Annan blogg

Jag ska nu ut och resa och Aspungen tar en liten paus. Eller liten och liten, det blir en månad, för att skriva resdagbok. Jag misstänker dock att jag kommer få anledning att ta upp en hel del som har med mina funktionshinder att göra även där. Jag är ingen vanlig resenär och tänker inte försöka låtsas att jag är det heller. Vill ni veta vad jag har för mig kan ni gå in här.

Det är möjligt att det blir ett och annat inlägg även här så håll utkik. Jag är tillbaka i början av augusti i vilket fall.

Simning och viktnedgång :O

När en pojkvän som tränat simning i flera år är imponerad av ens simteknik blir man glad. Okej, jag simmar inte vansinnigt fort längre men jag har en grundteknik nu som gör att jag slipper skador när jag simmar och sånt. Inga mera onda nackar här inte!

Idag simmade jag nästan non stop i en timme. Jag får sådan energi i vattnet att jag knappt märker att jag anstränger mig. Och även när jag nästan är slutkörd så kan jag inte sluta simma vidare. Det är som en drog. En alldeles väldigt bra hälsosam drog. Kroppen i total synk och i harmoni med vattnet omkring. Det enda som saknas är att bassängen är lite mindre full med folk. Får välja mina tider lite bättre. Idag var den proppad.

Men 50 - 55 minuters förbränning är ju inte fy skam. Pausade som längst 2 minuter i sträck, annars var jag igång konstant.

Och nu börjar det som inte synts på vågen förut göra det. Rätt vad det var gick jag under både 80-strecket och 79-strecket på samma dag. Fast jag börjar undra om vågen har förfärligt dåliga batterier eller nåt (fast den verkar gå på en sladd) för den hoppar upp å ner drygt ett halvt kilo innan den bestämmer sig, och ibland bestämmer den sig inte ens). Men tja... det är ett kilo på en vecka i vilket fall. Hur det gick till vet jag inte, jag hoppas att jag inte tappat muskler, men jag tror inte jag har det. Kanske har min kropp bara kommit igång med förbränningen nu. Eller kanske är det metaminan? Jag vet inte. Men ner går det, och snart kan jag stoltsera med att inte längre ha fetma. Det räcker faktiskt väldigt långt för mig.

Och simningen... den är min nya drog. Mitt mål är att börja simma tre gånger i veckan. Jag önskar verkligen att jag skulle hitta ett sätt att få det att funka exekutivt också. Och att jag kommer vilja det även sen.

Bröllop

Ska på bröllop idag, är ganska stressad så kommer inte hinna svara på några kommentarer eller så förrän imon eller kanske även måndag.

Jag är stressad över den sociala samvaron. Just nu känns det knappt ens roligt. Det gör det kanske när jag får på mig bröllopsoutfiten. Men jag vet inte än.

Klänning, skor, nagellack, smycken. Ja, jag har t o m tagit hål åt mig själv i mina öron igen. Det gjorde ont kan jag lova. De hade växt igen lite i mitten. Men det verkar ha funkat å hittills inte heller några infektioner. Peppar peppar.

När någon frågar mig idag vad jag sysslar med ska jag väl svara att jag är bloggande pensionär och kanske att jag för tillfället driver den mest uppdaterade svenska bloggen om npf? (om nu detta stämmer, jag vet några flera vars adresser jag slarvat bort) Men i vilket fall... Mitt liv känns i och med den här bloggen än mera meningsfullt. Den är som mitt jobb, eller i varje fall det ställe där jag just nu använder min talang på ett kreativt sätt.

No to deal with the day. Wish the lost aspie good luck!

Respons

Jag har fått mitt första mejl efter att ha skapat den här bloggen. Äntligen får jag göra nytta. Äntligen får jag använda min talang för att komma till min rätt. Det gör mig nästan rusigt lycklig.

Och jag tänkte tala om ifall ni läsare inte vet det: Fråga mig om allt ni vill om hur det är att leva med neuropsykiatriska funktionshinder, eller om ni vill ha tips till hur ni ska få diagnos, eller hjälp att förstå en anhörig som har diagnos, eller vad som helst. Fråga. Jag är här för att sprida den kunskap jag har och jag är även hyfsat påläst i ämnet rent teoretiskt. Och ifall inte jag kan svara så känner jag en hel del andra människor med npf (neuropsykiatriska funktionshinder). Kan inte jag svara, så kan säkert någon av dem. Det här är mitt liv och det jag lever för. Ingen fråga är för töntig eller för dum och jag tänker inte heller ta illa upp av frågor. Use me!

He's so smooth

Tittade just på Aktuellt. Bodström är så otroligt smooth. Den mannen kan konsten att föra sig. Han vet precis vad han ska svara på varje fråga. Han sitter säkert.

Jag skrev i ett tidigare inlägg om den här affären .

I det skrev jag att nu kommer Bodström åka. Det tror jag nog inte längre. Han är så smooth, han har svar på allt, han är snygg, han är skicklig. Han är grymt skicklig. Ja, det är inte utan att jag är imponerad.

Alternativet är inte lockande. Jag vill inte ha en borgerlig regering. Mitt hjärta sitter till vänster i fördelningsfrågor samtidigt som det klappar för individuell frihet. En klassisk anarkist om man så vill.

Men förmodligen är det som KG Bergström sa igår på aktuellt att det inte skett en detaljstyrning av ett enskilt fall och då har det alltså inte begåtts något brott. Sen att det är uppåt väggarna ändå spelar inte så stor roll. Ingen kommer förmodligen kunna fällas för det. För det skulle behövas andra bevis.

