Skrämmande upptäckt eller det mest utlämnande inlägget hittills

Jag har gjort en skrämmande upptäckt: Nästan allt jag tänker, gör säger eller tycker måste jag ha någon annans godkännande för.

Det gör att konflikträdsla bara är förnamnet. Hur står man på sig om man har en svag jag-identitet? Hur blir man oberoende av andra människor genom att till exempel gå hos psykolog? Då blir man ju i stället beroende av psykologen. Hur står man för sin egen åsikt, när man inte till fullo vågar ha den själv utan godkännande.

För jag, jag är ju så stark, jag är en sån där individ som andra till och med kan se upp till för att jag vågar säga saker ingen annan vågar.

Tro inte för ett ögonblick att det innebär att jag är så mycket starkare än alla andra, för det är jag inte. Visst har jag en förmåga att stå upp för andra människor men sällan för mig själv.

Ju mera skit man fått för sina fel i livet ju svårare tror jag på sätt och vis att man får det. Antingen verkar man förvandlas till någon med trotssyndrom som aldrig tror att man själv kan ha fel eller så blir man som jag, osäkrare än den osäkraste osäkra.

De gånger man inte vågar stå upp för sig själv men måste för sin egen överlevnads skull så måste man använda det andra artelleriet. Det är då man låter precis som om man hade trotssyndrom, då det låter som att man inte tål andra människors åsikter eller annorlunda uppfattning.

Men det är bara fernissa. Det är bara den lilla lilla osäkra desperatas försök att få ha någon som helst kontroll på sitt eget liv. För att man måste kämpa, inte bara mot att andra människor tycker annorlunda, utan för sitt eget mod att våga tycka vad man tycker.

Jag kan bli så trött på hur många som verkligen tror att jag säger vad jag tycker, för då vet jag liksom inte om de förstår mig egentligen.

Jag tror de flesta har det så här, kanske fler tjejer än killar (jag är inte säker), att de hela tiden behöver andras godkännande för att tycka, tänka, vara, se ut på ett visst sätt. Se bara på alla Engla-kopiorna, eller på jobb som Sofi Fahrmans eller Ebbas. Folk som talar om för en hur man ska gå klädd, så alla går runt och ser likadana ut så varenda udd av en söt rosett tas bort för man ser dem varenda dag. Jag hatar det.

Men jag tror att om man är autistisk addar det på med 5927697267966 extra saker. För det du vill tycker och tänker är inte i fas med vad samhället vill tycker och tänker. Att du själv blir så galen att du vill kasta saker i väggen när grannen spelar med sin surroundtv är förstås inte okej. Det spelar ingen roll hur mycket misshandel det är för dig, för han slår dig inte och alltså får du inte försvara dig.

Eller vad du ska göra för sysslor själv och vad du ska få hjälp med. Det är inte du själv som bestämmer det, utan människor utan Asperger.

Eller om du ska göra ett grupparbete i skolan. Eftersom det kommer hända dig under livet måste du också göra det även om du mår dåligt av det.

Eller vad människor blir sårade av. Det är inte du som bestämmer det. Och det du blir sårad av är sällan lika mycket på riktigt som det som "alla" blir sårade av.

Och du måste tåla ironi, för det gör alla andra.

Under sådana premisser tycker inte jag det är konstigt att vi blir som vi blir. Att några får trotssyndrom och andra blir fegisar, och några blir som jag en fegis som ibland på ytan ser ut att ha trotssyndrom.

Och var får vi säga vad vi tycker? När får vi utlopp för att faktiskt säga nej till allt det vi mår dåligt av. Jo, i våra familjer, i familjerna och i förhållandena då neurotyperna plötsligt måste anpassa sig till oss. Där vi inte längre kan eller orkar hålla masken. Då det i stället blir synd om våra respektive, våra syskon, våra föräldrar.

Så blir vi både de det är synd om och de som folk inte förstår sig på eller avskyr.

Jag skriver inte det här för att få sympati. Jag skriver det här för att förklara för folk varför jag är som jag är. Och kanske förklara för andra varför era barn är som de är, eller din syster, eller din bror, eller din pojk-eller flickvän.

Jag skulle önska att vi kunde få lära oss förutsättningslöst hur världen ser ut, men att vi inte med automatik skulle behöva anpassas till den. Jag skulle önska att världen var lite mera anpassad efter sådana som jag, så inte mitt varande skulle behöva gå ut över mina nära och kära så mycket.

Funktionshinder i praktiken - störd av grannarna

För mig är det nästan sådana här stunder som är värst, när grannen spelar så högt att det inte hjälper att dölja ljudet med hjälp av öronproppar. Då vet jag inte vad jag ska ta mig till. När man kommer så nära en melt down är det liksom svårt att gå upp och be dem dämpa. Och sen är det andra problemet att jag aldrig kan räkna ut vilken granne det är som spelar. För när man väl kommer ut i trapphuset är det ljud överallt ifrån.

