Leva med ADHD - en kommentar om programmet

I torsdags gick en dokumentär på kanal 5 om att leva med adhd. Jag såg den först i lördags men tänkte att jag förstås måste kommentera den.

Det här måste vara det första programmet jag sett som tog upp positiva aspekter av ADHD. Det gjorde mig väldigt glad. Jag gillade på en gång mamman i den mera stökiga familjen och det dröjde inte många sekunder innan jag sa till pojkvännen. "Hon har också ADHD, det syns lång väg, kolla så spattig hon är". Och mycket riktigt fick jag rätt i det. Det är ganska coolt att märka hur snabbt jag numera hittar markörer på mina egna funktionshinder hos andra. Det här med spattighet har jag inte tänkt på förut, men ju mer jag ser på andra och mig själv så ser jag just den där spattigheten. Många associerar ett sånt spattigt beteende med att man är missbrukare, men å andra sidan är ADHD ofta överrepresenterad med missbrukare... Själv varken är jag eller har varit missbrukare, men jag är ändå spattig. Eller vad jag ska kalla det. Jag hittar kanske bättre ord för det småningom.

Det andra som gjorde mig väldigt glad var synen på ODD - oppositional deficit disorder - trotssyndrom. Det sades här att trotssyndrom bildas genom att man hela tiden får höra att man gör fel. Trotset blir ett sätt att överleva och hävda sin rätt.

Länge länge har jag undrat över just det här med trotssyndrom. Jag ser det som en något fånig diagnos. Har väldigt svårt i att se just trots som någon slags störning. Själv har jag tänkt att vissa slår utåt och andra slår inåt. Jag tillhör dem som slår inåt. Men flera människor med ADHD eller AS slår hej vilt åt alla håll och vill sällan erkänna att de har fel. Och det är då alltså inte så konstigt. Har man hela livet fått höra att allt man gör är fel så måste man ha ett sätt att skydda sig. Och det är det vi kallar trots. Egentligen är ju bara trots ett sätt att skapa en identitet, trots behövs ju för att vi ska bli självständiga individer och för att samhället ska utvecklas.

(Trots kan nog för övrigt missuppfattas väldigt lätt. Till exempel kan jag uppfattas som trotsig för att jag har avvikande och starka åsikter. Men mitt mål är inte att irritera någon med dem, det råkar bara vara så att jag tycker kontroversiella saker. Jag är ytterst sällan ute efter att provocera eller bråka, även om det nog ofta kan uppfattas som det.)

Jag tyckte betydligt mera synd om sonen i den lite finare familjen. Tyvärr minns jag inte namnet på honom, men har för mig att han hette Liam. I vilket fall, hans mamma satt framför kameran och erkände att hon hatade sitt barn. Hade han inte varit funktionshindrad hade jag nog inte reagerat, då hade jag nog tyckt att det var positivt att hon var ärlig, men här fick det en bitter eftersmak. Är det bara funktionshindrade barn man får hata?

Pappan i den finare familjen ville inte att sonen skulle behöva få diagnos. Han ville inte att han skulle stämplas. Ironiskt nog... mamman som själv upptäckt sin ADHD (i den andra familjen) var bara lättad över att få diagnos, under det att de som själva inte hade diagnos var rädda för att barnet skulle bli stämplat. Det här känns väldigt typiskt. Och det är sorgligt att människor har så svårt att förstå att en diagnos ofta stämplar mindre än att gå ett liv utan diagnos och få höra att man är lat och dum och andra saker. Jag får skriva ett eget inlägg om just denna debatt senare. Det verkar vara ett outtröttligt ämne...

Jag blev också glad över att de visade att de i kaos-familjen var specialbegåvade. Det gjorde mig glad att man fick se att det följde positiva saker med diagnosen. Och att mamman även stod för att de alltid skulle var högljudda och mera spontana än andra. Överlag var min känsla att barnen i kaosfamiljen trots allt mådde bättre än sonen i den fina familjen. Och jag såg det som väldigt märkligt att sonen i den finare familjen bara skulle ha mild ADHD. Han var ju betydligt mera oregerlig än barnen i kaosfamiljen. Men å andra sidan hade han också mera trotssyndrom. Var det någon mera än jag som såg sambandet mellan trotssyndromet och mammans hat mot sitt barn och diagnosskepsisen?

Mot slutet ville kaosfamiljen trots allt få mera hjälp. Här inkommer min största kritik av dokumentären. Man fick bara följa mamman i några veckor från det att hon började med sina listor. På den korta tiden kan man inte säga något om huruvida de funkade på sikt eller inte. Det är absolut troligt att mamman tyckte att listorna var roliga, att hon fascinerades av dem ett tag, att hon hade energi till dem ett tag men sen tröttnade. Detta får vi inte veta. De borde ha återkommit till mamman efter ett halvår eller ett år. Då hade man fått se om listorna gjorde någon egentlig verkan.

Själv är jag ytterst tveksam över att man kan lära någon med ADHD så pass mycket struktur att hon sen kan klara sig själv utan att det blir kaos. Se tidigare inlägg. Men det är ju inte säkert att det gäller alla. Dock hade det givit mig mera trovärdighet att gå hem till kaosfamiljen ett år senare för att se hur det egentligen gått.

Hur som haver... en väldigt bra och positiv dokumentär var det. Hoppas flera såg den!