Annan blogg
Jag ska nu ut och resa och Aspungen tar en liten paus. Eller liten och liten, det blir en månad, för att skriva resdagbok. Jag misstänker dock att jag kommer få anledning att ta upp en hel del som har med mina funktionshinder att göra även där. Jag är ingen vanlig resenär och tänker inte försöka låtsas att jag är det heller. Vill ni veta vad jag har för mig kan ni gå in här.
Det är möjligt att det blir ett och annat inlägg även här så håll utkik. Jag är tillbaka i början av augusti i vilket fall.
posted by aspungen @ 1:35 AM
1 Comments:
Läs också detta!!!
Mats Börjesson, fil.dr. och docent i sociologi skriver några intressanta och träffande saker angående neuropsykiatriska diagnoser. Hans artikel går att finna i Skolverkets rapport "Att arbeta med
särskilt stöd
några perspektiv"
Källa: http://www.sit.se/download/PDF/Elevhalsa/S%C3%A4rskilt_ st%C3%B6d.pdf
Det viktigaste jag tycker han säger är:
"Anpassning till rådande kulturella normer är själva navet kring vilket
det medicinskt klingande ordet ”hälsa” kretsar. Det är alltså moraliska
bedömningar det handlar om.
Barn kan inte vara avvikande i sig själva, utan först i relation till
kulturella normer, önskningar och strukturer – vilka delvis förändras
över tid. Det ”relativa handikappbegreppet” har varit ett steg på denna
analytiska väg, men det har inte gått tillräckligt långt. Barn har inte,
lika lite som vuxna, en själ som kan avbildas oberoende av de normer
som gäller i det specifika samhället och historiska tidevarvet. Det är
när individer bryter mot önskningar och moraliska påbud som korrigeringspolitiken
aktiveras. Så betraktat är vår kultur besatt av att upptäcka
avvikare, och besatt av att korrigera dem till den önskvärda normen.
Vetenskapsoptimisten
tänker sig att forskningens resultat är kumulativa, det
vill säga att dagens forskning är bättre, säkrare, och befriad från tyckanden
och politik. Detta är en naiv tanke. Människovetenskaperna är
moraliska till sin grund. De utgår från common-sense, startar sina
studier vid de (av mäktiga samhällsgrupper) upplevda problemen,
som dålig stavning, störande uppföranden i klassrum, viss kroppsvikt,
etc. Därefter sker förvetenskapligandet: operationalisering av
språket, standardisering av undersökningsmetoder – iklädandet av
moralen i experttermer.
Barnens psykiska hälsa
kommer alltmer att tas om hand av särskilda experter, som barnpsykiatrer,
psykologer och specialpedagoger. Hälsostandards sprids
härifrån ut till skolorna, standards som rymmer ett brett spektra av
undersökningspunkter, från tänder och käkarnas bett, till kroppslig
hållning, till intelligens, vänlighet, modighet, lycklighet... Sådana mallar
har visserligen traditioner bak mot 1800-talets fysionomik och frenologi,
men nu börjar man att på ett mer systematiskt sätt att tillämpa
normer för fysiska och psykiska egenskaper i skolhygieniska sammanhang.
Vi kan tala om 1900-talet, inte som barnets, utan som problembarnets
århundrade. Om vi ser tillbaka i historien är det också klart att
vilka grupper som problematiseras är en mätare på vad som betraktas
som viktigt i en specifik tid. Kanske särskilt tydligt syns det på den
sociala anpassnings-axeln. Barnet för hundra år sedan förväntades
vara karaktärsfast under auktoriteternas bestämmande. Under 1900-
talets mitt var man väldigt upptagen med att upptäcka och hantera de
nervösa, nagelbitande, sängvätande, neurotiskt störda barnen. Att det
idag är okoncentrerade, ”oteoretiska”, udda och egensinniga barn
som utgör de stora problemen, säger mera om vår tids kulturella
normer än om barnen i sig.