Någon granne har surroundljud. Det innebär att när han eller hon ser på film så vibrerar min lägenhet och hela jag känner skarpt obehag.

Det är såna här sensoriska saker som oftast är det som får mig att få en melt down, ett utbrott, kalla det vad man vill. Men när mina sinnen överstimuleras tappar jag kontrollen över mig själv. Det är som tortyr. Inte psykisk tortyr, nej, det är fullt fysiskt. För mig är det ingen större skillnad på när det är för höga ljud runt mig och när någon slår mig.

Jag önskar verkligen att jag skulle kunna gå runt i min egen lägenhet och själv kunna välja vilken musik jag vill lyssna på.

Telefonförsäljare ska vi inte tala om. Där är det både fysisk och psykisk tortyr. Mest det senare. Nix telefoni hjälper inte mig. Inte ett dyft.

Jag ska bara lära mig vart jag ska anmäla dem som ringer med skyddat nummer. Det är nämligen olagligt att ringa marknadsföringssamtal från skyddat nummer. Sen är jag fortfarande omåttligt stolt över den gång jag ringde upp en chef för ett telemarketingföretag som inte slutade ringa mig. Jag ringde på hans privata mobil på en lördag. Han bad om ursäkt till mig. Tacka 17 för det!

Nåja, nu verkar de har slutat spela. Det enda jag hör just nu är mina smattrande fingrar på tangentbordet. Allt annat är försvunnet bakom öronpropparnas gula väggar. Välsignade hjälpmedel, förmodligen det viktigaste jag har av alla jag har!

På tal om nåt helt annat så har jag fått kontakt med fetmaforskaren Susanna Calling. Jag ska få hennes avhandling och sen kommer det bli intervju. Den som trodde att jag postade massa påståenden om viktforskning som jag inte hade teckning för kan hoppa upp och sätta sig på nåt :D Underbara motion tack för vad du ger mitt liv. Viktminskning: släng dig i väggen.

Eller snarare så här: Jag får inte väga mig förrän i mars och en gång i maj. Då ska jag få en fin dyr klänning till sommaren av Johan för att jag varit så duktig och struntat i mitt neurotiska vägande :D

Fel fel fel fel fel

Ikväll är jag trött på världen. Trött på en värld som har så väldigt svårt för sådana som mig. Trött på att göra fel när jag försöker göra rätt. Trött på att försöka rätta till gamla fel.

Jag lyckas inte lära mig; man ska akta sig när man ska förklara drag av npf. För man kommer göra fel hur man än gör.

När jag precis fått diagnos var jag fruktansvärtl oförsiktig och "satte diagnos" på folk till höger och vänster. För mig betyder det inget mer än en beskrivning av en personlighet. I min värld kan man ha npf utan att behöva diagnos, och man kan ha npf och behöva diagnos.

Tre människor har fått diagnos delvis tack vare mig och är tacksamma för att jag hjälpt dom dit.
De skulle inte haft diagnos och skulle fortsatt gå runt oförstående inför sig själva och omvärlden, om det inte vore för min stora käft.

Men så har vi då de där som absolut inte vill höra talas om npf i samma ord som sig själv, sin partner, sina barn, sina syskon, sina föräldrar, sin kompis, vad som helst, för de tycker det är så fult.

Och då gäller det att hålla tungan rätt i mun. I synnerhet nu för tiden när jag fått dubbla roller: Nu ska jag inte bara veta massa saker om npf, jag ska dessutom försäkra alla om att de inte har det. Min vanliga roll alltså.

Förr i tiden när jag alltid sa sanningar rakt ut brukade folk använda mig för att få ärliga svar. De gånger de inte tålde mina ärliga svar blev de tvungna att övertala mig att hålla med dom. Det var sjukt tröttsamt. Det kunde vara polare med förhållanden de inte trivdes i som jag skulle säga var helt normala, fast de mådde jättedåligt. Och trots att jag med åren blivit en mes ses mina ord fortfarande av många som absolut sanning.

Så vad har hänt med åren? Jo, i takt med att jag mer skit för att jag varit ärlig har jag blivit mindre ärlig. Jag säger idag inte särskilt ofta sanningar rakt ut till människor. (Om man jämförde med hur ofta jag gjorde det för i tiden) Men jag kan inte hålla tyst om vad jag tycker och tänker, så jag pratar med andra om det. Smidigt! Det är precis så man gör för att folk ska uppfatta en som falsk och det är inte få gånger jag har fått höra sådant.

