Protection, eller var det projection?

Videon är inte rätt och hela låten är inte med, men den officiella videon kapar å andra sidan hälften av texten.

Justja, en sak till

En sak till måste sägas. Jag har uppenbarligen missat boken som bevisar att det visst var USA som låg bakom Hjaldungs insatser under Göteborg 2001. Jag måste köpa den vid något tillfälle. Vet inte om jag pallar att läsa den än. Har ingen att diskutera den med heller.

Jag skrek VARG då.

För övrigt är 25% av de som svarar på en undersökning om tortyr på aftonbladet idag för det vid vissa extrema brott.

VARG

Men så bra, det är ju helt normalt... det är säkerligen ingen utveckling som skett, liksom vi svenskar har väl alltid varit för tortyr?

VARG

För övrigt håller till och med nyliberaler på att fatta att USA förvandlas till diktatur.

VARG

Men åh, skrek jag "varg" nu igen?

Och hur var det med kopplingen mellan razzian mot Pirate Bay och USA? Eller FRA och USA.

Ja, okej, konspirationen stämde tydligen 2001, men det behöver ju inte visa att den stämmer idag?

Och PKU-registret ska visst få finnas hos polisen nu. Och dessutom ska man förbjudas att gå ur PKU-registret.

VARG för helvete VARG!

Sen kan man förvisso fråga sig varför det är just vargen som ska vara det man varnar för. I fortsättningen kanske man skulle skriva:

BUSH

För övrigt undrar jag hur man kan vara så osmaklig i USA att man använder samma begrepp för tortyr som nazityskland använde på sin tid. Borde man inte fatta att det är pinsamt?

(se detta inlägg som en slags poesi)

Slafs och hafs

Funderar på var jag kommer hamna nu. För allting är uppåner politiskt för mig. Folk skulle nog hoppa högt om jag sa att det jag faktiskt har lust med att läsa nu är typ Milton Friedman. För första gången i mitt liv räds jag inte sådana tänkare. Är snarare sjukt nyfiken.

Läser mängder av borgerliga bloggar. Och det är riktigt spännande. Håller verkligen inte med dem om allt men det är intressant att se hur de tänker.

Överlag det här med rädsla... jag undrar faktiskt om jag någonsin varit mera orädd än jag är nu. Visst, jag fick makabert stor panik på midsommar när jag tilldelades en minimal våningssäng ensam med Alice i en skrubb. Fick lägga mig i den och försöka låtsas att den inte fanns en stund innan jag kunde gå ut därifrån. Det tog väl en 40 minuter att hämta sig, men jag lyckades till slut. Och sen ägde jag på boule. Jag var riktigt vass och tog mitt lag till semifinal. Men sen tappade jag min förmåga och spelade sämre så vi kom bara tvåa ändå. Chrille och Stefan var bättre helt enkelt.

Märkligt det där. Jag är alltid usel på sporter som man måste sikta och sådant i. Men om jag bara går in och över huvud taget inte siktar så är jag bäst av alla. Och då, när förhoppningarna på mig är som störst sänker jag laget. Det är likadant i bowling. Jag menar... det säger egentligen sig självt att någon som är visuellt perceptionsstörd inte kan sikta?! För övrigt har samma sak hänt mig den enda gången jag skjutit med luftgevär. Rejält onykter siktade jag ändå som en gudinna. Hur är det ens möjligt?!

När folk ber mig sikta spelar jag helt enkelt bara sämre. Misstänker att allt handlar om att jag bara har ganska mycket tur.

Under loppet av en månad har jag för övrigt pratat två gånger med massmedia. Ena gången avböjde jag då jag kom på att det inte var rätt tid. Andra gången gjorde jag en intervju, men hela repet blev ställt. Det här måste vara mitt livs mest händelserika vår/sommar. Det händer liksom saker precis hela tiden, utan att jag gör ett dyft. Både dåliga och bra saker. I en enda jävla röra.

Egentligen borde jag spela på lotto nu. För sannolikheten att jag skulle vinna en miljon känns inte som ett dugg osannolik. Ungefär lika sannolikt som att mitt hus skulle brinna ner... Och med tanke på att det hela tiden händer osannolika saker så skulle det inte alls vara osannolikt. Dock måste jag erkänna att jag skulle föredra miljonen.

Jag insåg dessutom plötsligt att jag troligen har på mig exakt samma plagg som jag hade på mig för ett år sedan, för jag har ett foto på mig i det plagget. Snacka om knasig slump.

Och så verkar min digitalkamera ha dött. Eller så är det slut på batterierna. Jag vet inte vilket. Om det är kameran så ska jag aldrig mer köpa en Sony, den saken är säker.

