Lukas 23:34
Jodå, jag vet hur du hade det.
När du grät på kullen över folket som inte förstod.
När du hånades av dem som ville visa sig på styva linan.
När du gick undan för du bara ville vara ifred.
Jag vet hur du hade det.
När du fick mängder av människor som lyssnade på dig.
När du blev hyllad som en Gud.
När du föll och ingen längre ville kännas vid dig.
Jag vet hur du hade det.
När din vän förrådde dig.
När du ställdes inför rätta.
När din bästa vän förnekade dig.
Jag har aldrig hängt på ett kors,
men nog vet jag vad det är att korsfästas.
Jag har aldrig dött för någon annans synder,
men nog vet jag hur det är att ta andras skulder på sig.
Vi är missförstådda profeter som gråter på kullen.
Övergivna av alla och även av Gud.
Men i förtvivlans stund är våra tankar ändå inte hos oss själva.
För vi har samma tanke och ber samma bön:
Fader förlåt dem för de vet inte vad de gör.
Labels: Kristendom eller annan andlighet, Mitt liv med neuropsykiatriska funktionshinder