Nu jävlar är det nog! - Aspungen blir medlem i piratpartiet

Idag blev jag medlem i piratpartiet. Uppenbarligen råkade flera hundra andra göra samma sak, så nog är det flera än jag som är förbannade. Men jag saknar ord för det som hänt idag.

Jag vet inte om jag står för allt piratpartiet står för och jag vet att piratpartiet kan ingå likväl på höger som vänstersidan. Jag vill inte ha högersidan. Så mycket kan sägas.

Samtidigt har höger och vänster på sätt och vis spelat ut sin roll. Det enda jag oroar mig för är mina ersättningsnivåer. Ja, jag är ju själv på samhällets botten nu för tiden och det är ju såna som mig som jag lärt mig att man ska ta hand om, så jag får väl tala för mig själv i detta sammanhang då...

Piratpartiets viktigaste fråga enligt mig är inte fildelningen, det är integriteten. För mig kan just nu inte finnas någon viktigare fråga. Det handlar om att bevara eller rasera den sköra demokrati som kanske fortfarande finns rester av i Sverige. Men när det kommer till upphovsrätt och patent så har det blivit en vansinnesindustri. Inte minst när det gäller läkemedel.

Hur som haver: Det här är mitt sätt att markera!

Snabba dig!

Idag när jag skulle gå ur bilen utanför sjukgymnastiken så fastnade mina öronmuffar i facket till bildörren. Mamma utbrister stressat "Snabba dig!" för det stod en hemtjänstminibuss eller något sådant framför.

Men hur snabbar man sig? Jag har inte en aning. Det finns saker man kan göra snabbt och det finns saker man inte kan göra snabbt. Saker man kan göra snabbt är de automatiserade grejerna. Jag kan gå å kissa på under en minut och tvätta håret och duscha på 2 - 5 minuter. Det är helt automatiserat. Men jag kan inte snabba mig rent generellt. Hur gör man det?

När jag jobbade på äldreboende för flera år sedan så var det en tjej där som plockade in och ur disk i maskinen med en rasande fart. Jag försökte göra som henne och jag tyckte att det här gick ju bra, jag gjorde allting väldigt snabbt. Men ändå... det var inte snabbt, inte alls snabbt.

Jag har ett långsammare tempo än andra. Jag kan snabba mig, men det blir ändå inte snabbare än långsammare än alla andra. Och det hjälper inte att tjata eller ens be mig snabba mig. Min kropp och min hjärna processar inte saker så fort. Jag kan inte både problemlösa och röra på mig samtidigt, det funkar inte. Det är i alla fall den teorin jag har. Får jag då dessutom ett tredje moment, dvs en röst att lyssna på blir det bara kortslutning. Det funkar helt enkelt inte.

Det här är återigen ett sådant "klara sig själv-moment" jag gärna hade velat kunna. Hur man snabbt vrider loss något som har fastnat, samtidigt som man ska stiga ut ur en bil. Vad ska man göra först? Vrida loss eller sätta ner fötterna? Gå ur bilen eller sätta ner EN fot utanför?

Hur löser ni människor som inte är manuella det här? Ni som gör saker intuitivt och inte behöver lära er det utantill? Hur gör ni?

Korrekturläsning

Det har framkommit lite kritik på att jag inte korrekturläser det jag skriver. Så hittar ni något fel i meningsbyggnad eller något stavfel, meddela mig gärna. Läste genom och rättade en del meningsbyggnadsfel i sista inläggen.

Vet dock inte om det är något jag direkt prioriterar. Misstänker att jag inte skulle få något gjort om jag satte högre krav än nu. Men det är möjligt att jag skulle, vad vet jag.

När jag lär mig koda ordentligt ska jag för enkelhetens skull lägga de olika inläggen i ett antal kategorier, så man lättare hittar de inlägg man tycker är intressanta.

Hur gick det med viljemanifestet?

I min blogg förra året skrev jag ett viljemanifest. Det handlade om att skriva vad jag ville göra med mitt liv. Min förra blogg är inkopierad längst ner i den här bloggen i ett enda inlägg. Jag kopierar även in viljemanifestet här, för att kunna kommentera varje enskild del.

4:15 am
viljemanifest - no pity feeling !
Jag vill:

* Vara stolt över den jag är och inte försöka vara någon annan.

det här jobbar jag fortfarande på

* Aldrig skämmas över den jag är.

jo, tyvärr händer det då och då att jag gör det

* Stå upp för mig själv och mitt funktionshinder så andra kan se att det inte är något att skämmas för.

