Ännu ett mördat barn - eller frågan vad ett människoliv egentligen är värt

Så har det sjätte autistiska barnet mördats i år. Det sjätte! Bara för att det var autistiskt.

Ulysses Stable var 12 år när hans pappa skar halsen av honom.

Som jag tidigare berättat blev Danielle Blais taleskvinna för autismföreningen i Canada, och liknande föreningar använder nu mordet på Ulysses Stabel för att lobba för mera beteendeterapi för autistiska barn.

Deras sympatier ligger som vanligt hos mördarna och inte hos offren. Inget nytt under solen alltså. Att morsan gick på crack och pappan tidigare hade två misshandelsdomar på sig är väl petitesser i sammanhanget? När man ska lobba för så viktiga saker som ABA då spelar mord ingen roll.

Därför blir jag idag som mest förbannad på en kommentar jag läser på kevinleitch blogg av en som heter Donna. Hon undrar varför inte autismbloggare bloggar även om de olyckor som gör att autister dör. För hon menar att de hade kunnat hindras med att barnen fått lära sig "life skills".

Vad hon menar med att lära sig "life skills" vet jag inte. Hon pratar också om att man bör kunna lämna bort autistiska barn om man vill, så man inte mördar dom i sitt raseri. Alltid samma fokus på föräldrarna. Ingen skulle fokusera på hur synd det var om föräldrarna om det var neurotypiska barn som mördades.

En mycket vettigare kommentar kommer från Kevin Leitch själv. Han menar att allt handlar om att föräldrar till autistiska barn är ledsna över att inte ha ett "normalt" barn, att det är där skon klämmer. Och jag kan inte annat än hålla med. Barn med autism eller andra handikapp är inte lika mycket värda som andra. Barn med Downs syndrom kan man redan välja bort i moderlivet och staten Sverige uppmuntrar det genom att erbjuda alla mammor över 35 långa nålen i magen. (Det är mitt namn för fostervattensprov).

Nu för tiden tar jag alltid väldigt illa vid mig när någon beklagar en utvecklingsstörning eller något annat handikapp, för jag vet att de lika gärna kunde ha aborterat bort mig om de hade kunnat. Det hade lika gärna kunnat vara jag som blev mördad av mina föräldrar som barmhärtighet för att jag aldrig skulle kunna leva ett "fullvärdigt liv.

Eller som elmindreda uttryckte det: "Ja jo, vi kan ju råka ut för olyckor, då måste man ju mörda oss så att det inte händer.

Borg hotar facket

Antingen är Anders Borg dum i huvudet eller så tror han att arbetare är det.

Försöker han skrämma LO till tystnad? Eller är han verkligen så dum att han tror att arbetare får det bättre utan facket?

Min travesti på rövarevisan ter sig mer och mer ackurat ju längre tiden med den nya regeringen går.

Isaklara it is!

Jag och Isa har startat något så ooriginellt som en modeblogg. Jag i mitt fall kommer självklart vinkla på det här med mullighet. Personligen tycker jag att utbudet av bloggar på svenska som hanterar mulligt mode är minimalt. Och de som gör det visar ofta inte sig själva på bild. Då tycker jag inte det känns så värt. Nåja, vi har just bara börjat, men medge att våra namn ihop ger ett extremt coolt och snyggt dubbelnamn. Välkommen dit.

Så kan det gå

Dan Josefsson sammanfattar det man redan visste men inte hade ord eller referenser för...

Det läskiga med att vara vänster nu är att allt man säger låter osant i människors öron. Ohly kunde inte säga att man skulle återanställa de där 200 000 i offentlig sektor utan att be om ursäkt för sig själv och säga något om "realistisk". Det handlar inte om realism, det handlar om ideologi. Det handlar inte om att det inte finns pengar. Pengarna finns men politikerna vill hellre ge dem till de rika. Det låter så idiotiskt att säga så. "Politikerna vill hellre ge pengarna till de rika", men det är precis vad det handlar om. Politikerna vill hellre ge pengarna till de rika. Och de är antingen så blåsta att de inte fattar att det är det de sysslar med, eller så förslagna att de medvetet för folk bakom ljuset.

Josefssons artikel visar också att Marx hade fel. Det går att ändra basen genom att ändra överbyggnaden. Det är precis det högern gjort...

Lamslagen

Jag är lamslagen nu. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=588777&previousRenderType=6

Det finns inte så mycket att säga.

