Om behovet av regelbunden gråt

Det finns en sak med frikyrkan som verkligen verkligen var bra. Det fungerade som en naturlig gråtventil. På nästan alla nattmöten och bönetillfällen på läger och liknande kunde man be om förbön.

Om det var nattmöte så gick man kanske fram till den coola pastorn som var och predikade och fick förbön. Ofta gick man flera i grupp. Och så var det nån som lade sina händer på en och bad.

Under den här tiden var det helt naturligt att gråta. Alla grät i högar av folk om vartannat, i blandade kön. På läger på bönekvällar satt man i stora klumpar eller i små grupper och kramades och grät. Det var helt naturligt och inget pinsamt någonsin att gråta vid sådana tillfällen. Inte ens om man var kille var det tabu.

På det här viset hade man hela tiden någon slags katharsis. Det var extas och det var gråt och det var kroppsnärhet. Helt naturligt, så gott som varje vecka.

Ju äldre jag blev och ju mer jag lämnade frikyrkan, ju mindre känslomässig på ytan blev jag. Med tiden förvandlades jag till en människa som inte ens grät med mina bästa vänner. Sådant var bara pojkvänner och andra speciella gråtvänner förunnat.

I stället har jag haft ett pokerfejs för mina vänner hela tiden. Även när jag mådde som sämst och var som mest deprimerad syntes det aldrig utåt i tårar. Även om jag pratat massa om känslor - det har jag inga som helst problem med - så har det varit på ett rationellt plan.

Nu rämnar det där igen. Bara jag hörde en av mina vänners röst igår började jag gråta och idag när jag var på MAX med en annan vän började jag gråta.

Så trots att jag inte är deprimerad får jag hålla mig inne mer än nödvändigt. För rätt vad det är kommer en sång någonstans och så är gråten där. Det är nog över ganska snart men visst kan man tänka då och då att den där ventilen man hade som tonåring verkligen var bra. Så man slipper göra bort sig på restauranger.

Någon gång ska jag också skriva om tryggheten jag hade som tonåring hos Gud. För den var också något verkligt verkligt bra.

En av mina favoriter försvinner

October Road läggs ned. Nu är det definitivt. En av de bättre serier jag någonsin sett faktiskt. Hemskt synd.

Sådana idioter det finns

Kommentar överflödig

Hur jag blev planeringsfreak - Vad är egentligen funktionshinder och vad är miljö?

Mitt enorma behov av att planera de sista åren har jag tolkat som om de är en del av min personlighet. Som något som är en del av att jag är autistisk. Men är det verkligen så?

När jag var yngre ville jag sällan bestämma vad jag skulle göra i förväg, annat än de riktigt roliga sakerna, de som jag absolut inte ville vara utan. Min kosa styrdes alltid till stället då killen jag just då var besatt av skulle befinna sig. Det spelar ingen roll om jag var 15 eller 25, jag betedde mig likadant.

Om någon skulle hitta på nåt ville jag sällan boka upp mig för tänk om något roligare skulle komma förbi som man riskerade att missa!

På den tiden var utbudet av aktiviteter alltid stort. I synnerhet då jag bodde i Uppsala. Det fanns hela tiden saker att göra och fester att gå på. Ensam var man stort när aldrig. I stället tackade man ofta nej till de som var en närmast i jakt på det där spännande, där han med stort H skulle vara, eller där de coolaste människorna med högst status fanns. För ens bästa vänner fanns ju hela tiden där, man behövde inte ta hänsyn till dem. Så här gjorde vi alla mot varandra. Det var inget konstigt utan snarare självklart.

Men från att aldrig planera annat än det verkligt roliga och spännande är jag idag förvandlad till ett planeringsfreak. Någon som vill planera precis allt i förväg. Fast egentligen är jag fortfarande likadan. För inget roligt händer längre spontant...

