Precis så här

ser jag ut. Varken mer eller mindre och utan smink och pose. För 3 år sen togs en bild av mig som var både naturlig och jättefin. Tyvärr återfick jag den aldrig. Nu har jag frågat två kompisar om jag ser ut så här och de säger att jag gör det. Så nu säger jag också att jag ser ut så här.

Jag retuscherar typ aldrig foton. Är usel på det och tycker det är roligare att inte göra det. Någon dag kanske jag lär mig. Jag har ju till och med utbildning i Photoshop. Det är bara det att jag glömt av allt och aldrig hann lära mig under utbildningen heller.

(Det hela berodde på att läraren försökte visa 10 elever samma sak samtidigt på en dator och jag har både visuella perceptionssvårigheter och lite svårt att koncentrera mig så det var typ omöjligt för mig att fatta vad vi gjorde. Jag lärde mig därför aldrig Quark Express heller. Det var liksom för svårt helt enkelt.)

Nu ligger Chomsky med huvudet i handen. Jag måste försöka fota honom också...

Någon timme senare skriver jag klart inlägget. Nu alltså. Och jag lyckades fota kisse. Men det blev usla foton tyvärr. Syns knappt vad han gör. Och jag lyckades inte heller ladda upp det. Så kan det gå.

Nu ska jag se Idol och dregla över Felicia.

Tjo

Så här blev det

Klippt och slingad. Tror jag måste slänga i en toning för att få mera färg i det hela. Tycker jag ser lite urvattnad ut. Har också märkt att om man ska ha smink och heta Klara bör man inte glömma läppstift eller läppglans. Jag försvinner liksom annars...

Ytligt hit och dit

Jag får erkänna att jag är ytlig. Jag har 2 specialintressen kombinerat för tillfället: utseende och politik. Det kan tyckas oförenligt eller inkonsekvent. För mig är det vad jag behöver nu tror jag. Det har sagts av pojkvännen att det inte blir lika outhärdligt som om jag bara hade ett intresse i taget. Det sades när jag ursäktade mig över att jag bara pratar utseende vikt och mode. Då sa han att jag pratar politik också.

Så jag utgår helt enkelt från att han har rätt i sin analys.

Hade en härlig dag med 3/4 av sex and the citygänget + en av männen till en av de 4. Den gravida är verkligen stor som ett hus nu. Men så ska det ju bli tvillingar av det också...

Fick syn på bilder från mig själv från Uppsalaresan för några månader sen. Hade samma klänning där som på bilden här. Det är sjukt stor skillnad i mått kan jag säga. Fast då var jag å andra sidan uppsvälld som en gravid när jag var i Uppsala pga att jag inte fått igång magen sen jag kom hem.



Fotot är taget på ett så bisarrt ställe som kundtoaletten på MAX. Kan tillägga att jag inte ätit hamburgaren innan bilden togs. Min mage sväller liksom betänkligt av den mesta sorts mat. Så är det att ha ibs helt enkelt. Men ja... jag har nästan gått ner 10 kilo på ett halvår, bara genom att vara nyttig och träna. Och sen startade jag på ett midjemått på 107 cm. Idag har jag 91 cm om jag mäter löst. Jag är betydligt större än jag ser ut. Men så har det alltid varit för mig, utom när jag var ung och var betydligt mindre än jag såg ut. Men då hade ju alla helt förvridna ideal också.

Nu går jag ju bara ner för att jag ska bli hälsosam. Ironiskt nog ligger min hälsosamma vikt ungefär 10 kilo under den jag har nu. Som sagt, jag ser mindre ut än jag är... Utan några som helst hälsorisker kan jag gå ner 20 kilo om jag skulle vilja. Men det vill jag inte. Det känns inte som en sådan kropp skulle vara Klaras liksom. Det hade varit intressant som experiment men alldeles för mycket jobb.

