Som uppvuxen i ett kristet socialdemokratiskt hem har jag fått vissa värderingar med mig, som jag fortfarande är helt färgad av. Det är saker som jag inte ens tänker på alla gånger. Det handlar om hur jag refererar till saker. Rätt vad det är passar en liknelse från Jesus in på saker jag just upplever eller liknande.
Ett sånt exempel kan vara uttryck som "Man blir aldrig profet i sin hemstad", ett uttryck som jag nu inte kommer ihåg exakt var i evangelierna det står, men som jag ser för sant utan att ens ifrågasätta.
En annan sådan devis är människokärleken, att hela tiden ha människokärleken som den största och viktigaste principen. Där har vi motton från mitt barndomshem som "Bären varandras bördor"; det är Kristna socialdemokraternas motto och något jag alltid sett som självklart.
Det här går som en röd tråd genom precis allt mitt tänkande, mitt kristna arv. Ett sådant arv skulle många se som fruktansvärt, för mig är det snarare något av det allra bästa jag har. Det har satt grunden till mina värderingar, värderingar jag nästan aldrig i mitt liv har tummat på. Paulus ord "Om kärleken och lagen kommer i konflikt ska kärleken segra", är väl ett annat sådant tydligt bibelord.
Ytterligare ett som kanske är det som driver mig mest av allt är frågan om förtryck. Där är min devis: "Sannerligen det ni har gjort mot någon av dessa mina minsta, som är mina bröder, det har ni gjort mot mig!". Det är Jesus som säger så på domens dag till människor som skitit i sina medmänniskor och bara odlat sin gudsrelation (typ).
Och häri grundar sig min politiska grundinställning, att alltid alltid när någon hävdar "förtryck" gå dit och se om det stämmer, att lyssna, att ta den förtrycktas ord om sin situation som "sanning", att alltid alltid spegla världen utifrån de som har det sämst, att alltid stå på de svagas sida. För mig är det så självklart att jag knappt kan förstå folk som tänker på andra sätt.
För mig är detta det som skapat hela mig. Ett tydligt exempel är frågan om homosexualitet: Jag var som tonåring mot homosexualitiet, men när man förklarade för mig att det var förtryck tog jag reda på om det stämde och fann att det var så. Efter det blev jag i stället aktiv politiskt för homosexuellas rättigheter och var med vid en kongress i Sverige som var bland de första att rösta för homosexuellas rätt att få prövas för adoption. (Ja, det var en kristen organisation, det var Kristna Socialdemokrater som var några av de första att ta ställning för detta och det var 1992).
Genom mitt liv har jag blivit utmanad att hela tiden se nya förtryck, och jag har förstummad sett på hur de som gav mig detta tänkande själva kunnat delta i förtryck efter förtryck utan att begripa vad de gör. Det var därför jag blev piratpartist, det var därför jag blev radiakalfeminist det var därför jag blev anarkist, osv. Dock ej i den ordningen.
Med detta vill jag inte säga att jag på något vis är bättre än andra, jag är bara konsekvent med vad Jesus lärt mig. Jag är helt enkelt lik Jesus.
Det sägs att kristna människor hela tiden ska sträva mot att bli lika Jesus, men de som är lika Jesus får ett rent helvete bland kristna. Kristna idag skulle gladeligen avrätta Jesus, sjukförklara honom eller vad som helst. För inte ska man tro att folk lyssnar på människor som gör talar om de saker som Jesus gjorde.
Människor gillar inte de som står upp för de svaga, om det kostar dem status eller rikedom. Människor gillar överlag inte den "undre världen", horor, kriminalitet och de utstötta. Människor överlag korsfäster dagligen de minsta och Jesus utan att reflektera över det, för de vågar inte utmana sitt eget tänkande så pass långt att de förstår vad de sysslar med.
När jag till exempel ser Kristna socialdemokrater som har makt och gör saker som skadar dessa minsta, då blir jag vansinnig: Som när Anna Berger Kettner var ordförande för SL i Stockholm och inte brydde sig om lokförarna, som när Helle Klein sitter på Aftonbladet och skriver sina ledare men lever i sin medelklassbubbla, som när mina föräldrar inte högljutt protesterar mot Bodströmsamhället.
Då är jag precis som den där Jesus som går runt och säger hur saker egentligen ligger till. Och det är ingen skillnad på att vara Jesus hos judar eller på att vara Jesus hos kristna. Man blir korsfäst lika fullt.
Jag måste återigen tala om att jag på intet vis ser mig som förmer än andra för att jag råkar vara mera lik Jesus än de flesta människor.
Jag såg en film av Vanunu, killen som avslöjade Israels planer för kärnvapen. Det var lite som att se sig själv på TV. När jag läser bibeln är det lite samma sak: Den där snubben Jesus han söker sig till de utstötta, han vänder uppåner på konventioner, han talar om vad som ska komma om folk inte gör bot och bättring, han lider för det han tror på.
Grunden för vem jag är som människa är min kristna uppfostran. Att sedan de som fostrade mig inte följde sina ideal har jag svårt att förlåta. När jag var yngre bad jag alltid för de människor som gjorde mig illa och valde hellre att ta lidandet själv. Det visade sig inte vara en helt hållbar strategi. Framför allt visade det sig att jag då och då själv var "dessa mina minsta" och jag faktiskt var tvungen att tänka på mig själv. Idag är jag sämre på att förlåta än jag var när jag var yngre. För jag har fortfarande svårt att förlåta de som fostrat mig att tänka som jag gör, men som visat sig inte tänka som jag i praktiken.
Jag skulle kunan skriva hur mycket som helst om det här, men jag börjar så här. Förmodligen har jag inte så många kristna läsare, så de flesta kommer nog inte förstå vilken enorm hädelse och hybris det är att säga att man är lik Jesus. Men så är det i alla fall. Jag är lik Jesus och det är min förbannelse och min korsfästelse.
Med denna genomgång är det väl inte svårt att fatta att jag är av den åsikten att Jesus, världens genom tiderna mest kända och dyrkade människa, hade Aspgerger syndrom.
Labels: Kristendom eller annan andlighet