Jag önskade att det efter valet blev ett helt nytt samarbete. Ett samarbete mellan de mindre partierna, gärna blocköverskridande. PP, MP, V, C, Fp, KD varför inte? Även om jag måste tillstå att Fp för tillfället är det parti jag tycker är läskigast av alla med sin invandrarfientlighet. Men bara för att röra om i grytan, för att få nytt blod ser jag hellre småpartier än de två största i regeringsställning, och mycket hellre en koalition. Jag hoppas Piratpartiet är smart nog att se sådana lösningar om vi kommer in i riksdagen. Men jag kanske bara drömmer.

ledsen

idag är en svart dag. nyss var livet så meningsfullt och glatt och det fanns inga hinder någonstans. sen kom döden och knackade på...

en till mig närstående katt har blivit överkörd av en bil. nej, det är inte chomsky. det är en väns katt som jag tyckte mycket om. en väldigt charmig katt med stark personlighet. han gick på hockey och han gick och lade sig i möbelaffärens soffor. en gång hämtade jag honom när han tagit sig över till min sida av vägen och förirrat sig in i en hiss i ett höghus. han hoppade rätt upp på bordet när han ville ha mat och gav sig aldrig. och redan första kvällen jag träffade honom lade han sig tillrätta i mitt knä.

för några veckor sen pratade jag med Puhlo om att döden borde förbjudas.

men på döden biter fan ingenting. inte rikedom, lycka, trygghet. inget biter på den jävla döden. ingenting.

jag udnrar var han är nu. jag är ganska övertygad om att det finns ett liv efter detta. jag tror att jag kommer att få se honom igen någon gång. men det kommer vara sjukt tomt att gå hem där han bodde och ingen katt kommer vara där :(((

Hur läser man mellan raderna?

Det finns något som de flesta aspies jag känner har svårt med. Det är att läsa mellan raderna. Rätt vad det är säger någon något till en som man inte var beredd på. Man anar att det finns sarkasm i det som sägs men man förstår inte vad. Oftast har man då på något vis brutit mot en social regel.

De sociala reglerna ser man inte heller om man inte explicit får lära sig dem. Man märker inte att de finns förrän man bryter mot den. Plötsligt ses man som taskig eller provocerande utan att man menat något av det som motparten tror.

Får man då en sarkasm tillbaka så blir det ofta sju resor värre. Då vet man först inte vad man har gjort fel, och sen vet man inte vad det är den som säger till en menar.

När någon av okänd anledning blivit arg eller irriterad på en får man sitta där, kanske i flera timmar och fundera på varför. Frågar man rent ut så uppfattas det ofta som att man bara vill provocera ytterligare. Människor har ofta väldigt svårt att förstå att man inte kan förstå sånt som de förstår.

Det andra man ska göra är att försöka ta reda på om den som blivit arg på en hade fog för det. Ofast får man då fråga någon annan. I synnerhet om man suttit någon timme och försökt förstå vad det egentligen handlar om. En aspekt till är att man ska veta om den som blivit arg på en brukar bli arg på alla eller vara elak mot alla, eller om det är man själv som gjort något fel.

Allt det här är en djungel som jag förväntas kunna utan att någon någonsin lärt mig vad som är vad. Sånt här får man inte lära sig i skolan. Men om man inte kan läsa mellan raderna så lär man sig sällan heller sociala spel. Och om man inte lär sig sociala spel så vet man inte vad man ska läsa mellan raderna.

Jag kan ta ett ganska enkelt exempel på det här som jag kanske tagit upp förut, men jag tar det i så fall igen:

När jag var ungefär tio år hade jag en brevvän som skrev och skröt om hur duktig hennes lillasyster var. Jag hade fått lära mig att det var fult att skryta och trodde således att hon gjorde något fel, jag svarade med att skicka tillbaka en teckning och skrev "visst ritar jag fint". Men det tyckte inte mamma man kunde skriva.

Jag förstod inte varför, jag förstod bara att det var fel. Det är först på senare tid jag förstod att man gärna fick skryta med andra men inte om sig själv. Att skryta med andra är tydligen inte skryt. Men sådant visste inte jag, då ingen lärt mig det.

Idag händer inte sällan såna här saker på irc-kanaler. Någonstans har jag gjort ett fel, opat fel person, använt awaynick, satt nytt topic, bytt nick eller vad som helst. Massa saker som vissa människor hatar och som jag förväntas veta att alla hatar. Ingen har dock förklarat för mig vad man får göra och inte göra. Man förväntas bara förstå.

Det var någon aspie som hade sagt: "Varför ska jag läsa mellan raderna? Det står ju inget där".

Rätt i krysset!

Jag har missat årets dag!

Autistic Pride Day var det visst idag. Det har jag missat.

*ställer sig i skamvrån*

Det här med värmeslag är inte min grej...

Vad är det för fel med sex?

Ärligt talat börjar jag bli trött på moralpaniken kring sex. Varför upprörs egentligen folk så mycket över white trash och sex på tv? Vad är det man stör sig på?

Jag tycker det är en väldigt oreflekterad debatt kring sex som förs på många håll nu och jag känner att jag måste bemöta den på något sätt.

Det finns vissa grundantaganden man måste ha för att förfasa sig så över sex på TV. Några av dem:

* Barn far illa av att se sex

Varför då? På vilket vis far barnen illa av det? Alla tar för givet att barn inte ska se sex men ingen säger hur de skulle fara illa av det. Här finns ett grundantagande som är allt annat än reflekterat. Ifrågasätter man detta antagande har folk sällan argument. Det är ett antagande som alla har, men som ingen verkar ha argument för.

Jag undrar hur fattiga människor gör. De som bara har ett rum att leva i. Hur gör de när de ska ha sex? Väntar de tills alla 8 barnen gått ut? Jag har ingen som helst aning, men jag funderar onekligen på det. Det räcker ju att gå några år tillbaka i tiden så fanns den situationen även här i Sverige. Hur gjorde folk då?

