Slafs och hafs

Funderar på var jag kommer hamna nu. För allting är uppåner politiskt för mig. Folk skulle nog hoppa högt om jag sa att det jag faktiskt har lust med att läsa nu är typ Milton Friedman. För första gången i mitt liv räds jag inte sådana tänkare. Är snarare sjukt nyfiken.

Läser mängder av borgerliga bloggar. Och det är riktigt spännande. Håller verkligen inte med dem om allt men det är intressant att se hur de tänker.

Överlag det här med rädsla... jag undrar faktiskt om jag någonsin varit mera orädd än jag är nu. Visst, jag fick makabert stor panik på midsommar när jag tilldelades en minimal våningssäng ensam med Alice i en skrubb. Fick lägga mig i den och försöka låtsas att den inte fanns en stund innan jag kunde gå ut därifrån. Det tog väl en 40 minuter att hämta sig, men jag lyckades till slut. Och sen ägde jag på boule. Jag var riktigt vass och tog mitt lag till semifinal. Men sen tappade jag min förmåga och spelade sämre så vi kom bara tvåa ändå. Chrille och Stefan var bättre helt enkelt.

Märkligt det där. Jag är alltid usel på sporter som man måste sikta och sådant i. Men om jag bara går in och över huvud taget inte siktar så är jag bäst av alla. Och då, när förhoppningarna på mig är som störst sänker jag laget. Det är likadant i bowling. Jag menar... det säger egentligen sig självt att någon som är visuellt perceptionsstörd inte kan sikta?! För övrigt har samma sak hänt mig den enda gången jag skjutit med luftgevär. Rejält onykter siktade jag ändå som en gudinna. Hur är det ens möjligt?!

När folk ber mig sikta spelar jag helt enkelt bara sämre. Misstänker att allt handlar om att jag bara har ganska mycket tur.

Under loppet av en månad har jag för övrigt pratat två gånger med massmedia. Ena gången avböjde jag då jag kom på att det inte var rätt tid. Andra gången gjorde jag en intervju, men hela repet blev ställt. Det här måste vara mitt livs mest händelserika vår/sommar. Det händer liksom saker precis hela tiden, utan att jag gör ett dyft. Både dåliga och bra saker. I en enda jävla röra.

Egentligen borde jag spela på lotto nu. För sannolikheten att jag skulle vinna en miljon känns inte som ett dugg osannolik. Ungefär lika sannolikt som att mitt hus skulle brinna ner... Och med tanke på att det hela tiden händer osannolika saker så skulle det inte alls vara osannolikt. Dock måste jag erkänna att jag skulle föredra miljonen.

Jag insåg dessutom plötsligt att jag troligen har på mig exakt samma plagg som jag hade på mig för ett år sedan, för jag har ett foto på mig i det plagget. Snacka om knasig slump.

Och så verkar min digitalkamera ha dött. Eller så är det slut på batterierna. Jag vet inte vilket. Om det är kameran så ska jag aldrig mer köpa en Sony, den saken är säker.

Äsch, jag uppdaterar bara för att en viss semesterbrud ska ha något att läsa. Jag har ju inget att säga faktiskt.

I morgon ska jag dock åka och ta bort Alice stygn. Det ska bli förbenat skönt.