Om inte annat så torde denna blogg vara ett bevis på den saken. Att jag varit i radio för ett år sen är ett annat. Men visst... i varje enskild situation orkar jag inte, t ex om mina exekutiva förmågor egentligen inte räcker och jag pressar mig mer än jag mår bra av. Där är jag fortfarande för feg...

* Visa världen att man kan vara bra på vissa saker och sämre på andra, utan att det handlar om patologi.

Svårt - om världen inte vill lära sig är det svårt att lära den. Jag försöker, men svårt är det.

* Lära mig att hantera mig själv så pass bra att jag kan fungera till allt jag vill kunna fungera till, inte efter vad andra säger att jag borde göra.

I regel fungerar nog det här ja, men jag är ganska svag för vad andra människor tycker. För svag egentligen. Däremot hanterar jag mig själv bättre hela tiden nu, det går ständigt framåt. När det kommer bakslag kan jag lättare hantera dem nu än förut.

* Ta hänsyn till mina styrkor och svagheter.

Återigen är denna blogg ett bevis på att jag börjat använda mig av det jag kan, nämligen skrivandet. Och det faktum att jag skiter i att jag inte vågar och att jag släpper inlägg som är långt ifrån perfekta gör förhoppningsvis i längden att jag utvecklar mitt skrivande! Svagheterna har jag blivit bättre på att ta hänsyn till. Det saknas mera hänsyn till styrkorna nu tycker jag nog ändå.

* Tillåta mig själv att avvika.

Återigen något jag är dålig på. Jag avviker så långt det är pikant. Längre har jag svårt för att visa vem jag är. Men det kanske kommer.

* Erkänna mitt behov av "solitude".

Det behövs för tillfället inte så jag är inne i en mera dampig än aspig period. Jag är snarare översocial än motsatsen, sen några månader tillbaka. Det här går i spann helt enkelt.

* Utarbeta strategier för att fungera optimalt, utan att göra allt för att verka normal.

Svårt, svårt, precis som jag sagt innan, jag lyssnar för mycket på vad andra tycker och tänker.

* Äta vettig mat. Lära mig laga god billig mat.

Indeed. Här har jag lyckats ordentligt. Dels har jag lärt mig laga en hel del mat. Men jag har också äntligen börjat äta mera regelbundet.

* Få inspiration till att motionera.

Det här trodde jag aldrig jag skulle klara. Jag minns inte ens att det var med i mitt viljemanifest. Men faktum är att det lyckats. Jag har förvandlats till en träningsfanatiker och jag mår väldigt mycket bättre av det! Nu gäller det att jag får det att hålla i sig också!

* Uppleva Iguazufallen

Det här är något som kommer senare i mitt liv. Det kan nog tyvärr dröja länge...

* Ha en Ibook, eller dylik liten PC för livsförvaring

Även detta är något som inte uppfyllts. Har fortfarande ingen bärbar. Tyvärr ;/

* Ha venia.

Det här ligger på is, men jag startade en predikoblogg som jag kanske ska lägga in här också. Har dock hittills bara skrivit ett inlägg i den.

* Föreläsa om npf på ett sådant sätt att andra kan känna igen sig, så kunskapen ökas och flera blir hjälpta. Och så fördomarna minskas.

Det sket sig med föreläsningsjobbet och det var inte bara mitt fel. Men återigen får det här bloggandet ses som ett steg i rätt riktning. Jag kan upplysa och förmedla kunskap även här. Och jag hoppas verkligen att jag ska göra det!

* Slutföra mitt journalistiska projekt.

Jag vågade inte, och vågar fortfarande inte. Jag hoppas att det kommer...

* Publicera ovanstående.

Har jag tur kanske jag kan använda bloggen till det här. Får se hur det går med saken...

* Inte tro att allt detta ska infrias på en gång, på samma tid, på precis det vis jag tänkt mig.

Det är ganska trevligt att ha det här som en punkt, för det gör att jag tänker till. Mycket av mitt viljemanifest har ändå uppfyllts, samtidigt finns det annat som inte har det. Men jag går i rätt riktning.

* Leva

Ja, jag skulle säga att jag lever. Jag lever nog mer än på länge. Kanske är en sån simpel sak som träningen en del av det. Och faktiskt även bloggandet, även om det är väldigt nytt. Men jag lever. Jag lever!

När Aspungen ska ut och resa... del 1

När Aspungen ska ut och resa är det mycket mycket hon behöver tänka på. Det är inte bara att ge sig av, för det kommer alltid hända stora katastrofer på resa för henne. För andra är det här förmodligen inga katstrofer men för en Aspunge krävs särskilda förberedelser.

För det första trivs jag bättre på ställen jag besökt förut. Detta gäller som regel och det finns självklart undantag men regeln är att har jag varit på ett ställe förut så vet jag vad jag ska bereda mig på.