Vad är det man är rädd för när barn ser på sex? Är det att de ska få se hur folk gör barn eller kanske att de ska få se nakna människor? Eller är det skriken och stönen, svetten och rörelserna man vänder sig mot? Är sex skadligt?

Är man rädd för att barn själva ska vilja ha sex om de ser sex på TV. Vad är i så fall felet med det? Kommer de att skada sig på kuppen? Hurdå?

Det ligger så vansinnigt mycket tabun under här så den som försöker argumentera på ett genomtänkt logiskt sätt kommer obönhörligen att klassas som "misstänkt pedofil". Eller helt enkelt bara som pervers.

Det finns också ett antagande om att den som har sex offentligt förnedrar sig. Även detta antagande är helt utan argument, det är bara något man tar för givet. För att sex offentligt ska vara förnedrande borde det inte då vara förnedrande att ha sex?

Jag anar argumenten på den sista frågan, och jag sparar mina svar tills dess. Det är dags att utmana oreflekterade tabun.

test

Verkar som om man måste pasta en bild för att få upp en bild som presbild. Tog en bild som visar hur jag ser ut och inte hur jag inte ser ut. Och blänket i glasögonen får man på köpet. Jag har inte lärt mig gimp än!

Konsten att byta presentationsbild:

Söka jobb

Jag förstår inte riktigt logiken med att man måste söka ett visst antal jobb för att få socialbidrag. När 40 personer redan söker ett jobb, varför ska man då uppmana 40 personer till att söka samma?

Är jobbsökande det jobb som alla som inte får jobb ska jobba med för att inte svälta? Eller ska folk jobba utan lön för att inte svälta? Ska vi ta bort socialbidragen och tvinga alla att arbeta? Är det mera rätt att låta folk arbeta gratis på praktik än att ge folk pengar gratis då de inte arbetar? Är det mera rätt att leva på andras gratis arbete än att leva på andras arbete gratis?

Inlägget var tillägnat Esteban

Jag är rädd

Vakna upp, fatta mod, börja se dig omkring. Bli inte en av dem som bara står där sen och säger att jag visste ingenting... (Afzelius)


bild: svt

Min empati

Efter en fråga av lotta efter detta inlägget ska jag förklara min empati.

Vi börjar i mitt bildseende:

När det kommer till bild är jag analfabet. Jag kan inte läsa bilder. Det andra förstår av att se bilder förstår inte jag. Här skiljer jag mig från många jag känner, både aspies och neurotyper, som är mera visuella än jag. Själv är jag visuellt perceptionsstörd de luxe. Därför kan jag t ex inte läsa serier i vanliga dagstidningar. Jag förstår helt enkelt inte vad som händer. Detta testas även under iq-testen när man gör neuropsykiatrisk utredning. Man får arrangera ett antal bilder i en serie och berätta vad som händer i serien. Detta var det jag var absolut sämst på på iq-testet, jag kan det nästan inte alls.

Även om jag inte kan läsa bilder kan jag förstå bilder med hjälp av en förklaring i form av text eller tal. När jag fått en liten förklaring i text kan jag läsa bilden. Jag kan då även få mera information ur bilden än bara ur texten.

I Svt:s dokumentär med bland annat Temple Grandin sades det att hon lärt sig språk genom att bara härma andras meningar. Efter att ha gjort det hela livet har hon blivit skickligare verbalt än de flesta. På samma vis är det med min empati.

Det är här mitt bildseende kommer in. På samma vis som jag inte kan läsa en bild utan text kan jag inte läsa en social situation utan text. Därför har jag under livet samlat på mig "bildtexter" för sociala situationer. Genom denna i informationsbank i min hjärna kan jag koppla ihop social situation med förklarande text.

När jag står inför en ny situation kan jag bli handfallen. Jag letar efter text i arkivet men hittar ingen, eller sätter fel text och missförstsår situationen. Och det kan självklart leda till att jag sårar människor, säger fel saker, eller inte säger saker jag borde sagt. Detta beror inte på illvilja utan helt enkelt på att jag inte kan läsa situationen. Jag har ingen text.

Men så fort jag har har lärt mig en situation har jag nya texter. Och så byggs arkivet ut.

Eftersom jag hållit på med detta i hela mitt liv, och dessutom har och har haft människor och psykologi som specialintresse så länge jag kan minnas, har jag blivit riktigt skicklig. Min informationsbank har inte längre bara en text per situation utan kan välja bland flera. På så vis kan jag pröva mig fram. När jag väl hittar rätt har jag oftast en bättre förståelse än den rent intuitiva empati de flesta neurotyper har. Jag har helt enkelt "pluggat in" empati och har en informationsbank som en professor.

För några år sedan var jag väldigt okänslig med min kunskap. Jag kastade sanningar om människor runt mig utan att förstå varför de blev så arga. Jag förstod inte varför folk inte ville höra sanningen om saker och ting. Det är inte förrän människor har kunnat förklara för mig på ett logiskt begripligt sätt varför man inte ska göra så som jag har förstått och därmed kunnat lära mig att göra det mindre. Eller i vart fall blivit mera taktisk.

Om en människa kommer till mig och ber om hjälp idag scannar jag genom min informationsbank. Jag hittar med största sannolikhet däri en situation jag kan jämföra vederbörandes med. Numera kan jag fråga personen och öppet testa olika hypoteser jag har i arkivet. Någon av dem stämmer oftast och stämmer de inte så kommer jag i stället att få lära mig en ny. Så blir jag skickligare och skickligare. (Samtidigt blir jag mera ödmjuk då jag förstått att min informationsbank inte är fullständig. Även detta var en text i sig att lära sig)

De sista åren har det t ex handlat om att lära sig förstå människor med npf. Ironiskt nog förstår jag oss sämre än neurotyper, då det är neurotyperna jag lärt mig empati på. Jag har helt enkelt lärt mig neurotypernas sociala spel. Autisternas är fortfarande för mig delvis en gåta, även om jag egentligen från början tillhör dem.