Rörigaste inlägget ever

Det här inlägget blir nog så likt ett dagboksinlägg ett inlägg kan bli. Jag sitter här inomhus och tittar på spöregnet inomhus. En avbokning gör att det inte blir någon simning idag. Jag håller på att försöka sätta ihop min delar till en helhet. Vad jag menar med den meningen vet jag inte ens själv, men det lät rent estetiskt tilltalande. Det händer en hel del omvälvande saker omkring mig för tillfället. Samtidigt är jag i ett av mina kraftigaste politiska uppvaknanden någonsin. Politisk har jag ju alltid varit men det här är mera "back to basics".

Jag börjar samtidigt inse att jag sitter där jag sitter. Som jag sagt tidigare mår jag bättre som pensionär än om jag hade jobb och det är något som blir mer och mer uppenbart hela tiden. Samtidigt är det också så att även om jag någon gång i livet skulle velat gå ut på arbetsmarknaden igen så skulle jag inte ha en chans. Igår såg jag på aktuellt om nästa skamgrepp på arbetslösa: böter om man inte söker tillräckligt med jobb. Jag har varit med om gånger för flera år sedan då jag inte fått socialbidrag för dagar då jag glömt att sjukanmäla mig. Då jag alltså har levt under existensminimum på grund av mina funktionshinder. Efter det har jag tack och lov haft mer förstående socialsekreterare men sådant kan man ändå inte veta.

Nu handlar det här om ett rent hypotetiskt resonemang, då jag som sagt var har ett bättre liv så här. Men om någon i min situation skulle försöka sig på ett jobb och misslyckas så finns inte längre någon garanti för att man får tillbaka sin sjuk- eller aktivitetsersättning. Den nya regeringen ska dessutom se över sådana diagnoser som de tycker är luddiga som utbrändhet och fibromyalgi. Det bådar ju väldigt gott... eller inte.

Man pratar om att man ska skapa jobb, men de jobben ska inte finnas där de behövs. Man har skurit ner hundratusentals jobb inom offentlig sektor de senaste 20 åren för att ha bättre statsfinanser och nu ligger de pengarna där och kan sedan betala skattesänkningar för de rikaste.

Sammantaget är allt bara fragment och folk saknar än så länge helthetssyn på vad det handlar om. Egentligen är det bara gammal vanlig hederlig klasskamp. Det vill säga i detta fallet en kamp från överklassen att få mera pengar. Vad de ska med den till vet jag inte.

Hur man inte ska duka under under allt det här är det jag funderar på, för jag vet inte. Försöker man förklara för någon om allt det man läst de senaste månaderna så blir de flesta bara uppgivna. Och det var ju liksom inte meningen...

I mina ögon är det det fackliga arbetet just nu som är viktigast. Det är där attacken är som störst. Än så länge kommer inte sådana som jag få det sämre. Men det kommer nästa vända.

Nedmonteringen går väldigt fort nu. Fortare än den hade gjort med en sosseregering. Och de drömmar som LO-medlemmar hade om att mera kämpande fack dödade LO effektivt genom att säga till sina medlemmar att om de kommer strejka politiskt i morgon (då SAC hade varslat deras arbetare i strejk) så skulle de riskera stämning i arbetsdomstolen.

Viken fackförening värd namnet hindrar sina medlemmar från att strejka när de utsätts för de kraftigaste försämringarna på säkert 70 år?! Hur är det ens möjligt?!

Och hur ska man orka kämpa när den ena försämringen efter den andra uppdagas? När man inte vet hur man ska överleva den dag stödet dras bort? Ska man inte ens tänka den tanken? Jag vet inte, jag vet verkligen inte alls.

Min släkt var vanlig arbetarklass för en generation sen. Ett kort tag var min familj avancerad till medelklass. Nu är vi tillbaka där vi var förut. Och jag själv står lägst på samhällsstegen i hela släkten. Men jag finner ingen jävla vits med att se mig som ett individuellt fall. Jag finner ingen vits med att tänka att då måste jag göra något åt det här och bygga karriär, för i min värld funkar det inte så. I min värld funkar det så att rättigheter det är något man kämpar sig till, demokrati är något man bygger gemensamt och det är något man alltid måste kämpa för att bevara. Och demokrati har ytterst lite med folkliga val att göra. De är bara en väldigt liten del av det hela. Jag undrar hur lång tid det kommer bli innan vi i Sverige får det som de har det i USA. För just nu pekar alla vägar dit. Det är dit den Enda Vägen går.

ps: jag är en enorm kunskaps- och informationsresurs, use me. ds.