”Nu”, säger man ständigt, har vi lyckats att identifiera
problemen. Så handlar det mest om att inrätta en organisation för att
lösa dessa. ”Förr” präglades de vetenskapliga studierna av brister,
”förr” var man inte riktigt klar över det moraliska tidssammanhang
som vetenskapen ingick i. ”Nu” är man befriad från subjektivitet,
politik och moral. ”Nu” vet vi. Så låter det även idag, och kommer
det att låta – ända tills det historiska avståndet blivit tillräckligt stort
för att vi ska kunna urskilja vetenskapens moraliteter. Och vi kan
börja om.
gränsen för DAMP dras
bland annat vid (o)förmåga att hoppa tillräckligt bra på ett ben, gränsen
för överaktivitet, bristande social smidighet, läsförståelse – allt
bygger på samhälleliga föreställningar om hur barn bör vara. Varje
vetenskaplig studie behöver så starta vid ett moraliskt bristtillstånd,
vilket är definierat i samhällets vardag, för att därefter helt enkelt
bestämma sig för var gränserna för det normala ska gå. I slutändan
kan experten hänvisa till ”helhetsbedömningar”, ”beprövad erfarenhet”
och ”tyst kunskap” – uttryck som i vår expertberoende kultur är
ytterst gångbara retoriska figurer, men som när man ser närmare på
saken ytterst handlar om att man anser sig känna igen avvikarna när
man ser dem. Gränserna för det avvikande är aldrig objektivt klar
och motiverad. Snarare handlar det om att experter på mänsklighet
är samhällsmoralens väktare mot det oönskade.
När normbrotten är definierade i barnets vardag tar utredningarna
vid. Genom att döpa om vardagsproblemen i teoretiska termer kan
vår vetenskapstroende kultur känna säkerhet inför definitionerna, förklaringarna
och åtgärderna. Experterna ger oss säkerhet genom testningar,
kliniska observationer, profilscheman och andra fastnitanden
av individens tillkortakommanden. Och uppsåtet är förstås gott.
Så länge som vi har
nya namn, som vår tids flora av ”funktionshinder-definitioner”, tycker
vi oss kunna hålla moral, tyckanden och dömanden stången. Varje
tid gör allt för att kunna göra anspråk på att ha funnit själens kärna,
vilken får hög status först när experten formulerat om det oönskade
till vetenskapligt klingande språk.
I populärlitteratur, skolbroschyrer, tidningsspalter och på Internet ges
medborgare möjligheten att skolas in i sin rätta klientelgrupp. I vår
diagnostiska kultur erbjuds alltså också möjligheter till självdiagnostik.
Och många är de intresseföreningar som erbjuder en identitetsgemenskap
byggd på ”likhet med dina likar” – men först efter att avvikaren
”kommit ut” och gjort en öppen bekännelse av sitt annorlundaskap.
För femtio år sedan pekade experten ut färdvägen
utan omsvep – klientens fortsatta livsväg beslutades efter insamlandet
av information om den enskilde, och efter kliniska
bedömningar. I vår tid ska experterna göra medborgarna delaktiga i
förändringsarbetet; konsultationerna har ersatt det mera ordergivande
myndighetsutövandet, i arbetslivet såväl som i skolan. Genom utvecklingssamtal,
värderingsövningar och egen veckoplanering ska
skoleleven självt ta ansvar för sitt lärande och hela sitt vara: Elever
undervisas i ”Livskunskap”, förväntas utveckla sin kommunikativa förmåga, och arbeta med sin eventuellt bristande sociala flexibilitiet.
I sin ”Portfolio” ska eleven dessutom dokumentera utvecklingen; här
ligger förmågan bar och ständigt till hands för en självgranskande
prövning. Till detta kan det bli aktuellt att ”skriva ett kontrakt” där
medborgaren förbinder sig att kämpa för sin egen normalisering. Och
för den som inte arbetar på sin egen förbättring till ideal medborgare
finns det korrektiv, stöd och hjälp av olika slag. Det finns således
gränser för hur medborgaren får tänka och vara, och bara genom att
leva rätt kan det fulla medborgarskapet fås. Medborgarskap i vår
välfärdsstat är inte en rättighet, utan en kvalificering. Välfärd, allt
ifrån kontanta medel till särskild undervisningsgrupp och psykiatrisk
tvångsvård beviljas alltid efter expertens professionella och myndighetsutövande
prövning. Men metoderna skiftar."
Mvh Återställ
Post a Comment
<< Home