Denna blogg handlar om texter. Att skriva nya texter till sociala situationer som tidigare bara haft neurotypisk tolkning. Att kanske hjälpa andra autister att finna sig själva, men också att sätta ord på mitt eget liv. Så länge jag lever kommer jag utöka mitt informationsarkiv och så länge jag lever kommer jag bli bättre och bättre på att förstå andra människor.

Uppgradering

Jag har uppgraderat min Ubuntu. Och allting verkar ha gått över förväntan. Det mesta verkar fungera som fungerade förut och allting är bara snyggare och snabbare. Första gången jag inte hamnade i konsoll eller fick köra fsck.

En sak i taget!

Svaret är egentligen ganska enkelt. Det handlar om att jag inte klarade av att splittra mitt intresse på så många saker. elmindreda uttryckte det kärnfullt:

"Man ska byta intresse 6 gånger om dagen en gång i timmen."

Det är precis det här det handlar om. De flesta med Asperger vill ha fokus på EN sak i taget. Och det betyder inte en sak i timmen, utan en sak i taget. Kanske en månad, ett år eller åtminstone en vecka. Själv kunde jag till och med uppbringa ett intresse för dammsugare några dygn i höstas när jag trodde att min dammsugare hade gått sönder. Jag researchade dammsugare flera timmar i sträck och lyckades lära mig enormt mycket. Men det var några korta dygn, kanske tre.

Det är dock på det här sättet jag fungerar bäst. När jag får jobba intensivt utifrån mina intressen en kort period i taget. Framför allt när jag inte behöver splitta intressen. Jag kan inte göra lite av varje. Det gör att jag får inget gjort. Och har jag flera projekt på en gång kommer ovillkorligen de flesta av dem dö. Jag måste ha minimalt med saker att göra samtidigt. I gengäld kan jag lägga ner en energi som kan göra de flesta avundsjuka när jag sysslar med något intensivt. Eller vad sägs om att med hjälp av en tv-serie rita av en klänning och sy när man varken kan rita eller sy? Jag har således en halvautentisk klänning från Regency-tiden som jag sytt på ren vilja. Ingen splittring där inte. Inget annat fick plats i mitt huvud på två månader... Men jag kan göra precis nästan allt jag verkligen har lust med, om jag får lägga ner tillräckligt mycket energi. Men... jag kommer aldrig att lyckas att göra allt lite grand. Jag fungerar inte så i grunden.

Kanske är det också därför jag var som bästa på universitetet. Då får man ju fokusera på de ämnen man själv tycker är intressanta och man läser samma ämne under en längre tid. Man splittar inte kurser.

Jag tror att om mina skolämnen legat i perioder i stället för uppsplittat på en dag så hade jag lärt mig. Om jag hade tyckt att det var tillräckligt intressant.

Kräv mig social och kväv mig?

Såg just på en dokumentär om savanter med autism. Där sa en forskare att socialt spel kräver energi, och om man inte lägger ner energin på socialt spel får man resurser över till annat.

Detta fungerar också omvänt. Jag har snuddat vid dessa tankar här förut och jag får väl säga att det känns ganska trevligt att få sina egna tankar och känslor bekräftade av en forskare.

Och visst funderar man på om man har gjort rätt. I mitt fall tror jag att det blivit rätt, att det inte varit dåligt att jag lärt mig socialt spel. Men det gäller verkligen inte för alla och är definitivt inte något som alla skulle behöva göra.

Som det är idag får man sällan välja. Därför slås också många autister ut. Detta hade även hänt de två genier dokumentären idag handlade om. De levde på förtidspension båda två. Den ena hade inte kunnat göra klart sin doktorsavhandling på grund av att hon inte klarade sig socialt.

Vilket slöseri med resurser!

En annan intressant sak med dokumentären var Temple Grandin som lärt sig språk genom att upprepa vad andra sagt och till slut ha ett språk som är bättre än de flesta andras. Det är på ett liknande sätt min empati fungerar. Men mera om detta i ett senare inlägg.

Det är inte bara våra datorer man vill kontrollera...

Läser just på fjärde sidan på Expressen vad Folkhälsoinstitutet vill göra:

"I en kostsam och frihetsinskränkande "nationell handlingsplan" har inte mindre än 79 åtgärder presenterats för att styra vad vi äter och hur vi lever; varningstexter på mat, skatt på fett och socker, förbud mot restauranger och godiskiosker i närheten av skolor, uppmaningar att "ta trappan" i stället för hiss, övervakning av arbetsplatsernas måltider och statliga propagandainsatser - kort sagt: julafton för byråkrater."

Övervakning av arbetsplatsernas måltider? Hur har de tänkt det där ska gå till? Övervakningskameror i matsalar för att se vad folk äter? Och vad ska hända med dem som inte äter rätt? Avsked? Sänkt lön? Tvångsträning?

En förklaring till min kroppsförvirring

Ja, jag börjar gå ner i vikt nu. Ligger och nosar på 80-strecket och går nog under det relativt snart om det fortsätter på samma vis. Vad som har hänt med min kropp är väldigt förvirrande men jag har bytt kroppsform. Från den här kroppsformen till den här. Eller så hade jag aldrig en verkligt oval figur mera än när jag var extremt överviktig. Men den här förvandlingen är väldigt förvirrande för mig, som sagt. När jag såg mig själv i baddräkt idag i spegeln kände jag knappt igen mig själv. Skillnaden är så markant för mig. Ändå är jag som sagt var fortfarande kraftigt överviktig.

Men kroppsformen illustrerar hur förvirrat det är att vara jag för tillfället.

