Det här med särbegåvning då då

Efter denna hype om särbegåvning kan jag ju bara säga att det skulle vara bra om det fanns en kompromiss där. Någon som är funktionshindrad är ju faktiskt inte sällan även särbegåvad. Läs här och alla de som känner mig skulle nog klassa mig som särbegåvad. Troligen en och annan lärare också.

Även i den danska skolan för särbegåvade barngick barn som egentligen lika gärna kunnat ha aspergerdiagnos eller adhd. Det som gör mig lite trött är att man måste skilja dem åt. Varför kan man inte bara acceptera att hjärnan som är väldigt intelligent på en sak kan vara usel på en annan? Varför inte bara acceptera grejen att människor är olika? Jag begriper fortfarande inte vad det är som är så hotfullt och skrämmande med det konceptet.

Och ändå... jag minns ju en tid då jag diskuterade Kärfve som om det skulle vara något seriöst, då jag tyckte att alla påstådda medfödda olikheter var orättvisa och hemska. Det fanns faktiskt en sådan tid. En tid då jag var rabiat antibiologist.

Och visst finns det anledning att inte vara det, idag när skolsystemet görs om och folkt återigen slås ut tidigare, då man åter ska börja skilja agnarna från vetet och dela in klasser igen, samtidigt som alla skriker allt högre att klassamhället är dött.

Men det är inte den enda sidan. Den andra sidan är att människor inte tas tillvara för de de är, samtidigt som de inte heller får hjälp med det de inte kan.

Det är dubbelt. Pratar man bara om funktionshindren missar man särbegåvningen. Men pratar man bara om särbegåvningen missar man funktionshindren. Det är därför det är så synd att de inte kan samverka bättre. För egentligen är det bara två sidor av samma mynt. Om hjärnan är bra på en sak kommer den troligen vara sämre på något annat.

Med ett sådant tänkesätt kanske man skulle uppskatta specialisering i stället för att försöka göra alla särbegåvade till tråkiga dåliga kopior av neurotyper.

Tendentiöst, historielöst och partiskt

Svt visar återigen att de inte kan annat än att vinkla det här med neuropsykitri. Det måste vara synd om barnen som får diagnos. Det måste vara så att Leif Elinder och Evfa Kärvfe har rätt. Vi låtsas inte om det faktum att Elinder varit ihop med Carina Gillberg - det tar ju bort hela effekten av att hon skrivit till hans släkt och undrar varför hon stödjer det. För tänk om det faktiskt kan vara människor hon känt hon skriver till? Det blir ju inte lika kul och spännande och häxjaktigt då.

För det är inte häxjakt att visa svartvita bilder på en bister Gillberg som ser skum ut.

Och mamman till ungen sen - vad sa hon egentligen som inte jag redan själv säger? Tycker jag man ska medicinera barn urskillningslöst med amfetamin? Nej, självklart inte, jag är så kontroversiell att jag tycker att det är upp till barnet själv att avgöra en sådan sak.

Jag är också alldeles övertygad om att vi med funktionshindren själva hade kunnat säga ett och annat i programmet som hade gett det en väldigt annorlunda vinkel. Men då skulle man ju inte ha kunnat behålla den initiala.

Nej, fram för mer idioter i debatten. Fram för fler människor som säger att det bara är sociala faktorer och inget man behöver ta hänsyn till. Fram för fler alternativa idiotteorier som den om socker. För att människor skulle kunna vara födda olika, det är något de på SVT inte för sitt liv kan förstå.

Tendentiöst, historielöst och lättköpt SVT!

Vaccinhysterier hotar tysta autismbloggare

Man skulle ju tro att vaccinhysterikerna slutat nu. Att de liksom skulle fattat hur fruktansvärt ovetenskapligt och löjligt det de håller på med är. Men nej. I stället har en av världens bättre autismbloggare tilldelats en så kallad subpoena. Läs mera här

So much for freedom of speak...

Odefinierbart sjuk?

Jag har huvudvärk. Jag har haft huvudvärk de sista dagarna. Vet inte hur länge nu. Börjar fundera över om det bara är vilja som håller mig vaken. Det är som att min kropp är sjuk men inget vill bryta ut å huvudvärken är symptom på att nåt är fel men jag vet inte vad.

Eftersom jag inte har lust att bara sova å vara sjuk å eftersom jag samtidigt varit överfallen av nån extra stark form av hyperaktivitet å av att vara översocial.

Kroppen beter sig som att den inte orkar nånting, kognitivt beter jag mig som om jag sover eller är exceptionellt trött. Det är som feberhallucinationer utan feber eller som trötthetshallucinationer.

I vilket fall ska jag agera som om jag är sjuk, för någonstans verkar jag vara det trots att hjärnan inte helt vill greppa läget. Så promenader å bara göra roliga saker denna veckan. Å sova sova sova.

Av nån helt outgrundlig anledning blir jag bättre av frisk luft i alla fall tillfälligt och kanske av sömn.

Det här är lika flummigt skrivet som bubblan jag befinner mig i å inte lyckas förklara. Helt slutkörd trots att jag ändå sover.

Jaja, krya på sig till mig. Jag hoppas det inte är min nya dataskärm som är problemet i alla fall.