Dock är ju mitt mål att ligga på nästan målvikt när jag åker till Budapest. Biljetterna dit är köpta nu. Nu ska det sparas pengar så jag kan belöna mig med en helt ny garderob i vår. Jag hoppas att jag ska ha gått ner 5 kilo till tills dess. Men jag har ingen aning om om det kommer att lyckas. I alla händelser spelar vikten ingen roll så länge jag får bort det ohälsosamma fettet. Sådant kan gå både fortare och långsammare än det man räknar med.

De här 9-10 kilona har bestått av regelrätt fetma. Sådant är lättare att bli av med än det som kallas övervikt. Fast vad det egentligen handlar om är att sänka fettprocenten i kroppen från drygt 40 till drygt 30.

Hur som haver... på helgerna äter jag allt jag vill ha. På vardagarna försöker jag få i mig så mycket nyttigt jag kan. Om någon månad eller så tänkte jag gå å kolla mina forna brister å se om mina blodvärden är bättre. Jag kan tänka mig att de är det nämligen.

Annars personligen är det jag är gladast för med viktnedgången förutom hälsan att jag kan ha mera kläder igen, men också att ansiktet börjar få tillbaka sin distinkta form. Jag tycker helt enkelt jag är snyggare så. Och nu kan jag gladeligen visa bilder på mig själv för folk igen utan att behöva känna mig obekväm.

Utseendemässigt ser jag ingen större anledning för mig att gå ner mera. Jag tycker jag har blivit snygg igen. Kanske inte lika slående som när jag var 30 år men snygg likväl.

Usch, får man verkligen säga sånt här? ;)

Det kan inte vara så. Helt enkelt

Disclaimer: Inlägget är medvetet skrivet lika flummigt som påståenden det bemöter. Se det som en form av konst. Puss.

*********************

Jag har under de senare veckorna blivit av med en stor del av min naivitet. Jag har som projekt att läsa in mig på ekonomisk politik och på politisk ekonomi. Den som inbillar sig att jag bara läser vänstertexter kan få detta vederlagt genom att jag läser nästan allt jag kommer över. Jag läser nylibelers texter, affärstidningen, trådar på socilism.nu och backpacking, bloggar av laissez fair-ekonomer och krönikor av Carl Hamilton. Idag har jag till exempel tagit mig genom ett framförande som Riksbankens Öberg haft för några veckor sen. I det stod allt det där som vi inte ska veta om, det som inte är till för folket. Det är intressant läsning och ni kan läsa det här Det är en lättläst text så jag hoppas ni orkar läsa den. Annars kommer saker jag säger fortsätta att framstå som konspirationer.

Och det är det som fascinerar mig så mycket idag. Folk tar inte reda på vad som händer utan antar hela tiden att "det kan inte vara så illa ändå, det kan jag inte tro". Så går det som det går. Nu sitter de med en borgerlig regering som för borgerlig politik, som en borgerlig regering alltid gjort. De rika ska bli rikare och de fattiga fattigare.

Och så har vi det där med socialdemokraterna, hur de omintetgjorde sin egen politik och blev borgerliga de med. För det som vänstern sagt i tio år minst "alla partier är idag nyliberala" är ju inget som man kan tro på. Nä, det "kan inte vara så", de stackars socialdemokraterna var tvungna att fortsätta sanera ekonomin efter borgarna.

Men se redan 1990 valde just detta socialdemokratiska partiet att börja föra nyliberal politik. Ja, då man tog det lilla beslutet om att Sverige skulle prioritera låg inflation före full sysselsättning. Full sysselsättning är en keynesiansk tanke. Bekämpa inflation genom att skapa arbetslöshet är en nyliberal tanke.

"Nämen inte kan det väl vara så att vi har en arbetslöshet som inte är de arbetslösas eget fel? Nejnej, alla kan få jobb bara de försöker tillräckligt mycket. Och i alla händelser kan det inte finnas någon medveten tanke bakom att skapa arbetslöshet."

Folk vill tro så himla mycket. Informationen finns framför våra ögon om vi bara lär oss att leta på rätt ställen, men fortsätter vi bara lyssna på massmedies version och tro på allt som sägs så blir vi som eko mellan kala bergsväggar.

