederlig klasskamp. Det vill säga i detta fallet en kamp från överklassen att få mera pengar. Vad de ska med den till vet jag inte.

Hur man inte ska duka under under allt det här är det jag funderar på, för jag vet inte. Försöker man förklara för någon om allt det man läst de senaste månaderna så blir de flesta bara uppgivna. Och det var ju liksom inte meningen...

I mina ögon är det det fackliga arbetet just nu som är viktigast. Det är där attacken är som störst. Än så länge kommer inte sådana som jag få det sämre. Men det kommer nästa vända.

Nedmonteringen går väldigt fort nu. Fortare än den hade gjort med en sosseregering. Och de drömmar som LO-medlemmar hade om att mera kämpande fack dödade LO effektivt genom att säga till sina medlemmar att om de kommer strejka politiskt i morgon (då SAC hade varslat deras arbetare i strejk) så skulle de riskera stämning i arbetsdomstolen.

Viken fackförening värd namnet hindrar sina medlemmar från att strejka när de utsätts för de kraftigaste försämringarna på säkert 70 år?! Hur är det ens möjligt?!

Och hur ska man orka kämpa när den ena försämringen efter den andra uppdagas? När man inte vet hur man ska överleva den dag stödet dras bort? Ska man inte ens tänka den tanken? Jag vet inte, jag vet verkligen inte alls.

Min släkt var vanlig arbetarklass för en generation sen. Ett kort tag var min familj avancerad till medelklass. Nu är vi tillbaka där vi var förut. Och jag själv står lägst på samhällsstegen i hela släkten. Men jag finner ingen jävla vits med att se mig som ett individuellt fall. Jag finner ingen vits med att tänka att då måste jag göra något åt det här och bygga karriär, för i min värld funkar det inte så. I min värld funkar det så att rättigheter det är något man kämpar sig till, demokrati är något man bygger gemensamt och det är något man alltid måste kämpa för att bevara. Och demokrati har ytterst lite med folkliga val att göra. De är bara en väldigt liten del av det hela. Jag undrar hur lång tid det kommer bli innan vi i Sverige får det som de har det i USA. För just nu pekar alla vägar dit. Det är dit den Enda Vägen går.

ps: jag är en enorm kunskaps- och informationsresurs, use me. ds.