En REN sport

Jag har haft ett nytt intresse den sista veckan och det är att kolla på Tour de France. Det är intressant ur flera synvinklar. Dels är det vacker natur, dels är det förfärligt roligt att titta när de cyklar uppför, dels är kommentatorerna helt hilarious roliga å man får lära sig allt från hur man pissar på en cykel till hur man gör italiensk pastasås på bästa sätt. Dels är det som en såpa att se vem som åker fast för doping härnäst.

När folk talar om att de vill ha en ren sport så undrar jag om de fattar vilka associationer såna ord kan ge och hur naiva de egentligen är. Ingen sport kommer någonsin vara utan doping så länge det handlar om elitnivå. Hur svårt är det att förstå för sportdårar att hur mycket de än älskar sin sport så kan man inte få bort dopingen? Doping finns.

Finns det ens studier som bevisar att den doping folk tar ger det resultat de tror? Om nu Vinokourov tog en blodtransfusion inför tempoetappen som gjorde att han vann, så varför körde han då så uselt dagen efter? Tänk om doping, precis som mycket annat handlar om placebo?

Och ren. Ordet ren ger mig fruktansvärda associationer till rashygien och dylika idiotiska saker. Som om en människa skulle kunna bli felfri. För att inte tala om förkastandet av den som använt doping som dagen innan sågs som en hjälte.

Det handlar om människor som dopar sig. Och det är människor som tittar på sporten och deltar i den som vill att den ska vara ren, så de kan få ha hjältar.

Det där fördömandet som man tävlar i är bara äckligt. Ju fulare och vidrigare en dopad människa anses vara ju mera har man tagit ställning för en ren sport? Ju hårdare straff man vill ge någon som fuskat ju mera radikal är man? Vad är skillnad på det och den amerikanska bombhögern egentligen? Nu talar jag om retoriken, inte om proportioner.

Folk är naiva och vill ha felfria människor. De har behov av hjältar. Och när hjälten falerar ska han korsfästas. Varför lär sig aldrig folk?

Och det finns andra aspekter i det hela också. När Rasmussen nu blir avstängd så blir han det för att han ljugit om var han befunnit sig. En elitidrottare ska när som helst tillåta att någon dopingtestar en. "Det ingår i reglerna", "den som ger sig in i leken får leken tåla", skulle någon kunna säga.

Varför har inte elitidrottare rätt till någon som helst integritet? Det är människor vi pratar om, inga maskiner. Och när vi snackar om Rasmussen så har folk dömt honom nu enbart på grund av misstanke. Det är inte okej. Det är inte okej!

Det går lika lite att få en ren sport som det går att få en ren arisk ras!

Where did it go wrong?

Vad hände egentligen med den kämpaglöd och tro om att en annan värld var möjlig? Vad hände med "Vi har inte ärvt jorden av våra föräldrar, vi har lånat den av våra barn!"? I mitt liv känns det som att alla de ideal jag själv omhuldat är kastade överbord, även av dem som lärt mig dem från början.

Jag har en smått vansinnig teori om varför. Eller inte varför, men en av delarna som får folk att sucka åt mig för att jag upprepar det de tyckte var viktigt för 25 år sedan då jag var barn och demonstrerade.

De är massmediafierade. De har en sönderstyckad verklighet. En verklighet som inte hänger ihop. För i massmedia finns inga samband. Där finns bara "nyheter". Nyheter som konsumeras på samma vis som jag konsummerar dokusåpor.

Jag hävdar att tittande på dokusåpor är långt mindre degenererande än att kolla på nyheter. För när du kollar på underhållning vet du att det är underghållning. Men om du kollar på nyheter inbillar du dig att du gör något seriöst, att du "hänger med".

Och det intressanta är att jag tror att de som "hänger med" ofta missar sammanhangen.
De missar de där andra nyheterna, de som inte får plats på Aktuellt och i DN.

Själv ser jag de nyheter som dyker upp i alternativa fora. Bloggar, Yelah, länkar jag får av kompisar osv. Sammanhangen får jag i böcker, i obskyra politiska partier, på diskussionsforum.

Inte så lättsmält, inte så sönderstyckat, inte så tillrättalagt. Hur kommer det sig att jag höjer mer på ögonbrynen över Littorin än de som ser på nyheterna? Eller hur kommer det sig att jag ser en framtid med ett samhälle där det är högst troligt att jag stöts ut. Ett samhälle som kanske börjar dra in på socialbidragen efter att man dragit ner på sjukförsäkringarna. Ett liv där jag kanske inte kommer att ha råd med läkarvård.

Nä, något sådant kan folk inte förstå. För på nyheterna talar man inte om sammanhang. Där är allt en sak i sig, och ingenting hör ihop. Förutom en sak i taget, som den globala uppvärmningen.

En i vissa fall illa uppbyggd teori. Något som jag inte längre rakt av köper.

Menmen... så ser jag ju inte heller på Nyheterna...

En läskig sak att lära sig

Chomsky försvann förra veckan men återfanns. Som tur var.

Men jag har lärt mig nu att jag överlever döden, att jag faktiskt inte ramlar död ner själv på fläcken. Att livet på något vis går vidare även när någon dör. Det var en ganska märklig och otäck upptäckt. Men nu vet jag i alla fall.