Snubben som skapade teorin om jämviktsarbetslöshet har i dagarna fått ekonomipriset. Priset delas ut av just den svenska riksbanken, de som har ansvar för din och min ekonomi, och som sedan 1990 har samma mål som Phelps som skapade teorin.

Jag hoppas att någon orkar läsa vad Öberg på riksbanken sa i sitt anförande. För han erkänner att de medvetet hållit ner ökningen av lönerna, att de medvetet försökt medla mellan facken och arbetsgivaren för att ytterligare strama åt vid löneökningar.

Det här skulle folk säga var vänsterskonspirationer om det sagts för några år sedan. Det finns säkert de som skulle kalla det vänsterskonspirationer även idag. Det som idag är populärt att se som en konspiration är tanken på att alliansen sänker akassan för att kunna sänka lönerna.

För det kan bara inte vara så? De kan inte vara så cyniska? Inte kan det väl vara så att välfärdssamhället faktiskt redan är väldigt nedmonterat? Nejnej, det kan inte vara så.

Och det kan absolut inte vara meningen att man ska höja avgiften till a-kassan samtidigt som man sänker a-kassan för att få folk att inte ha råd att vara med i facket.

Att man medvetet försöker försvaga facket?

Nej, det kan inte vara så. Det kan bara inte vara så.

Så fortsätter nedmonteringen av välfärden, och nedmonteringen av demokratin. Samtidigt som övervakningen av medborgarna skärps allt mer.

Fast även det är förstås en konspirationsteori. För eftersom jag inte kan tro att det kan vara så kan det helt enkelt inte vara så. För att det inte kan vara så. Helt enkelt.

Fåfänga

Nu när jag upptäckt att jag har en ny garderob så är det riktigt roligt att klä sig. Det roligaste är att klä sig i gamla kläder som man haft förut. De vet man ju att ingen annan har. Idag har jag således en vit blus från 96 som jag köpt i ullared och en lila tuinika över. Och jeans från 02. Så roligt att klä sig i gamla kläder. Och jo, det är vid såna här tillfällen man ångrar att man nog lämnat tillbaka sin lila kappa för något år sen eller så. Idag hade den onekligen varit topp. En annan sak som är rolig är att leka med olika glasögon. Jag har två par jag kan använda hittills. Snart ska jag försöka hitta glas till dem jag hade i femman. Så spännande så spännande. Förutsatt att det inte kostar skjortan då.

Och idag kommer äntligen min älskade kamera tillbaka från lagningen. Hoppas att den inte går sönder igen. Hua.

till becka

haha nu fick du ett blogginlägg tillägnat dig becka :D

http://www.tasteline.com/default.ns?strItemID=showRecipe&lngRID=5773

Denna goda maträtt är det jag lagade. Fast jag bytte ut kalvfonden mot sweet chili sauce :D

Så blev allt bra igen.

Idag är allting bra igen. Jag har lagat helt vansinnigt god mat, jag har datat och i morgon kommer troligtvis elmindreda hit.

men argh vad jag saknar min kamera.

I morgon ska jag kanske kanske gå och köpa en handväska till min älskade röda kappa. Mums!

Vad mer kan bli fel?

