En dröm?

Den sista veckan har jag vaknat som i en dröm, som i ett lyckorus. Plötsligt har jag dragit igång något som är så stort och som ger så många glädje att jag inte kan fatta det själv. Jag, pensionären som inte kan ha något jobb men är kapabel att få unga kvinnor att trivas bättre med sina kroppar. Hur många har den förmågan?

Jag är ärligt talat helt sjukt stolt över vad jag byggt upp de sista månaderna, över vad jag gör och över vem jag är.

Det här är jag i mitt esse, när jag är så som jag ska vara och som jag kan vara. Jag vågade något ingen annan gjorde före mig och nu är vi 56 medlemmar på ett forum som växer med nästan 5 människor per dag. Jag har ingen aning om vart det här ska sluta, jag vet bara att jag gör något vettigt, jag gör något bra, jag mår så jävla bra själv och för första gångerna på flera år kan jag återigen säga att jag är snygg.

Jag undrar hur stort det här kan bli och i vilken riktning. Det är redan så mycket större än jag någonsin kunnat föreställa mig. Det händer också så mycket med mig själv under tiden.

Jag behöver den där bekräftelsen, jag behöver den där boasten. Och jag behöver veta att jag gör nytta. Och jag mår så mycket bättre och jag gör så jävla mycket större nytta nu än jag skulle gjort som utbränd och fortfarande på soc.

Jag har gjort såna här saker förut men inte i den här utsträckningen, inte på det här sättet. Ofta har det funnits något visst drag av destruktivitet i det jag gjort. Men här är det positivt, det handlar om att få människor att må bra, om att få mig själv att må bra.

Att jag får vara den som gör något sånt här... det känns som att ha fått ett nytt kall. Präst blev jag inte, men jag predikar likafullt och jag tror fanimej att Jesus ler med stolthet från sin himmel.

Min människosyn

Jag börjar förstå att min människosyn är väldigt vid. Att jag har en väldigt stor tolerans jämfört med genomsnittet. På något märkligt sätt lyckas jag oftare än de flesta se människan i människan. Det är märkligt. För jag tror ju att andra ska se det likadant, men de flesta hänger upp sig på små saker, på ytliga saker som inte betyder någonting för mig.

Det hela är väldigt märkligt, för jag får själv så ofta skäll för att vara ytlig. Det är jag ju också. Jag är vansinnigt ytlig. Men jag dissar inte en människa för att den har på sig fel färger, även om jag tycker färganalys är jätteviktigt. Och jag är så trött på att se ner på folk.

Det fanns tider när jag tyckte yta var det viktigaste. Men jag är så mycket äldre. Och så mycket tryggare i mig själv. Det är märkligt, men när jag läser om folk som reagerar som jag för tio år sedan så känner jag mig så mogen. Och ändå påstår folk att jag beter mig som om jag var tio år yngre. Det är mycket möjligt att jag gör det, men inuti är jag klokare än de fleste femtioåringar jag känner tillsammans. Och så undrar jag varför det inte finns flera sådana som jag. Fast elmindreda är en. Och Jesus var en. Kanske är Ola Salo en. Men jag känner att jag inte vill veta det senare, jag skulle nog bara bli besviken.

Nej, världen ser helt annorlunda ut nerifrån. Uppenbarligen. För om den inte gjorde det så skulle inte flertalet tycka att jag är en idiot som bryr mig om om man mördar autister, som bryr mig om hur systemen för att hjälpa autister ska se ut, som bryr mig om terroristen eller husockupanterna. Eller knarkarna.

Vad du än gör identifiera dig för allt i världen aldrig med en fattig ledsen eller annorlunda. Ta dig inte tid att fundera på vad som finns bakom fasaden som äcklar dig. Bry dig inte om att även en Texasbrud som är för dödsstraff kan ha vett i skallen och att någon som inte borstar tänderna kanske kan vara världens snällaste.

Kalla mig gärna hippie. Men det är mera korrekt att kalla mig Aspie. Och Jesus.

Men det visste ni ju redan.