Att ringa ett telefonsamtal, en studie i 70 steg

Okej, jag skrattade min hesa hals trött när jag läste det här.

Amandas beskrivning är helt hilarious. Dessutom känner jag onekligen igen en hel del från mig själv. Särskilt denna punkten är min favorit:

52. Notice that while you stared in the general direction of the orange paper you were so happy at having looked at, you did not read the telephone number.

En bättre beskrivning av hur det är att leva med ADHD finns nog inte. Och då är Amanda "bara" autistisk. Läsning anbefalles även om det är på engelska. Det är värt det!

Utmaning

Jag blev utmanad av Becka och Ulrika.

REGLER:
Varje spelare börjar med att skriva fem underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir "tagna" ska skriva fem saker om sig själv i sin blogg och samtidigt
ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren fem nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver han/hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit "tagna" och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

1. Jag har fortfarande idag ganska svårt att sova utan att vara skyddad av mitt täcke runt huvudet och har ogärna något utanför täcket eller utanför sängen. Jag är nämligen rädd att Djävulen ska komma och rufsa mig i håret.

2. Har sagt det förut men, jag vann en uppsatstävling om fred när jag var 10, som gjorde att jag fick träffa Olof Palme samt läsa upp den för 7000 åskådare och vara med i snart när varenda tidning och prata om nedrustning och terrorbalans. Jag har fortfarande kvar Palmes autograf: "Till Klara, Tack för ikväll
Olof Palme"

3. Jag var mot homosexualitet tills jag var 18 eller 19 år och helnykterist tills jag var 20.

4. Mina drömmar handlar alltid om att jag är på läger. Jag är på läger i minst 90% av alla mina drömmar och jag förstår inte riktigt hur det kan vara så många. Jag är på alla möjliga sorters läger. Jag utgår från att det beror på att jag varit på väldigt många läger som barn och tonåring. Läger av alla möjliga slag: Skidläger, tonårsläger, scoutläger, familjeläger, bblir väldigt ofta kär iroderskapskongress (okej, det är inte läger men det är nästan som det i praktiken), andra politiska läger, IOGT-NTO-läger och team evangelisationsläger där jag gick genom Mjölby centrum och skrek "Tro på Herren Jesus, så blir du frälst!".

5. Jag var hemligt kär i min allra bästa vän under flera hemliga år och jag har varit kär i flera vänner efter det. Jag blir väldigt ofta kär i mina vänner. Jag ser ingen större skillnad på kärlek och vänskap. Det är flytande gränser och varierar vad som är vad. Denna regel gäller dock - med ytterst få undantag - bara tjejer.

6. Jag blir nästan aldrig attraherad av individer av manligt kön så där på avstånd som vanliga tjejer blir. Jag föredrar att titta på tjejer tjejer och så lite till tjejer. Ett av de större undantagen från denna regel är Darin. Jag blir fullständigt till mig av Darin.

Problemet är att jag inte har personer att utmana. Så jag antog bara halva utmaningen.

Ungdomshuset

Läs den här artikeln. Den var riktigt bra! Den som kan sin historia från 68 och framåt vet också att det är när ungdomar stöter på som hårdast motstånd som de blir terrorister. Röda Armé-fraktionen började bildas på liknande sätt.

Själv är jag förvånad att det inte hittills hänt något värre efter alla rättsövergrepp som begicks under EU-toppmötet.

Viktminskningen som stagnerade

Jag har sagt i ett halvår att jag äter för lite. I fredags stod jag på Tanitavågen igen. Och jag hade rätt. På ett halvår har jag gått ner 1.2 kilo varav 2 hg är muskler. Detta trots hård träning.

Ett halvår helt bortkastat. Innan jag brydde mig rasade kilona av mig och innan någon sa åt mig att jag borde gå ner i vikt var det inga problem. Men nu har alltså allt gått i stå.

Den som påstår att det har något med att göra att jag vräker i mig på helgen har fel. Det är vardagskosten som är boven. Den fettsnåla, "nyttiga". För den är nämligen den enda ändring jag gjort. Jag åt lika mycket på helgerna förut. Nu är min kropp inställd på svält och har mer eller mindre konstant fått för lite fett i ett halvår. Det här är riktigt illa.