Äsch, jag uppdaterar bara för att en viss semesterbrud ska ha något att läsa. Jag har ju inget att säga faktiskt.

I morgon ska jag dock åka och ta bort Alice stygn. Det ska bli förbenat skönt.

Vad som är viktigt

Idag och i helgen har jag ägnat min tid åt Alice. Hon blev sämre inatt igen och är inte alls bra idag. Hon har fått ha kragen permanent nu för hon drar i stygnen så fort jag tar bort den. Förhoppningsvis kan hon få en kroppsstrumpa i morgon.

Det andra är att jag försöker kampanja på mitt eget vis för Sveriges demokrati. Fattar inte alls hur jag ska lyckas med den vansinneskampanj jag nu startat på min andra blogg, men vi får väl se vart det leder...

I morse var jag så utmattad så när jag väl kunde somna om på förmiddagen låg jag blick stilla. Vaknade i samma ställning som jag somnade och somnade om i samma ställning igen och vaknade likadant.

Nu ska jag försöka unna mig välförtjänt sömn.

Alice

Alice mår bättre men kräktes för några timmar sen ner: en tröja, en kjol, en soffa, samt sin tratt.

Under rådande omständigheter är det vansinnigt jobbigt att inte komma utomhus. Jag behöver distraktion godamnit!!

Men jag fick en present idag och blev helt enormt rörd, och det verkar i alla fall lösa sig med midsommarafton. Och jag har bokat om det spännande mötet.

Och så har jag fått en väldigt trevlig komplimang.

Utöver det börjar jag småningom komma fram till att jag har en jobbig sak att ta tag i som jag skjutit upp i många år. Ska försöka att faktiskt ta tag i den.

För övrigt lider jag av att jag hela tiden måste stänga ute Chomsky. Han kan ju tro att jag slutat älska honom. Eller att jag är är arg på honom. Båda vore vanföreställningar.

Att ställa andra till svars

Vi fortsätter med mina likheter med House...

House ställer hela tiden människor till svars. Han utmanar dem och går över alla gränser för vad som är accepterat att göra. Han lägger sig i människors liv. Det gör jag också.

Det var värre när jag var yngre, då gjorde jag det oförblommerat, idag är jag mer försiktig, men jag gör det ändå. Betydligt oftare än genomsnittet.

Det här dessutom parat med en förmåga att ofta kunna se rakt genom människor. Jag har många många gånger skrämt både vänner, bekanta och främlingar med att veta mer om dem än de själva är medvetna om. Det är ingen större konst för den som är intresserad av människor och har sett en del i livet att ha den förmågan, det handlar bara om energi och tid att lära sig.

Problemet för en själv är att man ofta har dubbel information. Man har den information som människan i fråga ger verbalt och man har den undermedvetna som människan i fråga kanske inte ens vet om. House har inga problem med det, han bara kastar den information han har i ansiktet på sina patienter utan hänsyn. Så gör inte jag, jag dribblar. Jag försöker ta hänsyn till all information jag har, men samtidigt helst inte avslöja hur mycket jag vet. Och det är sannerligen inte helt lätt... House bryr sig inte om om han är älskad och omtyckt, så han kan vara hur elak som helst. Men jag vill varken vara elak eller avskydd så jag går en konstant balansgång.

Med mer information om människor vet man självklart också mera, och kan göra mera korrekta bedömningar. Saker man säger till någon kan visa sig vara rätt senare, vilket gör att folk man tidigare överbevisat sällar sig till skaran av Cuddys. De litar blint på ens förmåga även om de ifrågsätter ens metoder.

Det där är svårt att hantera också. Det är lätt att ryckas med och tro att man alltid har rätt. Och det är lätt att ta sig större friheter när man är van vid att man är oantastlig. Det bådar inte för en särdeles sympatisk karaktär. Att alla älskar House på TV är en sak. I verkligheten skulle han inte vara vatten värd i andras ögon.

Och kanske hittar man där svaret till varför han är elak. Men mer om det i ett annat inlägg.

Alice lider

Alice är kastrerad och vinglar och har krage. Chomsky måste hållas i ett annat rum. Hon kan inte klia sig bakom öronen, ramlar runt och har gigantiska pupiller. Exakt nu fick hon ett hysteriskt panikanfall och försökte gå av sig kragen baklänges. Hon har ett stort fult ärr på magen och de har rakat av henne pälsen där.

Det här var världens sämsta timing alla kategorier. Jag har inte sovit en sekund inatt innan operationen och vågar inte sova nu heller. Alice sover inte heller, utan stirrar bara med vidöppna ögon.

Chomsky är till och med rädd för Alice. Förmodligen för hennes drogade blick.

Jag är tvungen att ställa in det roliga mötet på fredagen och kan kanske inte ens komma iväg på midsommar om jag har otur.