Nope, jag tänker inte göra en Skugge

Igår var jag sånär på att posta mitt andra kritiska inlägg om feminismen. Det är bra skrivet och jag kan stå för det men det är något som tar emot. Det är inte rätt tid...

Kalla mig gärna politiskt korrekt med med den antifeministiska våg som går över landet idag tänker jag inte haka på. Feminister må ha gjort aldrig så många fel enligt mig, men jag tänker inte gå med i drevet.

Jag märkte själv igår när jag sent på kvällen pratade med en tjej om det där citatet hos Farsan Baloo om bloggtoppen och bloggbotten och det slog mig... Med några få undantag bloggar tjejerna i toppen om mode och killarna i toppen om fildelning. Killarna sköter politiken medan tjejerna sköter om sitt utseende. Efter den väldigt enkla analysen insåg jag att jag nog trots allt får fortsätta att kalla mig feminist. Jag tycker ärligt talat att det är tragiskt att det är så.

Själv bloggar jag ironiskt nog om bådadera, även om jag inte kan påstå att jag är särskilt kompetent på varken det ena eller det andra området. Men huvudsaken är att jag har kul och skriver saker jag kan stå för.

Så tja... än så länge är jag antagligen feminist. Och nej... om jag skulle sluta vara det ska jag ge fan i att göra en Skugge. Och om jag någon gång vilja avsäga mig feminismen så hoppas jag att jag inte blir antifeministsnut som Linda. Jag hade en lärare en gång som sa om Göran Skytte: Han var vänstersnut, nu är han högersnut, men han är alltid snut. Linda Skugge var en av de ledande i Fittstim, hon var feministsnut, nu är hon antifeministsnut, men hon är alltid snut.

Må jag inte bli antifeministsnut. Det räckte med att jag var feministsnut...

När man drömmer om bloggar har det gått för långt

Vaknade för en timme sedan av mig själv och kunde inte somna om. Vad sjukare var att jag drömde om blogger. Men två helt olika bloggämnen blandades ihop och det blev fullständigt sjukt.

Jag drömde att en tjej sa om sig själv med hjälp av kommandot /me på irc:

/xx tänker på tjejer som blivit tysta när det kommer till fildelning.

I drömmen blev jag även arg på vederbörande. Vadå tycka synd om tjejer som inte vågar säga att de är mot fildelning? Vad är det att haka upp sig på?

Men vad jag i själva verket gjort var att jag blandat ihop två bloggar och ett debattinlägg från när jag slösurfade igår.

Den första bloggen handlar om abort och den andra hade följande citat "Den som varken skriver om mode eller fildelning får finna sig i att föra en obemärkt tillvaro i blogtoppens bottenskikt."

I stället för att tycka synd om tjejer som inte vågar säga till killen att använda kondom var det alltså någon i drömmen som tyckte synd om tjejer som inte vågade säga att de tyckte fildelning var fel. Drömmarnas värld är så vansinnigt bisarr ibland

"Det är farligt att stämpla människor" - om behoven av diagnos

Det är vanligt att välvilliga människor i debatter, på TV och irl pratar om "stämpling". Och då menar jag inte om stämpling till brott, utan om diagnossättande. När SVT gjorde en dokumentär fick just en sådan människa väldigt stort utrymme. Han hade varit med i Gillbergs studie som barn och hade vuxit upp som välfungerande människa och hade ingen diagnos. Han jobbade med barn och menade att det skulle vara synd om dem om man "stämplade" dem med diagnos och menade att det var bra att han inte hade blivit stämplad.

Då undrar jag: Vet han hur det är att leva med DAMP? För om han inte vet det, vad pratar han då om?

Det här irriterar mig väldigt mycket. Alla dess välvilliga människor som tycker så synd om oss som får diagnoser och är stämplade... Ja, jag vet... jag var själv en sån en gång i tiden. Jag köpte okritiskt allt som ordfront sa om DAMP och även om jag inte läste Eva Kärfve själv så höll jag med om det hon skrev. Hur man nu kan hålla med om något man inte har läst vet jag inte, men jag kan säga att jag med största sannolikhet hade hållit med även om jag läst boken. Jag var tillräckligt idealistisk och uppe i det blå för att gå på allt som var mot biologi.

För det låter så vackert att säga att man inte vill stämpla oss. Det låter så fint att säga att man vill att alla ska behandlas lika. Allt annat är fascism.

Stopp här nu, vänta, gick det inte lite väl fort med slutsatserna? Är det inte något vi missat?

I sin iver att inte vilja stämpla folk ligger ofta ett krav på oss som sticker ut att vi ska skärpa oss. Det sägs sällan rent ut men det ligger i själva tesen att alla är likadana och föds likadana. Eftersom alla är likadana ska alla också klara av det som alla andra klarar av. För om man verkligen värderade olikhet så skulle man väl inte vara så rädd för den? Då skulle väl stämpeln att alla är likadana vara onödig? Men se... det är det diagnosmotståndare inte förstår. De menar så väl men det blir så fruktansvärt fel.

Min diagnos är bland det bästa som hänt mig i livet. Om det inte är det allra bästa. Det är den som gjort att jag kan förstå mig själv och ha förbarmande med mig själv. Det är också den som gör att jag kan ställa skyhöga krav på mig själv när det gäller andra saker. Min diagnos gjorde att mitt liv kunde börja om.

De stämplar jag fått i livet har inte varit ADHD och Asperger. Nej, stämplarna har bestått av "lat", "slarvig", "egoistisk", "högfärdig", "korkad", "slö" och ett konstant tjat om att jag "kan om jag bara vill". Då är ADHD och Asperger som ljuv musik i jämförelse. Fast innan man klarar av det måste man förstås veta vad ADHD och Asperger är. Vet man inte det så är det klart man blir ledsen av att få diagnos. Så fruktansvärt många myter det finns om oss och så mycket fördomar så är jag inte förvånad över att människor inte vill ha Aspergerdiagnos eller ADHD. För de flesta människor står det inte för något positivt.