Jag vet ärligt talat inte vad mer som kan bli fel idag. Vaknade från nåt otrevligt för att märka att Johan en halv minut senare ringde å sa att han inte kan komma idag för han är sjuk.
Gick upp, glömde äta, skulle hitta något på min stationära dator och upptäckte då ett fel på hårddisken. Fick hjälp, som försvann mitt under uppstart av datorn. Fick annan hjälp som försvann efter nästa uppstart. Har nu helt stängt av den stationära.
Min mobil är på lagning så jag kan inte skicka sms till någon.
Ytterligare en till sa att jag såg väldigt annorlunda ut när jag var 30 mot nu. Jag undrar förstås vid det här laget om jag gått å blivit fulare, vilket är en rimlig tanke då alla tyckte jag var vacker som 30-åring men samma sak inte syns idag.
Skrev ett inlägg på ett forum inatt som förändrades till oigenkännlighet av administratören och därmed förlorade all stuns och dessutom kom att innehålla osanningar om mig själv, eftersom det tillrättalades för att låta så bra och fint som möjligt. Det står nu i det saker jag inte står för och som inte är sanna och administratören lägger inte upp inlägg innan han eller hon godkänt dem. Uppenbarligen var det inget forum, utan ett hyllningscenter.
Mitt internet började plötsligt gå i 2 kb/sek som högst.
När jag skulle ringa och beklaga mig hos Johan dog min hemtelefon.
När jag återigen försökte få hjälp med datorn av en annan person gjorde jag nästan även denna arg.
När jag skulle skriva detta inlägg råkade jag snudda vid min touchpad som därmed raderade halva inlägget och jag fick börja om.
Vad mer kan gå åt helvete idag?
Det verkar bara fattas att min isp helt dör, att min tv går sönder, mina böcker brinner upp, min refilltelefon som jag använt i Östeuropa slutar fungera.
Den här dagen är käpprätt åt helvete och jag försöker ta sikte på något roligt i framtiden men hittar för tillfället ingenting.

Planen

*Träna som fan**Läka knä***Bygga midja***Spara pengar****Budapest mars 2007

Oh Canada

Man kunde väl ge sig fan på att bland det mest förnedrande man läst om autism skulle komma från Canada. Det fina landet som sägs vara så likt Sverige i många frågor. Men den lilla detaljen att deras syn på autister är hult inhuman kan nog av många ses som lite smått rabiat av mig.

Säger någon på en fest att Canada verkar vara ett bra land så kan man påminna dem om fallet Blais.

Mamman dödade sin son i badkaret. Autism society i Canada tyckte då förstås att mamman var bra att ha som talesperson för att visa hur dåligt med hjälp föräldrar till autistiska barn får.

What a great thought!

Och självklart fick mamman bara villkorligt.

Och jag orkade inte länka allt om historien nu för jag är för trött för att leta upp det. Googla på Blais och autism så borde du få upp det.

Tack och lov är det en skillnad i Sverige och i andra länder där autistiska mördas (tro mig det är inte ovanligt). Vi hörde aldrig någon säga att det var synd om föräldrarna till Bobby.

Thank god!

Länkar till en lista på alla som dödats för att de är autister.

Edit: glömde posta länken som gjorde att jag skrev inlägget: http://www.kmarshack.com/news/current/as/faq.html

Ha!

Så ska man gå å lägga sig efter sitt inlägg och prata med Palme. Vad händer? Jo, i sängen under täcket ligger pojkvännens tröja som luktar honom och man blir alldeles lycklig och undrar vad i helvete man ska prata med Palme för!

Tahoka!

Mina diagnoser

Idag fick jag för första gången se mina journaler från utredningen jag gjorde för 2 till 2 och ett halvt år sedan. Det är fascinerande. Två stora drag utkristalliserar sig: Som barn hade jag mera asperger och som vuxen har jag mera adhd. Hur kommer det sig?

De tankar jag ska skriva om idag är inte färdigtänkta och jag får säkerligen anledning att återkomma men jag har i alla fall en enkel teori.

Som barn behövde jag inte klara min vardag själv. Jag behövde inte laga mat, städa, tvätta och sköta min ekonomi. Jag gick i skolan och bodde hemma. Min miljö kompenserade bort min adhd. Miljön kompenserade nog även delvis bort min asperger för jag var ju ett väldigt populärt barn bland vuxna och duktig i skolan och så där. Och så länge jag sket i att folk tyckte jag var konstig så gjorde det inget att de tyckte det. Jag menar... jag var framgångsrik och fick träffa Olof Palme. Slå det om ni kan!

Jag var alltid respekterad av vuxna och sågs ofta nästan som en vuxen. Och satt gärna bland de vuxna på fester för de pratade om så intressanta saker.

Så kanske är det när jag börjar bry mig om status bland jämnåriga som min långa anpassningstid börjar. Och kanske är det för att jag lagt ner all min energi för att kompensera för min asperger som den faktiskt inte märks så mycket i vuxen ålder? Jag har helt enkelt pluggat in det sociala spelet, lärt mig det. Det märks inte så mycket på mig att jag har asperger. För det mesta.