Så nu sitter man här. Hur många har jag "gett diagnos"? Tja, det är nog uppåt ett tjugotal. För statistikens skull skulle jag önska att alla jag trott haft diagnos skulle utreda sig så man kunde få veta. Enbart för att se hur fel man har. Som det är nu har jag ju tre rätt av tre möjliga. Eftersom jag inte vet något om resten.

Personligen tycker jag att de tre rätten är värt de kanske 20 andra misstagen. För summan av minskat lidande är nog ändå större för de som har fått diagnos, än för de som nojar över att de skulle ha npf.

Hur som haver har jag fullständigt trasslat in mig nu för tiden så jag måste ljuga om allt jag egentligen tycker för att inte såra någon. Samtidigt som jag då ska ha kvar min status som "absolut ärlig".

Så nu säger folk "du måste lära dig att inte sätta diagnos", "människor blir ledsna". Jaha, jag har försökt med detta nu i flera år, att försöka sluta sätta diagnos. Jag lyckas inte. Jag ser människor i npf-färger och för mig är det inget negativt. Men folk tror jag gör det för att jag vill att alla ska ha npf, för att jag vill alla ska vara som jag.

Då kan jag tala om att de människor jag bråkar mest med och som jag har svårast att förstå mig på är de med en mera traditionell autism eller Asperger. Neurotyper har jag lärt mig att förstå så enormt mycket bättre. Så nej, jag önskar inte att alla skulle ha Asperger.

Och det är ju också så att när folk vill ha mera självförståelse så kommer de till mig. Hobbypsykologen nummer ett som du inte kan dölja ditt jag för. Om de vill ha hjälp att förstå varför de gör som de gör så kommer de till mig. Och eftersom människors innersta är mitt specialintresse sen 15 år tillbak i tiden hjälper jag dem gärna att rota i sig själva. Och jag är bra på det. Tack vare att jag har npf...

Jag tror kombinationen som jag besitter är omöjlig att förstå sig på för de flesta. Dels är jag den där som ser rakt genom folk och har människokännedom till tusen. Dels är jag den där som gör stora klumpiga sociala kardinalfel. Dels är jag den där som alltid är ärlig. Dels är jag den mesigaste av mesiga. Dels är jag den som säger saker rakt ut till folk och sårar dem. Dels är jag den som är för feg för att vara ärlig.

Och om jag inte här tillägger att jag förstår alla som nojar över npf, så skulle jag framstå som en som saknade empati. (En känd fördom om folk med AS). Det gör jag inte. Jag förstår mycket väl att ingen vill vara handikappad, jag förstår mycket väl att ingen vill att det ska vara fel på dem. Och jag kämpade själv stenhårt mot diagnoser och förnekade att jag skulle ha ADHD, så jag kan förstå den sidan också.

Men jag är inte av den åsikten att det bara är jag som ska lära mig. Jag är inte av den åsikten att det är jag som har fel. Jag är av den åsikten att vi bor i olika världar och ingen av oss kan hantera det.

Så varsågod: Här har du något att försöka hantera:

Exempel på kända människor med starka drag av npf, som jag ser det: Stefan Holm - höjdhopparen (AS - vadå specialintresse och lära sig utantill?)
Jonas Gardell (npf av nåt slag - profet, modig, galen), Jamie Oliver (ADHD - hej jag gör allt på en gång å jättefort och har tusen projekt), Göran Kropp (ADHD - behövde kickarna), Jesus (AS - sanningssägare, modig intill döden), Alexander Bard (ADHD och förmodligen även AS - är elit och kommer från en annan tid och en annan planet samt lärde sig postnummerkatalogen utantill och har sagt själv att han har damp), Kerstin Thorwall (vetifan om hon inte har lite odiagnosticerad npf under alla de andra diagnoserna. alldeles för öppen och utlevande med en annorlunda syn på världen. för övrigt kände jag ett vansinnigt starkt släktskap första gången jag såg henne på tv), Karl Marx (ADHD - gick sällan upp ur sängen (läst i ett gammalt citat om honom)), Noam Chomsky (AS - modig, med en helt annan världsbild, forskare, ointresserad av status, entonig röst).

(Tyvärr lyckades inte min hjärna få fram så mycket kvinnor nu men en grupp jag tror är överrepresenterad av folk med AS är radikalfeminister. Den svartvita till synes väldigt strukturella och logiska världen är utmärkt för någon med AS att ta till sig. Själv vet jag inget teoribygge jag känner större kärlek inför. Jag var radikalfeminist ut i fingerspetsarna och påläggskalv hos lärarna. Jag är dock idag långt ifrån radikalfeminist. Men det är en helt annan historia.)