För mig däremot står ADHD för energi, glöd, passion, intensitet och inte minst charm. Asperger står för det logiska, intelligensen, koncentrationen och ett näst intill outtröttligt intresse av människor. Ja, människor är mitt specialintresse.

Båda står för mig för ett annorlunda sätt att se på saker som gör att jag kan gå utanför och bortom min egen tid, och jag kan ha en förmåga att se rakt genom människor och ihåliga resonemang.

Varför skulle jag vilja vara utan det här? Det här är några av mina absolut bästa egenskaper, fundamenten i mig.

Sen är jag självklart medveten om att det finns risk för stämpling med diagnoser. Diagnoser är inte det optimala sättet för att få mig att fungera i samhället. Det optimala sättet är en förståelse för att alla människor inte är lika, utan olika. Men är det gäller mig så måste man förstå att det är funktionshindren som är mina största tillgångar, samtidigt som det är mina största tillgångar som är mina funktionshinder...

Intensitet gör att man bränner lätt ut sig. Charm kan misstolkas, förmåga att se genom människor och resonemang kan störa och göra människor arga. Och om jag inte vill göra något så blir det inte gjort.

Diagnoserna behövs för man måste få veta var svårigheterna ligger. Samtidigt måste man veta att diagnoserna bara talar om den negativa delen, om funktionshindren. Jag hoppas att vi en dag kommer längre. Men aldrig någonsin att jag vill tillbaka till att vi alla är lika. För det är inte sant!

Chomskys fiende och update om mitt liv?

I morgon ska jag passa Chomskys fiende. Eller vad det ska kallas. Det kan också vara Chomskys kompis, jag vet inte så noga än. Men i vilket fall är det han som står på balkongen bredvid. För att inte göra Chomsky ledsen planerar jag inte att visa mig på balkongen mittemot med den andra katten. Chomsky kan nämligen vara av det svartsjuka slaget så då kan man få stryk när man kommer hem... menmen

Idag har jag simmat igen. Fick ihop låren idag och det gick fort framåt trots att jag inte använde armarna så mycket. Fascinerande. Vid 33 års ålder börjar jag alltså att lära mig simma. Eller tja, allting är relativt... egentligen har jag ju kunnat simma väldigt länge. Jag håller bara på att försöka lära mig bröstsim så som man simmar om man tränar det, eller tävlar i det. Någon gång lär jag mig det säkert, på något sätt!

Efter setbacket förra veckan när jag inte orkade styrketräna var det skönt att igår märka att kroppen orkade mera än någonsin igår. Och det verkade hålla i sig idag. Enligt vågen i badhuset har jag dessutom gått ner i vikt, så tja... jag får väl börja anta att de vågar jag ställer mig på med jämna mellanrum säger mera än sjukhusvågar som är en ny för varje gång jag befinner mig på ett sjukhus. Haha. Fast vågar suger och säger ingenting vettigt om någonting och dessutom går de fel :D

Känns som om bloggen efter den första veckan har mattats av. Det syns inte minst på bloggtoppen. Jag har typ inga läsare mera och få kommentarer och inte så jättemycket att säga. Men tänkte försöka mig på det här med basic saker snart. Och att lära mig att lägga bloggen i kategorier hade varit trevligt... hade blivit mera ordning på torpet då så att säga.

Långpromenad

Tog en låååång promenad på 80 minuter runt halva stan känns det som. Upp och ner i backarna har jag knatat. I sanden och i skogen och på asfalten. Vansinnigt vackert ute var det.

På vägen hem träffade jag Chomskys rival om balkongutrymmet och vi har bestämt att de måste få träffas någon gång. Ska bli spännande att se vad som händer. Även deras katt sitter därinne och pratar med Chomsky genom glasrutorna. Vet inte om jag skulle tolka det som om de tycker om varandra men drömma kan man ju...

I morgon ska jag till doktorn. Få ny medicin. Hoppas jag får börja äta den direkt. Det ska bli spännande i så fall. Kanske får den mera effekt än ritalin. Man kan ju alltid hoppas...

Och vilket är min religion

Vad är egentligen min religion numera?

Ett tag var det kristendom, en annan period radikalfeminism, en tredje anarkism... Vad är det nu?

Jag vet inte. Jag har ingen religion längre, inte efter ett fast system. Jag skapar mina egna sanningar och dogmer och har slutat följa andras. Jag ser inte längre att man måste köpa ett helt paket av nångonting.

Jag vill inte antingen tro på vetenskapen eller på religionen, inte på feminismen eller antifeminismen, inte på socialismen eller liberalismen. Jag har nästan inga ismer kvar, avgudarna är avskalade. Det samma gäller avguden Jesus, som jag en gång dyrkade som om det var min bild av honom som var Gud, inte Gud själv.

Jag behöver inte längre tvina mig själv att tycka något speciellt för att tillhöra en viss religion. Och ja, i mina ögon är blind tro på vetenskapen lika religiöst som att tro på en andevärld.

Jag bygger mina egna dogmer nu. Kanske är jag fortfarande en sådan True Believer dock, jag vet inte. Men jag följer ingen annan ism än Aspungens.

De nya måtten - storleksförvirring

Oj. Det går fort nu. Nya mått har ramlat in denna morgon. Fick inspirationen när jag såg mig i spegeln och såg att ansiktet börjat få tillbaka sin karaktär och skarpa drag.

Höft: 45 - 46
Stuss: 42 - 43
Byst: 44 - 45
Under byst: 37
Övermage: 38 -39
Midja: 38 - 39

Vikten har jag ingen aning om dock. Tyvärr har jag fastnat i våranorexi. Börjar undra om det är något återkommande för mig att tappa matlusten när det börjar bli varmt eller så. Det är i varje fall vad som hänt... Och jag är inte glad över det. Jag behöver orken till att träna. En kropp som är smal men inte orkar något är på intet vis mitt mål. Jag vill ha en kropp som mår bra, inte en som ser snygg ut.