Att jag förlorat muskler i benen som är bland de muskler jag tränat hårdast är mera än anmärkningsvärt. Att jag förlorat fett i magen och fått muskler där är däremot som det ska.

Det här visar hur fel en viktminskning kan gå om man inte har kunniga personer runt sig. Felet var att jag trodde att jag hade det. Helt i onödan och helt av ett misstag har jag nu i stället svält mig själv.

Hon jag var hos på Tanitavågen nu sist sa också att alla kroppar inte är likadana och alla vill inte vara normalviktiga. En del kroppar mår bättre med övervikt. Hon sa också att man ska titta på sina föräldrar för att se sina förutsättningar. Ja, de är överviktiga båda två.

Vidare tyckte hon att jag skulle ha ett konditionspass inlagt utöver de styrketräningspass och simning (kombinerat) jag har. Dessutom ska jag utöver det ta promenader.

Jag hoppas nu jag kommer få mera hjälp. Dietistmottagningen kommer att ge mig en tid.

Hur som haver... jag vet i alla fall nu hur man stabiliserar vikten. Sluta äta fett. Ärligt talat är jag ironisk men den stabiliseringen skulle inte ha skett än.

Och från och med nu tänker jag bli tydligare med vad jag själv vill. Och jag vill träna mera och äta mera. Nuff said!

Specialintressen kan gå för långt?

Kan man ge någon annan ätstörningar genom att viktnoja? Troligen inte. Ändå har det hänt. Under tiden jag ställt in mig själv och verkligen bearbetat 20 år av komplex har jag kommit fram till att jag är ganska nöjd nu. Jag är ganska nöjd med hur jag ser ut nu. Tro det eller ej, men jag är ganska nöjd.

Några veckors trötthet över att jag inte har den timglasfigur jag skulle vilja ha har lagt sig. Viktminskningen har inte gett slappare byst, utan tvärtom! (Hur ofta händer det folk som går ner? kan man fråga sig)

Så några månaders ältande hit och dit om vikt har landat någonstans nu. Jag har varken mätt mig eller vägt mig på särskilt länge utan går mera på känsla nu. Det enda jag vill är att vara mera tränad för smidighets skull. Knäna verkar vara i princip bra.

Min värsta hysteri har alltså lagt sig. Och det har hänt de senaste dagarna.

Och då kommer den oväntade smällen att min väg till att själv acceptera min storlek, som verkligen har gett något gott, visat sig ha varit förödande för någon annan. Alla mina nojor har jag i mitt ältande lyckats överföra och jag vet inte hur det har gått till. Och jag borde ha fattat vad som hände långt innan det var för sent.

Trots att jag i 5 år minst nu har sagt att jag tycker mulliga är det snyggaste (med det inte sagt att det inte finns snygga smala. Becka är ju t ex ett utmärkt exempel på det!) så har jag ändå inte lyckats acceptera hur jag själv ser ut. För det där med vikten har suttit så djupt. Sen jag var 12 år har jag retats för den, sådant lägger sig inte bara av sig själv.

Och även om jag kan tänka att visst, jag skulle gärna ha lite smalare midja men behålla de andra proportionerna, så får det liksom vara nog. Jag har så mycket andra kläder jag passar i än markerad midja, så varför gå och ha komplex?! Det är ju trots allt inte mitt fel att förbaskade affärer som Vila och Vero Moda och allt vad de heter inte vill att jag ska kunna klä mig i deras kläder. Det är ju de som har snäva ramar. Och visst har jag en svårklädd storlek precis mellan plusstorlekar och normala storlekar men jaja, det jag hittar som sitter bra sitter å andra sidan verkligen bra!

Så liksom... I am sick and tired of att hacka ner på mig själv och jag börjar bli väldigt nöjd.

Men den frustration jag kände på vägen drog med sig en annan. Mitt ältande gick för långt. Jag önskar det fanns okänsliga maskiner att älta saker med som kunde svara vettiga ting och inte ta åt sig av det man säger. Så rätt jag tänkt, så fel det blev.

Nu ska jag gå och styrketräna!