Folk blir äldre och har familjer. Och de bor på andra ställen. Förhållande måste ha första tjing på helgerna då det oftast är enda tiden man kan träffas och katterna kan man inte bara åka ifrån utan att ha kattvakt. Och eftersom man har lite pengar måste man också köpa biljetter i förväg. Ingenting kan någonsin bli spontant. Inte ens en fika på stan kan ske utan planering då den kanske inte får plats i budgeten annars.

Det handlar inte om ett behov av att alltid veta vad som ska hända. Det handlar om en rent materiell situation. Om vänner som flyttat och om pengar som inte finns.

Att stå ut med ovisshet

Att leva i ovisshet är det värsta jag vet. Jag har aldrig kunnat hantera det utan gjort de mest idiotiska sakerna för att slippa det. När jag var yngre såg jag här det som ett destruktivt drag hos mig, att jag hellre förstörde saker än levde i ovetskap om hur det skulle sluta. Särskilt relationer.

Men det är ju inget annat än kontrollbehov, ett autistiskt behov av att hela tiden veta vad det är som ska hända. Jag måste planera annars mår jag dåligt. Jag vill alltid ha nåt att se fram emot vad det än är. Alltid ha en hållpunkt.

Kanske finns det ett sätt att lära sig att leva med ovisshet, men jag har nästan aldrig lyckats.

Och kanske är det så enkelt att det enda man kan göra i en sådan situation är att kontrollera sina handlingar. Känslorna måste man lära sig att uthärda. Så det man ska fokusera på är att kontrollera sig själv och sina handlingar, samtidigt som man försöker hitta sätt att stå ut med känslostormarna inuti. Redan där har jag ett perspektiv och ett sätt att tänka som jag faktiskt inte tidigare haft i livet. Kanske kan det vara till hjälp. Jag hoppas i alla fall det.

Ytterligare blogg

Skaffade ett konto på Twitter under samma nick. Kommer dock skriva på engelska även om jag är usel på det. Det är mera distanserat.

Jag har fått tillbaka min förmåga att intellektualisera känslor igen. Herregud vad jag saknat den. Den försvann när jag gick i första terapin för 10 år sedan och efter det har jag mest varit öppen sårbarhet. Jag har varit lite bitter på att den aldrig kom tillbaka, men nu äntligen i helgen har den funnits där med full kraft. Försvarsmekanismer är sannerligen inte alltid av ondo.

Visst är det bra att hitta sin sårbarhet men att gå runt med sårbarhet ständigt gör en mest till ett mentalt villebråd. Jag har länge känt att det är för öppet rakt in, att jag lämnar ut mig lite för mycket till lite för många. Helt i onödan ganska ofta. Och i stället för att sätta mina egna ord på saker har jag ofta blint litat på andras förklaringar av verkligheten. Som om inte min egen skulle vara viktigare för mig.

Jag är ju inte så där svag som jag kan verka när mina mekanismer inte fungerar. Inte så osjälvständig, inte så ynklig. Jag må vara försiktig och konflikträdd, men förväxla inte det med att jag mår dåligt!

Jag är så mycket starkare än man tror. Jag har överkommit flera depressioner och tagit mig ur en rad svårigheter de sista tio åren. Det är rätt segt virke i aspungen minsann. Och när min förmåga till vettig intellektualisering i helgen återvände kände jag mig otroligt glad och lättad. Att jag dessutom har tio år mer på nacken gör att förmågan dessutom förhoppningsvis kommer vara ännu mera korrekt än förut.

Jag står inför en förändring i livet som jag trodde skulle vara döden. Just nu känns det mest spännande. Allting kommer bli vad jag gör av det och jag har ingen att skylla på. Det ska bli riktigt spännande att ta lite mera mentalt ansvar.

House är autistisk - del 1

Ja, om ni inte ser på House så ska ni kolla på det nu. 22:40 kommer programmet där House antyds vara autist. Hoppas ni kollar på det.

Undertecknad har självklart redan sett avsnittet och kommer försöka blogga om saken efteråt, så jag hoppas ni tittat, annars blir det lite meningslöst.