Lyckades som tur var nu att äta en stor frukost med både smörgås och två ägg. Det var välbehövligt. Ska förhoppningsvis ge mig ut och gå om en stund när jag smält maten.

Men efter att ha suttit och slösurfat när jag ätit min mat kan jag konstatera... Jag har inte längre den blekaste aning om vad jag har för storlek! Nu stämmer ingenting längre. Jag har fortfarande för stor midja för att passa de vanliga storleksmåtten, dvs den som kallas 1X eller XL. Men när jag kollar drömklänningen på Igigi är det i stället min byst som är för stor för att ligga på XL.

Nu när jag går ut i affärer är jag helt storleksvill och min kroppsform verkar ständigt förändra sig. Från rund kroppsform går jag nu mer mot timglas, men det är alldeles för tidigt att säga hur jag kommer se ut om bara några månader. Mera än att jag förmodligen kommer fortsätta att ha min smalaste punkt under bysten.

Men om det har jag förstås i det långa loppet ingen aning och just nu är jag bara storleksvill.

Leva med ADHD - en kommentar om programmet

I torsdags gick en dokumentär på kanal 5 om att leva med adhd. Jag såg den först i lördags men tänkte att jag förstås måste kommentera den.

Det här måste vara det första programmet jag sett som tog upp positiva aspekter av ADHD. Det gjorde mig väldigt glad. Jag gillade på en gång mamman i den mera stökiga familjen och det dröjde inte många sekunder innan jag sa till pojkvännen. "Hon har också ADHD, det syns lång väg, kolla så spattig hon är". Och mycket riktigt fick jag rätt i det. Det är ganska coolt att märka hur snabbt jag numera hittar markörer på mina egna funktionshinder hos andra. Det här med spattighet har jag inte tänkt på förut, men ju mer jag ser på andra och mig själv så ser jag just den där spattigheten. Många associerar ett sånt spattigt beteende med att man är missbrukare, men å andra sidan är ADHD ofta överrepresenterad med missbrukare... Själv varken är jag eller har varit missbrukare, men jag är ändå spattig. Eller vad jag ska kalla det. Jag hittar kanske bättre ord för det småningom.

Det andra som gjorde mig väldigt glad var synen på ODD - oppositional deficit disorder - trotssyndrom. Det sades här att trotssyndrom bildas genom att man hela tiden får höra att man gör fel. Trotset blir ett sätt att överleva och hävda sin rätt.

Länge länge har jag undrat över just det här med trotssyndrom. Jag ser det som en något fånig diagnos. Har väldigt svårt i att se just trots som någon slags störning. Själv har jag tänkt att vissa slår utåt och andra slår inåt. Jag tillhör dem som slår inåt. Men flera människor med ADHD eller AS slår hej vilt åt alla håll och vill sällan erkänna att de har fel. Och det är då alltså inte så konstigt. Har man hela livet fått höra att allt man gör är fel så måste man ha ett sätt att skydda sig. Och det är det vi kallar trots. Egentligen är ju bara trots ett sätt att skapa en identitet, trots behövs ju för att vi ska bli självständiga individer och för att samhället ska utvecklas.

(Trots kan nog för övrigt missuppfattas väldigt lätt. Till exempel kan jag uppfattas som trotsig för att jag har avvikande och starka åsikter. Men mitt mål är inte att irritera någon med dem, det råkar bara vara så att jag tycker kontroversiella saker. Jag är ytterst sällan ute efter att provocera eller bråka, även om det nog ofta kan uppfattas som det.)

Jag tyckte betydligt mera synd om sonen i den lite finare familjen. Tyvärr minns jag inte namnet på honom, men har för mig att han hette Liam. I vilket fall, hans mamma satt framför kameran och erkände att hon hatade sitt barn. Hade han inte varit funktionshindrad hade jag nog inte reagerat, då hade jag nog tyckt att det var positivt att hon var ärlig, men här fick det en bitter eftersmak. Är det bara funktionshindrade barn man får hata?

Pappan i den finare familjen ville inte att sonen skulle behöva få diagnos. Han ville inte att han skulle stämplas. Ironiskt nog... mamman som själv upptäckt sin ADHD (i den andra familjen) var bara lättad över att få diagnos, under det att de som själva inte hade diagnos var rädda för att barnet skulle bli stämplat. Det här känns väldigt typiskt. Och det är sorgligt att människor har så svårt att förstå att en diagnos ofta stämplar mindre än att gå ett liv utan diagnos och få höra att man är lat och dum och andra saker. Jag får skriva ett eget inlägg om just denna debatt senare. Det verkar vara ett outtröttligt ämne...

Jag blev också glad över att de visade att de i kaos-familjen var specialbegåvade. Det gjorde mig glad att man fick se att det följde positiva saker med diagnosen. Och att mamman även stod för att de alltid skulle var högljudda och mera spontana än andra. Överlag var min känsla att barnen i kaosfamiljen trots allt mådde bättre än sonen i den fina familjen. Och jag såg det som väldigt märkligt att sonen i den finare familjen bara skulle ha mild ADHD. Han var ju betydligt mera oregerlig än barnen i kaosfamiljen. Men å andra sidan hade han också mera trotssyndrom. Var det någon mera än jag som såg sambandet mellan trotssyndromet och mammans hat mot sitt barn och diagnosskepsisen?