Men det märks hur ostrukturerad och oordningssam jag är, det märks att jag lätt blir besatt av saker och går upp hela jag i något som är intressant. För barn är det där ganska vanligt och ses inte som så konstigt, men hos en vuxen är det inte socialt accepterat på samma vis.

Och jag har länge hävdat att när man kompenserar funktionshinder förlorar man ofta någon av de traits som personligheten för med sig. Och kanske är det här ytterligare en indikation på detta:

Jag kompenserade bort min asperger, lade all min energi på det, och fick i stället 1000 gånger mera adhd. Jag lade min energi på att fungera socialt och därmed hamnade strukturen på efterkälken. Och mina traits... de har delvis förändrats.

Om all min energi skulle ligga på att kompensera för adhd, vad skulle hända då? Vad skulle jag förlora?

En trait jag nästintill förlorat är musikaliteten och sångrösten. Jag sjunger sällan och har förlorat min pitch. Rösten spricker fortare osv. Inte för att jag längre har artistdrömmar, de försvann ju för en 15 år sen, men det vore ju trevligt att kunna sjunga på folks bröllop eller att åtminstone vara bra på karaoke?

Och ibland saknar jag henne, den aspiga ursmarta 10-åringen, som sket i vad folk tyckte och körde sitt eget race. På något vis är det alltid henne jag har som självbild, alltid dit jag vill tillbaka, alltid den som känns mest som "jag". Då glömmer man lätt att den 10-åringen tog stryptag på killar som inte svarade något om man frågade chans.

Och samtidigt kan man fråga sig: Var anpassningen värt det? Vart hade jag varit om jag fortsatt vara megaaspig? Jag har ingen aning.

Jag fick också veta idag att min insändare sitter uppe hos det neuropsykiatriska teamet där jag utretts. Jag ser samma beundran för min person hos dem som hos de vuxna när jag var 10 år. Någonstans där inne i mig måste den där 10-åringen ändå bo? Någonstans inne i mig sitter någon med en sjujävla kapacitet som jag inte vet hur jag ska kanalisera.

Någonstans där finns något som är jag som är oberoende och självständigt och som ger fan i vad andra säger. Som prioriterar världsfred framför mode och träning!

I stället för att prata med gud ikväll tror jag helt enkelt jag ska testa att snacka med Palme...

Know your enemy

Jag har ett litet projekt på gång. Jag läser in mig på nyliberalism och ekonomisk teori. Saker som jag tidigare inte velat ta i med tång analyseras nu och läses genom. Jag ska lära mig vad det handlar om och sluta att bara anta saker. Det här är ett helt nytt och outforskat område för mig och ack så intressant.

Har dock inte kommit något vidare långt och man får väl se hur lång tid det tar innan jag slutar intressera mig.

Jag bygger mitt intellektuella självförsvar. Tänk så lätt det egentligen är att vara sin alldeles egen Chomsky.

slö slapp likgiltig? och uppföljning

Jodå, jag får ppiller någon gång i slutet på veckan. Å innan dess lär jag väl få rena blodbadet om jag har otur. Menmen...

Sov 4 timmar inatt ungefär. Strax efter att jag somnat väckte nämligen Chomsky mig. Dvs jag somnade 3 och Chomsky väckte mig 7. Så där lagom pigg var jag då. Insåg även då att jag dubbelbokat morgondagen och fick göra massa omändringar i scehmat. Menmen...

Så jag har legat i sängen hela dagen. Eller snarare suttit. Mycket thetavågor blir det. Eller vad de nu heter.

Får väl droga mig inatt för att kunna sova kanske.

Menmen, jag har haft en ganska trevlig dag trots allt. Trots att jag tyvärr har förlorat matlusten igen. Den kommer sannerligen å går...

förvecklingar

Tidigare i veckan råkade Epicentre skrämma slag på min mor då min msn av oförklarlig anledning alltid loggas in automatiskt på föräldrarnas dator. (De lyckas inte ändra skiten eller glömmer den nog snarare). Hur som haver.

