Ibland glömmer nog folk att jag har Asperger. Det gör jag nog själv oxå. Just nu känns det väldigt påtagligt. Jag är i en helt ny situation i livet, som jag aldrig trodde jag skulle befinna mig i. Jag är långt ner på samhällsstegen och jag har en borgerlig regering över mig. Jag håller på att ställa in mig efter det. Jag håller på att omgruppera och omorientera. Jag är för tillfället ganska villrådig.
Jag behöver vara ifred. Det sista jag behöver är att läsa på backpacking.se allt vad folk där säger om valet, hur verkliga höginkomsttagare som dessutom är kristna jublar. Men det är svårt att låta bli...
I min värld har alltid kristendom varit synonymt med att stå på de svagas sida. I min värld har det alltid varit kopplat till solidaritet. I min värld har allt det varit självklart som idag visat sig inte vara självklart för alla omkring mig.
I förrgår när jag tänkte på valet sa jag till pojkvännen att jag önskat att jag inte skulle vara uppfostrad med att man ska tänka på de svaga, att jag önskat att jag inte skulle ha tänkt så, för då hade jag sluppit det ontet som kommer av vetskapen att alla människor inte tänker så.
För mig var det alltid självklart att jag skulle göra karriär och gå långt. Det var inte bara uppenbart för mig utan även för min omgivning. Och jag är trött på analyser om vad som gick fel eller vad som kunde göras bättre eller att jag "har gett upp" eller att "sjukskrivna dör i förtid". Jag är så sjukt trött på att vara någon som människor som säger sig tycka om mig ser ner på.
Jag tror ärligt talat inte så många tänker tanken att det kanske inte ska gå bra för dom. De flesta tänker nog inte att de ska bli sjuka, att de kan råka ut för olyckor, att de kanske mister sin arbetsförmåga.
Och behöver du inte tänka tanken om vad som händer om man behöver privata sjukförsäkringar eller vad som händer när högkostnadsskyddet riskerar att höjas och du eventuellt ska behöva betala en avgift utöver det för alla recept du får utskrivna.
Och det är där jag just nu befinner mig, det är där jag försöker acklimatisera mig och desperat ta reda på vad som kommer att hända, med ett funktionshinder som dessutom gör att jag har svårare att anpassa mig i nya situationer,
So give me a break och lämna mig ifred. Låt mig slicka mina sår och ta hand om mig i min egen takt.
Jag kommer komma tillbaka, i vilken form vet jag inte än. Kanske tyst, kanske arg, kanske likgiltig.
Jag tror att detta faktiskt till viss del handlar om vanligt hederligt klasshat. För en gammal sosse från övre medelklass blev detta kanske inte tydligt förrän Aspungen hamnade under en borgerlig regering, samtidigt som hon själv nyligen sjukpensionerats.
Men jag vet inte. Men jag vill vara ifred, det vet jag.