Jag hade specifikt frågat djurkliniken om hon skulle behöva krage när hon kom hem. De sa att det inte brukar behövas och då tänker man ju att då är det ingen fara. Men i stället skickas hon hem med stålstygn och krage och man får veta att man ska tvätta såret med koksalt. Hur i helskotta ska man själv lyckas tvätta katten?!

Stygnen måste sitta 10 dagar så på midsommarafton först kan jag plocka bort dem och då har de inte öppet. Om hon ska vara i stugan blir det med stygn. Knappast en optimal första utomhusvistelse.

Har varit med om mycket jävligheter den här våren men det här toppar fan allt. Man börjar ju gråta bara man tittar på henne.

Jag gör det! Jag gör det verkligen!

För snart tre veckor sedan skrev jag ett inlägg om att hantera ovisshet.

I detta står att:

Och kanske är det så enkelt att det enda man kan göra i en sådan situation är att kontrollera sina handlingar. Känslorna måste man lära sig att uthärda. Så det man ska fokusera på är att kontrollera sig själv och sina handlingar, samtidigt som man försöker hitta sätt att stå ut med känslostormarna inuti. Redan där har jag ett perspektiv och ett sätt att tänka som jag faktiskt inte tidigare haft i livet. Kanske kan det vara till hjälp. Jag hoppas i alla fall det.

Och det slog mig idag att jag faktiskt beter mig precis så här. Jag kontrollerar inte mina känslor - de löper hur som helst - men jag kontrollerar mina handlingar.

Jag kan tänka, drömma, prata om och känna hur mycket som helst, men jag förlorar inte kontrollen över mina handlingar. Och jag har inte ens psykolog till hjälp för det.

Jag gör inget vansinnigt, jag är inte destruktiv och inte deprimerad. Jag lider alla helvetes kval då och då men större delen av tiden är det som sagt ganska okej.

Vilken dag!

Såhär en dag efter att ha skrivit om House har jag varit på sjukhuset med bror å gjort gastroskopi. Alltså inte jag då utan han. Att be mig följa med till sjukhus skulle nog ingen annan levande människa få för sig än han, men det gick alldeles utmärkt.

Detta är tveklöst en av de mest händelserika vårar jag varit med om. Eller om det kanske är sommar nu? Vad det än är så mår jag i alla fall helt okej. Och gör min egen grej. Så enkelt är det.

Jag är en snäll House

Jag vet inte hur ofta i mitt liv jag får höra meningar som "det där har jag aldrig berättat för någon annan", "jag pratar inte med någon annan än dig", "du är så bra att prata med" osv.

Varför? Jo, för jag är så vansinnigt intresserad av människor och människors livsöden och minst lika intresserad av att lösa folks problem. Likt Gregory House kräver att vara intresserad för att ta sig an ett fall krävs mitt intresse för att jag ska lyssna på någon. Och likt House lägger jag ner all energi jag har när jag väl är intresserad. Jag kan lyssna timtal på någon utan att tröttna, så länge jag är intresserad.

Om någon försöker använda mig som slasktratt och inte vill ha mig till bollplank tappar jag intresset direkt. Jag löser inte problem åt folk för att vara snäll, jag gör det för att det roar mig. Jag kan lyssna på ganska vidriga saker utan att vara särskilt berörd av storyn. Men jag måste lösa fallet.

Likt House lägger jag pussel. Är det någon jag är nyfiken på kommer jag förr eller senare se till att få pusselbiten som saknas för att människan ska bli förståelig för mig. Och jag har all världens metoder att få sådan information ur folk. En del mer brutala och en del snällare.

Precis som House kastar sanningar runt sig och avkräver folk ansvar gör jag det. Skillnaden är att jag älskar människor. Jag är inte elak som House, inte ensam och ledsen som House. Jag är snäll som Cameron, med ett patos som hennes och starka moraliska värderingar. Ingen nihilist på något sätt. Men jag struntar i dig om jag inte är intresserad.*

När jag var yngre hade jag som regel att när jag hackat hål på människor var jag tvungen att ta hand om dem. Den regeln har jag lämnat idag. Alldeles för många att ta hand om, för att hacka hål på folk är alldeles för lätt och det är så många som ber om det... Så jag gör som House - löser fallet och lämnar patienterna därhän efteråt.


* Ett litet tillägg till detta är dock att det finns människor jag genuint bryr mig om och inte alls struntar i. De jag talar om i inlägget är de som inte står mig särskilt nära. Och även när folk står mig nära kan jag drivas av intresse. Med den skillnaden att jag då bryr mig.