Det finns vissa saker som jag i stort nästan alltid behöver undvika. Det är främst saker som ger mig det som kallas för sensory overload eller helt enkelt alltför lättretliga sinnen.

Som jag tidigare talat om så kan mitt tal störas av stress. Det samma gäller andra saker. Så för mig på resa gäller att undvika så mycket stress som möjligt.

Ljud:

Dels kan jag höra små pip som andra sällan hör men sen är jag också i största allmänhet väldigt känslig för oväsen. Därför behöver jag resa till någorlunda lugna platser. Det jag reagerar absolut starkast på är borrar. Om någon borrar i min vägg här hemma blir jag helt tossig. En annan sak jag är känslig för är bas. Så jag drar oftast ner bas när jag lyssnar på musik. Dels slår det inuti bröstet på mig och dels skorrar det i mina öron.

Smak

Glöm det där med att alla måste pröva att äta allt. Utsätt mig aldrig för att äta saker jag inte tycker om eller tror att jag inte tycker om. Jag blir fruktansvärt stressad av sådant. Det finns de som kallar sånt här för "fix idéer", men de har inte lånat mitt smaksinne då. Vad som händer om jag äter saker jag tycker är äckliga är just att jag äcklas. Jag får kväljningar och vill kräkas. Lyckligtvis kan jag dock inte minnas något tillfälle då jag verkligen har kräkts upp någonting, men kraftigt illamående är illa nog. Såna här saker blir förstås problem när man går på restarang eller går hem till folk. Ju mer jag har lärt mig om det här och börjat ta det på allvar ju lättare har det blivit för mig.


Lukt

Starka lukter kan få mig att reagera negativt, det kan vara ett problem när man t ex åker buss och tåg. Även detta gör att jag kan må illa. Något som knappast görs bättre av att jag lider av mer eller mindre kronisk åksjuka.

Känsel

Jag tål inte att man petar på mig för löst. Inte heller när man petar på mig med pekfingret eller slår mig på armarna för att retas. Ju tröttare jag är ju mera störs jag av det. Om någon rör mig för löst kommer jag vanligen att gnugga stället efteråt för att få bort obehaget.


Att hitta

Jag är självklart inte speciellt bra på att hitta. Det krävs inte mycket för att två hus ska se likadana ut i mina ögon. Eftersom de flesta saker tenderar att likna varandra (det gäller både hus och människor) så kan jag lätt få en deja vu på ställen där jag förut inte varit, eller tro att jag ser människor som jag känner igen. Saker jag ofta tenderar att lägga märke till är dock färg. Men inte ens det är en särskilt säker markör. Hur min visuella perceptionsstörning fungerar har jag hittills inte lyckats räkna ut, men att den är ganska stor vet jag.

Balans

Jag har inte så god balans då min motorik är kraftigt nedsatt. Jag håller dock på att träna upp det nu och det blir bättre och bättre, men det är inte alltid det lättaste för mig att t ex stå på en buss. Det blir förstås irritation när jag som ser ung och pigg ut sitter på handikapplatser. Fick skäll av en tant pga det här för några månader sen senast. Detta trots att det fanns gott om handikapplatser att sitta på. Hon var väl antagligen bara på gnällhumör. Kommer det någon gammal människa och det inte finns plats reser jag mig dock alltid upp.

Trängsel

Här har vi något av mina allra största problem på resan. Jag är väldigt kort, så när det är trångt har jag ingen överblick. Det faktum att jag också har svårt att överblicka en situation visuellt normalt gör inte saken bättre. I trängsel är det ofta hög ljudnivå och jag får hela tiden folk som går mot mig. Trängsel får mig att freaka fullständigt. Jag kan tåla det vid enskilda tillfällen på konserter och festivaler, men det krävs att jag förberett mig på det. Grundregeln är dock helt klart att trängsel skapar stark stress och inte sällan panik.

Ju mer jag reser, ju mera data lyckas jag samla in om hur jag fungerar när jag reser, ju mera lär jag mig om vad jag behöver undvika på resan. Ju mer förberedd jag är på svårigheter som jag vet ska komma ju mera kan jag också stå ut med obehag. Ju mindre stressad jag är desto bättre kan jag också stå ut.

Men självklart kan jag inte resa vart som helst. Till exempel Indien känns fullkomligt vansinnigt att resa till om man är rädd för trängsel. Och i viss mån bör jag undvika de största marknaderna vart jag än reser. Och vart jag än reser behöver jag ha öronproppar med mig.

