"Det är farligt att stämpla människor" - om behoven av diagnos

Det är vanligt att välvilliga människor i debatter, på TV och irl pratar om "stämpling". Och då menar jag inte om stämpling till brott, utan om diagnossättande. När SVT gjorde en dokumentär fick just en sådan människa väldigt stort utrymme. Han hade varit med i Gillbergs studie som barn och hade vuxit upp som välfungerande människa och hade ingen diagnos. Han jobbade med barn och menade att det skulle vara synd om dem om man "stämplade" dem med diagnos och menade att det var bra att han inte hade blivit stämplad.

Då undrar jag: Vet han hur det är att leva med DAMP? För om han inte vet det, vad pratar han då om?

Det här irriterar mig väldigt mycket. Alla dess välvilliga människor som tycker så synd om oss som får diagnoser och är stämplade... Ja, jag vet... jag var själv en sån en gång i tiden. Jag köpte okritiskt allt som ordfront sa om DAMP och även om jag inte läste Eva Kärfve själv så höll jag med om det hon skrev. Hur man nu kan hålla med om något man inte har läst vet jag inte, men jag kan säga att jag med största sannolikhet hade hållit med även om jag läst boken. Jag var tillräckligt idealistisk och uppe i det blå för att gå på allt som var mot biologi.

För det låter så vackert att säga att man inte vill stämpla oss. Det låter så fint att säga att man vill att alla ska behandlas lika. Allt annat är fascism.

Stopp här nu, vänta, gick det inte lite väl fort med slutsatserna? Är det inte något vi missat?

I sin iver att inte vilja stämpla folk ligger ofta ett krav på oss som sticker ut att vi ska skärpa oss. Det sägs sällan rent ut men det ligger i själva tesen att alla är likadana och föds likadana. Eftersom alla är likadana ska alla också klara av det som alla andra klarar av. För om man verkligen värderade olikhet så skulle man väl inte vara så rädd för den? Då skulle väl stämpeln att alla är likadana vara onödig? Men se... det är det diagnosmotståndare inte förstår. De menar så väl men det blir så fruktansvärt fel.

Min diagnos är bland det bästa som hänt mig i livet. Om det inte är det allra bästa. Det är den som gjort att jag kan förstå mig själv och ha förbarmande med mig själv. Det är också den som gör att jag kan ställa skyhöga krav på mig själv när det gäller andra saker. Min diagnos gjorde att mitt liv kunde börja om.

De stämplar jag fått i livet har inte varit ADHD och Asperger. Nej, stämplarna har bestått av "lat", "slarvig", "egoistisk", "högfärdig", "korkad", "slö" och ett konstant tjat om att jag "kan om jag bara vill". Då är ADHD och Asperger som ljuv musik i jämförelse. Fast innan man klarar av det måste man förstås veta vad ADHD och Asperger är. Vet man inte det så är det klart man blir ledsen av att få diagnos. Så fruktansvärt många myter det finns om oss och så mycket fördomar så är jag inte förvånad över att människor inte vill ha Aspergerdiagnos eller ADHD. För de flesta människor står det inte för något positivt.

För mig däremot står ADHD för energi, glöd, passion, intensitet och inte minst charm. Asperger står för det logiska, intelligensen, koncentrationen och ett näst intill outtröttligt intresse av människor. Ja, människor är mitt specialintresse.

Båda står för mig för ett annorlunda sätt att se på saker som gör att jag kan gå utanför och bortom min egen tid, och jag kan ha en förmåga att se rakt genom människor och ihåliga resonemang.

Varför skulle jag vilja vara utan det här? Det här är några av mina absolut bästa egenskaper, fundamenten i mig.

Sen är jag självklart medveten om att det finns risk för stämpling med diagnoser. Diagnoser är inte det optimala sättet för att få mig att fungera i samhället. Det optimala sättet är en förståelse för att alla människor inte är lika, utan olika. Men är det gäller mig så måste man förstå att det är funktionshindren som är mina största tillgångar, samtidigt som det är mina största tillgångar som är mina funktionshinder...

Intensitet gör att man bränner lätt ut sig. Charm kan misstolkas, förmåga att se genom människor och resonemang kan störa och göra människor arga. Och om jag inte vill göra något så blir det inte gjort.

Diagnoserna behövs för man måste få veta var svårigheterna ligger. Samtidigt måste man veta att diagnoserna bara talar om den negativa delen, om funktionshindren. Jag hoppas att vi en dag kommer längre. Men aldrig någonsin att jag vill tillbaka till att vi alla är lika. För det är inte sant!