Galen eller smart?

Ok, jag är officiellt träningsnarkoman. Jag var kvar idag i simhallen efter simningen tills nu. Började vid 11 i morse. Så har jag relaxat och haft det skönt.

Först vid halv 12 simmade jag mina sedvanliga tusen meter och det gick ganska fort igen. Härligt. Sen gick jag på relexen och åt en äcklig bakad potatis med skagenröra och vräkte i mig alla grönsakerna på tallriken under tiden jag skådade strömmen i äventyrsbadet under mig. Jag var just då den enda på hela äventyrsbadet! :D

Dock blev det inget äventyrsbad för lilla mig, jag höll mig i relaxen tills jag ej kunde bärga mig på eftermiddagen. Då gick jag tillbaka till motionssimmet och tog 1000 meter till. 31 minuter simmade jag det på. Rekordet från åttan är på 30 minuter, men jag ska väl klå det mycket snart. Sen åt jag jävligt många nötter, relaxade och stretchade varenda muskel jag kunde komma på i den varma stora sköna bassängen. Mitt skinn typ skriker efter fukt och jag är helt slut haha.

Nåväl efter simpass två hade jag inte råd med mat så jag åt upp alla cashewnötter som jag hade med mig och hade det allmänt soft i en stol.

När jag väl gick hem gjorde jag allt för att inte få ont i knät igen så jag hittade på nån konstig gångstil, typ liknande catwalk (?!) och rusade nästan hem. Nu sitter jag här och vet inte riktigt hur jag ska klara mig i helgen utan mera träningspass. What to do...

1. Smörja in ansiktet som svider av torkan
2. Sätta på micron en gång till så soppan blir varm
3. Lägga i fetaost
4. Äta och njuta
5. Jag är sååå rastlös :D

Linser för långsynta bortskänkes.

Jag har ungefär 80 endagslinser av märket Focus Dailies +3.75 som Blocket inte ville låta mig sälja. De går ut juli 2008. Vill du ha dom? Hör av dig. 100 kr eller mindre blir bra betalning, jag vill inte slänga dem, men jag har inte hittat någon som vill ha dom.

Hör av dig om du är intresserad av dig, du kan få dom bara jag slipper slänga dem!

Varför jag har dem? Jag beställde + i stället för minusstyrka för 2 år sedan. Sen dess har de förvarats hos mig och jag har inte blivit av med dem, för ingen är långsynt.

Så jag hoppas nu på att någon har exakt +3.75 som synfel så jag slipper slänga hjälpmedel för 500 spänn i soporna. Jag har redan förlorat pengarna för dem och det handlar inte om det, jag vill helt enkelt bara inte slänga något som någon annan skulle kunna ha god nytta av.

Så jag håller tummarna för en långsynt läsare som använder focus dailies...

Om träningen och om diversitet

Jisses, träningen är på ett annat sätt nu mot förut. Det är väldans intensivt och hela kroppen har på bara några veckor formats igen. Det är nästan läskigt hur fort jag bygger muskler, alternativt hur fort jag bränner fettet som ligger utanpå mina muskler.

Men man kan nu se muskler i mina lår som inte funnits där förut. Även rumpan har blivit avsevärt mycket fastare. Det hela är lite bisarrt för jag har NOLL komplex för mina ben och min rumpa. Skulle det vara nåt så har jag komplex för en för liten rumpa haha.

Så nu har alltså träningen shapat delar av mig jag inte hade tänkt shapa. Rätt var det var hade lårens omfång minskat en eller två centimeter vardera. Menmen, som sagt, kul dock att hålla koll på vad som händer.

Verkar som om midjan börjar titta fram igen. Ett tag kändes det som om jag shapade allt utom magen och ryggen å de bara släpade efter, men nu känner jag även lite resultat där.

Vägde mig på mammas å pappas våg för första gången på flera månader. Vågen stannade på 73.8 kilo. Jag var så chockad så jag skrek rakt ut. Får väl se om badhusvågen håller med imon. Men jag kan i alla fall konstatera nu att jag definitivt enligt mammas och pappas våg gått ner 10 kilo, och att jag definitivt kommer nå målet på 70 kilo 23 mars.

Jag undrar just vad jag ska göra om jag skulle fortsätta gå ner även under 65 kilo. Jag gör ju liksom inget direkt för att gå ner i vikt nu i alla fall. Jag äter rätt och jag motionerar. Jag tänker knappast sluta med det bara för att jag nått målvikt. Men så himla mycket mera vill jag nog inte gå ner sen. Då får jag väl bara öka kaloriintaget igen antar jag. Menmen, känns inte som jag måste fundera på det nu.