"Cindy: Vilken ppillersort använder du?"
Inget svar. hon råkade ju prata med min mamma och inte mig.

What comes around goes around, för inatt:

"(01:44:37) klara: *Äpaniek
(01:44:46) klara: *panik even*
(01:44:51) klara: mina ppiller är slut
(01:45:49) Cindy: henrik: cindy sover. kan jag hjälpa dig?"

Så kan det gå...

Och ja, mina ppiller är slut. Och jag glömde ta ett i helgen så nu vetifan... Jag äter ju ihop mina ppillerkartor då jag blir så förfärligt dålig av mens, så nu hade jag då ätit i över 3 veckor och sen missat en dag. Det gör ingenting för äter man 3 veckor kan man vara utan en vecka, alltså kan man vara utan en dag utan att man blir fruktsam. Frågan är om man kan glömma ppiller mellan fredag och lördag och sen ha ett uppehåll 2 dagar senare på en vecka utan att bli fruktsam. Eller kanske måste man räkna med den där dagen man glömde så man bara har ett upphåll på fem dagar :D

Nåväl. Jag har ingen aning. Men som det är precis NU har jag inte för lite skydd. Det har jag först ungefär vid 12 i morgon eftermiddag, men inte ens då är det säkert att jag har det.
rent
Jag har blivit något av en expert på ppiller efter ett antal års användande, inte bara för preventiva syften, utan som sagt för att kunna ha mindre mens. Men en hypotetisk fråga inställer sig då och då hos mig... om en människa knullar sista dagen hon äter sitt ppiller måste hon rimligen kunna bli gravid. Spermier ska väl kunna leva upp till 5 dagar i underlivet... Rent logiskt borde då en kvinna sluta knulla 5 dagar innan hon äter sitt sista ppiller. Men jag har då aldrig någonsin hört någon ens ställa en sådan fråga. Så då får jag väl göra det nu då, bara för att det är kul.

Så här kan man roa sig med att räkna hypoteser i ppiller, det är hur enkelt som helst, bara inget som någon barnmorska skulle lära en. Jag och flera med mig äter ihop våra ppillerkartor några månader i sträck, eller mera. Själv har jag gjort det i flera år. Det är inte farligt så länge det är rätt sorts ppiller. (enfas) Efter ett tag när man glömt då och då så vet man att eftersom man ändå hela tiden äter ppiller så infinner sig ingen risk vid glömska.

En annan intressant tanke att tänka är vad som skulle hända om man skulle äta alla ppiller med 36-timmarsmarginal i stället för 24. För man kan ju glömma ett ppiller i 36 timmar utan att det är någon fara. Kan man då äta ppiller bara var 36:e timma utan fara? Förmodligen inte.

Undras just om det är någon annan än jag som ställt mig de här frågorna :D

Nackdelen med att ha npf och äta ppiller är att man riskerar att glömma dom (adhd). Fördelen med att ha npf och äta ppiller är att man har järnkoll på när man tagit dem och att man tycker att det är sjukt roligt att räkna på graviditetsrisker, eftersom det är spännande siffror (as).

Roligast av allt är kanske att veta att ingen annan än man själv ställer de högst hypotetiska frågorna då ingen annan hamnar i lika galna situationer som jag.

En annan fördel jag har nu är att jag har ett bmi under 30 och därmed kan få ppiller av en barnmorska utan att behöva träffa en gynekolog. Det är nämligen så numera att man inte ska få ppiller utan att gå ner i vikt, om man är för överviktig.

Jag vet inte om man tänker att hälsorisken med en graviditet är mindre än den med ppiller eller hur det nu kan vara och jag har inte råkat ut för det där förrän i våras, men så är det nu i alla fall. Har men ett bmi över 30 är det farligt att äta ppiller, av någon anledning och då får man det inte.

Jag misstänker att det här inlägget kommer bli något som öppnar dörren till något annat i den här bloggen, något jag ännu inte har talat högt om. Tiden är kanske mogen nu. Men ja... får se hur det blir med saken...