Följdfrågornas mästarinna

Jag är nog den mest frågvisa person jag känner till. Och när jag frågat en sak och fått ett svar kommer jag fråga följdfrågor på svaret och följdfrågor på följdfrågan och följdfrågor på följdfrågans följdsvar tills jag får alla svar jag vill ha.

Det här är något som folk tycker är sjukt irriterande, samtidigt är det något som är en av mina bästa egenskaper av alla. Det är via det envisa följdfrågandet som jag lärt mig så mycket om människor. Och det är via det envisa följdfrågandet som jag hjälper människor att sätta ord på saker de kanske inte hade ord på förut.

I det envisa följdfrågandet ingår också inte sällan hypoteser med frågor om "tänker du så här?" som då handlar om andra situationer jag sett. Hur min empati fungerar kan ni läsa om här.

Det här gör också att jag är en person man aldrig kan vräka ur sig inför. Jag minns allt och jag kommer ställa följdfrågor på allt. En människa mera intresserad av människor än mig är svårt att finna. Mer om det i ett annat inlägg.

Drömmen om att knyta ihop mina världar

Jag drömmer verkligen om att kunna knyta ihop mina två bloggar ibland. För det finns så fruktansvärt mycket inom fat acceptance som hör ihop med frågan om funktionshinder. Rädslan för det annorlunda, att kräva att människor ska vara på ett visst sätt för att uppfylla en norm, och att inte för sitt liv kunna förstå att det kan vara på något annat sätt.

Den moraliska indignationen och viljan att hjälpa de svaga är ett illa maskerat förakt för det som man inte förstår.

Fillyjonk förklarar detta så fruktansvärt bra i ett inlägg på Kate Harding att jag faktiskt tänker bemöda mig om att försöka översätta delar av det. Hav överseende med att hon använder ett något krångligare språkbruk än mig och jag inte är en direkt kung på engelska.

Att se utanför size acceptancerörelsen får mig ofta att känna mig som - som Temple Grandin skulle säga en antropolog på mars. Jag se logiska förvrägningar som den här ovan och tänker: "Vilka är de här männniskorna, som tror att hälsa är en belöning för att straffa sig själv tillräckligt? Vilka är dessa människor som inte kan se hur man över huvud taget kan behandla sin kropp väl om man tycker om sig själv?" När jag hör komplimanger till någon som gått ner i vikt: "Vilka är dessa människor som tror att det mest värdefulla du kan göra med din kropp är att göra den mindre?" När friskvårdkampanjer mot barn fokuserar på viktminskning och åberopar spökbilden av barnfetma: "Vilka är dessa människor, som inte kan se det goda i att ha aktiva, välmående barn som inte nödvändigtvis är smala? ... Jag talar om vanliga folk som läst de sista medicinska nyheterna okritiskt, och som format sina åsikter därefter, med smalhet som det största målet för samhällets bästa. Vilka ÄR dessa människor?

Jo, det är våra vänner och kollegor och föräldrar, och ibland vi själva, så det ankommer på oss att minnas att dessa attityder inte kommer ur ett vakum. Som med andra saker som jag tar för givet, som t ex sexualundervisning, kämpar vi mot decennier av kulturella fixeringar och fördomar, inte sällan sådana med religiösa undertoner, som fullständigt struntar i logik. Det hör ihop med rädsla för sex: att njuta är syndigt, och allt som ger oss njutning (inklusive mat och fysisk aktivitet) måste ju vara suspekt om man sysslar med det för sin egen skull. Det hör ihop med rasism och klassförakt: de fattiga och de icke-vita måste vara medvetet dumma och medvetet ohälsosamma. Det hör ihop med ablism: sjukdom och handikapp måste på något sätt vara förtjänat, annars måste vi ta itu med de den smärtsamma vetskapen om att det kan hända vem som helst. Det hör ihop med sexism. en kvinnas högsta mål är att försvinna. Det är rädsla för det andra som vi projicerar all vår osäkerhet och rädsla för vår egen ensamhet på*. Och det är hörnstenen i vårt nuvarande samhälle.

* Ordet hon använder är insularities och översätts inte så lätt till svenska, men som jag fattar det har det att göra med att alla människor i grunden är ensamma och försöker att deala med det. Men jag kan ha fattat det fel.

*************

Det faktum att Fillyjonk bor i USA gör förstås att vissa saker kanske syns ännu tydligare där än här. Och jag skulle väl inte heller säga att en kvinnas främsta mål är att försvinna, men alltför ofta att ta mindre plats. Inte heller känner jag alltför många som tror man förtjänar sina sjukdomar, men däremot vet jag mer än en som tycker att även om man är funktionshindrad ska man minsann göra precis samma saker som alla som inte är det kan.

Texten ovan går att göra om till att handla om mina funktionshinder och jag ska roa mig med att göra det en annan gång.