Förr eller senare tror jag kroppen hittar sin egen vikt som den trivs med.

Jag har förut sagt att jag aldrig tänker att bli smal. Men om det är det min kropp har lust med så vet jag ärligt talat inte längre. Jag har ju aldrig ens testat på det. Det kanske är intressant som omväxling.

Men allt avgörs av vad ansiktet tycker om vikten. Vid minsta rynka är det dags att gå upp ett kilo igen :D

Måste även här tala om att det finns en del som är oroliga för mig. För att jag har kropp som specialintresse för tillfället. De som är det är dock de som inte träffar mig. De som träffar mig vet att jag äter och tränar och mår bra. Ett specialintresse hos mig är ett specialintresse. Visst har jag som de flesta tonåringar haft anorexia-tendenser när jag var yngre, men det här är nåt helt annorlunda. Jag oroar mig mera över vad som händer när intresset försvinner, när det liksom inte längre känns lika viktigt. För jag hoppas vid Gud att jag inte äter upp mig igen då. Det vore helt bisarrt surt. Nej, inte för komplexet utan för hälsan.

Jag vet ärligt talat inte längre om jag har så värst mycket komplex kvar. Jag har hittat nya forum där mullighet eller rentav fetma är det normala och där jag hela tiden pratar och ser andra som är som jag eller större. Det blir liksom som en ny norm. Plötsligt ser man inte fettet på ryggen som något fult längre. Det är liksom bara ett sätt att se ut på bland många. Och för bara hundrafemtio år sedan sågs det som direkt fult att inte ha fett som täckte varenda kvinnlig kroppsdel, så att inga ben eller muskler syntes någonstans. Ett lika sjukt ideal som det som idag kräver att ben sticker ut överallt. Men likfullt ett annat ideal.

Men vissa passar som smala och vissa passar med hull. Och vissa är långa och andra är korta och jag älskar verkligen den enorma diversitet som finns bland människor. Det är liksom poängen, vi föds inte likadana och på samma vis som jag hyllar autism eller andra neuropsykiatriska diagnoser som variationer inom en urhäftig skapelse (oops där blev jag lite religiös) så ser jag även kroppar som det. Kroppar är sjukt häftiga saker som kan göra så otroligt mycket så otroligt lätt.

Men här håller jag hus då och då nu för tiden.

Försvunnen kommentar.

Jag fick en kommentar innan idag från en som heter Sofia. Kan du skriva igen för jag hittar inte kommentaren så jag kan gå in på din sida. Blogger gick ner precis när jag publicerade kommentaren och sen dess har jag helt enkelt inte hittat var den publicerades.

Hoppas du läser det här.

Jag väntar...

... på tvillingarna. Vattnet gick i onsdags men de har inte kommit ännu. Fölossningen igångsatt i morse, vet ännu ej hur det går. Det kan bli snitt å allting. Hoppas de kommer ut snart så man får träffa dom. Ska onekligen bli spännande å se hur de är.

Imon ska jag fira bror. Johan lyssnar på requiem av Mozart. Jag försöker sjunga med. Det är inte vackert alls, tydligen. Så det är bäst jag håller käften. De här dagarna sen onsdagen känns som de mera märkliga i mitt liv.

Om livet och döden och alltihop.

Snöoväder gjorde mig mångalen
Skämtade med vän om saker som inte kunde hända såna här snöiga dagar
Ett telefonsamtal
Saker kan visst hända så här snöiga dagar
Hyperaktivitet
Har aldrig skådat en liknande skräck hos henne. Nästan läskigt.

Mera hyperaktivitet
Mera mångalen
Försöka leda bort hyperaktivitet
Söka sig till sitt vanliga utseendespecialintresse
Roa sig med att räkna midjemått propotionerligt till längd
Råka göra en universell formel liknande BMI trots att jag inte kan matte.
Detta är en konstig dag.

För övrigt dör 2200 soldater i Ryssland varje år, inte av krig utan av slarv, misshandel och olyckor med mera. Ryssland är en läskig plats. Och Estonias bogvisir var inte nödvändigtvis det som gjorde att hon sjönk.

Dagens senaste revolutionerande upptäckt är att jag gått ner 3 storlekar i kläder och att jag är en ganska exakt storlek medium MAN.

Life is a strange piece of shit. I love it.

Sitter å väntar på nyheter.