Ovisshet

Det finns ingenting som tär så på mig som ovisshet. När något händer eller inte händer, eller när något är på väg att hända och man inte vet hur det ska gå... ingenting kan så trasa sönder mig tillfälligt. Och det gäller alla slags ovissheter jag kan råka ut för. Ju viktigare utslaget är, ju starkare ångest.

När man har svårt för förändringar och alltid måste ställa om sig själv manuellt blir det här med ovisshet verkligen tortyr. Man kastas mellan hopp och förtvivlan och det går blixtsnabbt i hoppen. Stressen är fullständig och det finns inget klart sätt att tänka på. Tankarna slåss och ens inre är totalt kaos. Man är inte konverserbar för allt i huvet är bara kaos.

Då brukar jag tvingas att välja. Och jag brukar välja att tänka att allt går åt helvete. Detta i sin tur gör att när något verkligen blir bra finns det sällan energi kvar till att bli glad för det. Man är redan så slutkörd.

Därför är det för mig alltid bäst att inte veta något om saker som man inte vet säkert om. Det är alltid bättre att positiva överraskningar får komma som odelat positiva och aldrig tidiagare föregåtts med ovisshet.

Det här med att ställa in sig manuellt är jättevanligt bland alla slags autister och det är ett av mina särdrag. Som tur är har jag ADHD som gör mig överspontan i stället, det blir en slags kompensation. Men det gör också att allting blir så enormt mycket mera känslosamt och att man kastar sig hit och dit under ovissheten. Det finns inget "släpp det". Om något sådant funnes vore jag den första att använda det. Men hittills har jag inte hittat nåt.

Det enda som funkar är aktiv distraktion. Det krävs väldigt starka intressen för att slå ut ovisshetens terror från mig. Men det går. Som tur är går det.