Mot slutet ville kaosfamiljen trots allt få mera hjälp. Här inkommer min största kritik av dokumentären. Man fick bara följa mamman i några veckor från det att hon började med sina listor. På den korta tiden kan man inte säga något om huruvida de funkade på sikt eller inte. Det är absolut troligt att mamman tyckte att listorna var roliga, att hon fascinerades av dem ett tag, att hon hade energi till dem ett tag men sen tröttnade. Detta får vi inte veta. De borde ha återkommit till mamman efter ett halvår eller ett år. Då hade man fått se om listorna gjorde någon egentlig verkan.

Själv är jag ytterst tveksam över att man kan lära någon med ADHD så pass mycket struktur att hon sen kan klara sig själv utan att det blir kaos. Se tidigare inlägg. Men det är ju inte säkert att det gäller alla. Dock hade det givit mig mera trovärdighet att gå hem till kaosfamiljen ett år senare för att se hur det egentligen gått.

Hur som haver... en väldigt bra och positiv dokumentär var det. Hoppas flera såg den!

Ovisshet

Det finns ingenting som tär så på mig som ovisshet. När något händer eller inte händer, eller när något är på väg att hända och man inte vet hur det ska gå... ingenting kan så trasa sönder mig tillfälligt. Och det gäller alla slags ovissheter jag kan råka ut för. Ju viktigare utslaget är, ju starkare ångest.

När man har svårt för förändringar och alltid måste ställa om sig själv manuellt blir det här med ovisshet verkligen tortyr. Man kastas mellan hopp och förtvivlan och det går blixtsnabbt i hoppen. Stressen är fullständig och det finns inget klart sätt att tänka på. Tankarna slåss och ens inre är totalt kaos. Man är inte konverserbar för allt i huvet är bara kaos.

Då brukar jag tvingas att välja. Och jag brukar välja att tänka att allt går åt helvete. Detta i sin tur gör att när något verkligen blir bra finns det sällan energi kvar till att bli glad för det. Man är redan så slutkörd.

Därför är det för mig alltid bäst att inte veta något om saker som man inte vet säkert om. Det är alltid bättre att positiva överraskningar får komma som odelat positiva och aldrig tidiagare föregåtts med ovisshet.

Det här med att ställa in sig manuellt är jättevanligt bland alla slags autister och det är ett av mina särdrag. Som tur är har jag ADHD som gör mig överspontan i stället, det blir en slags kompensation. Men det gör också att allting blir så enormt mycket mera känslosamt och att man kastar sig hit och dit under ovissheten. Det finns inget "släpp det". Om något sådant funnes vore jag den första att använda det. Men hittills har jag inte hittat nåt.

Det enda som funkar är aktiv distraktion. Det krävs väldigt starka intressen för att slå ut ovisshetens terror från mig. Men det går. Som tur är går det.

Bodström <3 Bush

Den affär som för bara någon timme sen uppdagats är större än Laila Freiwalds, större än Mona Sahlin, större än Bosse Ringholms alla affärer tillsammans.

En minister har alltså beordrat 50 poliser att utföra en operation, trots att ingreppet helt saknar grund i svensk lag.

Glöm Sahlin och Freiwalds. Det de gjorde var minimalt i jämförelse med det här. Det är den här affären alla kommer minnas och prata om. Det är det här Bodström kommer bli hågkommen som. Det är nu han skrivit sitt politiska testamente.

I vilket fall får man hoppas... för det är trots allt så att vissa män kan komma undan med betydligt större affärer än en toblerone.

Mina tankar går dock bara 5 år tillbaka. De stannar i juni 2001 utanför Hvitfeldtska, ockuperat av polisen med flera hundra människor som förvägrades sin demonstrationsrätt. Samtidigt landade Bush med sitt plan i Sverige och hyllade den svenska polisinstatsen.

Man skendömde sedan människor för brott som att skicka sms och befinna sig på fel plats. Men vapnen man påstått skulle finnas inne i huset fanns aldrig. (I Genua någon månad senare gick italienska polisen ytterligare lite längre när de helt sonika planterade bevis i en skola med demonstranter. Vem förvånas över att sånt händer i Italien? Inte många. Men vad som hände i Sverige?)

Då var förmodligen målet, precis som nu att tysta människor och misstänkliggöra dem. Tyvärr blev ingen någonsin rentvådd efteråt. Däremot sattes massa unga människor i fängelse för att ha skickat sms och viftat med händerna vid fel tillfälle.

Hjaldung gick fri. Hur blir det med Bodström? Och ska Roswall göra som Bodström säger även om han bryter mot lagen?

Och hade Bodström ett finger med i spelet även när Hvitfeldska ockuperades?

Idag känns det inte som om någon konspirationsteori kan vara för stor. Möjligen däremot för liten.

Jag undrar, och jag känner mig mera säker än igår på att jag valde rätt när jag gick med i piratpartiet. För att använda Oscar Romeros ord: Någon måste stå upp och säga att det räcker!

Ang Piratpartiet och gårdagens inlägg

Jag har ännu inte tillräckligt med argument för eller emot Piratpartiet. Jag vet för lite, även om jag följt oss (får jag ju säga nu eftersom jag är medlem) från starten.

Spontant har jag väldigt svårt för den patentmarknad som verkligen numera är hutlös. Den stjälper fattiga människor i stället för att hjälpa dem.

Till och med WHO är kritiska till patent. Det samma gäller läkare utan gränser.

Upphovsrätt: Vad fan ska vi med upphovsrätt till när ändå någon kan KÖPA någon annans upphovsrätt?! Ska vi ha upphovsrätt så ska det väl handla om den som gjort verket, inte om vilket företag som betalar upphovsgivaren mest pengar?

När det kommer till Integritet: Här är mitt absolut starkaste argument för att gå med i Piratpartiet. Det finns nämligen inget annat parti som samfällt ställer sig upp och säger "nu får det vara nog!". Det finns inga andra alternativ. Det finns öar av kritiker här och här

Men de är bara öar. Tyvärr.

Det bästa alternativet idag finns alltså här.