Mitt bästa skydd är öronproppar i öronen och slutande hörlurar med musik som dämpar ljudet ytterligare utifrån. Så levde jag till exempel konstant under mina månader i Stockholm. På sommaren kan det dock bli lite varmt med täckande hörlurar.

Statistik och bloggtoppskategorier

Jag har blivit alldeles väldigt fascinerad av statistik de sista dagarna sen jag registrerade min blogg på statcounter för att få statistik över folk. Nu har jag dessutom två olika system, det på statcounter å det på bloggtoppen. Snurrigt värre...

Kategorierna på bloggtoppen är ganska usla och det närmaste jag kan få in tal neuropsykiatriska funktionshinder är förstås medicin, men samtidigt skriver jag en hel del om politik när det gäller handikapp... men samtidigt är det ju inte bara det och jag filosoferar en hel del och skriver även om religion. Så det fick bli filosofi och religion för min del. Inte helt korrekt, men tråkigt att lägga den under "personligt" eller "allmänt". Då skulle ju dessutom ingen hitta den ändå :D

Kanske vore den mest korrekta beteckningen filosofi och psykologi. Men den finns inte än. So... here I am, Aspungen er lilla aspiedampfilosof i cyberrymden ;)

Om att klara sig själv. Del 3

Det finns förstås saker jag vill lära mig, då jag inte vill vara beroende av andra. Ett sådant exempel är hur man gör när man har båda händerna fulla och ska göra något tredje, t ex:

Jag har vantar i ena handen, mössa i den andra och ska lägga ner något av det i ryggsäcken jag har på ryggen. Jag måste alltid alltid be någon hålla det i händerna för att kunna få av mig ryggsäcken.

Detta var bara ett litet exempel, men det är onekligen saker jag vill veta. För det är onekligen så att folk undrar varför jag inte klarar av att göra sånt här själv, men jag har ingen aning om hur man ska administrera det hela. Två upptagna händer när man behöver tre eller fyra... jag löser inte den ekvationen, helt enkelt.

Andra saker som vore trevliga att kunna: ett någorlunda strukturerat schema över när man gör vad i matlagning. Jag glömmer ofta något moment och så står man där med skägget i brevlådan.

Förr i tiden var klassikern att glömma att stänga av plattorna efter att jag kokat nåt. Det har hänt att de stått på i 7 timmar. Som tur var fick jag en timer som hjälpmedel via vårdcentralen. Annars hade jag kunnat bränna inne halva huset och framför allt min älskade Chomsky.

Så nu är förstås det vanligaste felet att man glömmer att sätta på timern. Och om man kommer ihåg att sätta på timern så finns risken att man glömmer att dra upp den i mitten under tiden man lagar mat.

En annan klassiker är förstås att glömma att ta ut maten man gjort ur ugnen, eller glömma lägga in brödet i påsar så det blir hårt och torrt.

Fler saker jag skulle vilja klara: Lyfta mig från datorstolen på kvällen för att gå till sängen. Jag fastnar oftast här några timmar för länge, inte alltid för att jag har kul eller nåt att göra utan för att jag helt enkelt inte orkar resa mig från stolen. elmindreda brukar då och då fråga om någon har en "resa sig" till henne. Och jag skulle också ofta behöva sådana. Finns de någonstans att köpa?

Ledig dag och blankt hår

Idag blev oväntat en ledig dag. Det strulade med bst, boendestöd utav bara katten. Men som tur är har jag mat idag och det är ingen panik för mig att laga lite på onsdag.

Eftersom jag inte lyckats sova på 5 dagar, varken på morgon eller natt så sov jag mellan 10 och 13:45 idag. Så kan det gå...

Jag har fått ett vykort i form av ett foto på mitt kompisgäng. Det är i stort format, nästan A5 och jag blev jääääätteglad för det. En trevlig sak med det är att mitt hår ser ut som om jag var en hårmodell, det fullkomligt glänser om det och det är helt blankt. Blir alltid lika glad när jag får se såna saker.

Det finns saker jag inte kan skriva om i bloggen än, men jag tror det kommer så småningom, förhoppningsvis.

Jag visste inte att det var så roligt att blogga så det är svårt att spamma sin egen blogg med en inlägg efter inlägg efter inlägg. Jag har dock varit upptagen med annat söndagen så det blev inte så mycket skrivet då. Men det kommer det kommer.

Jag har bara druckit lite fil idag. Det känns som om det är mer än dags att fixa lunch.

Puss på er så länge!

Så blev man människa till slut

Även idag blev man människa. Fast det tog några timmar. Vaknade ur en otrevlig mardröm och var ledsen i några timmar, ungefär fram tills nu.

Det var först när jag upptäckte att jag fått en blodpropp som jag vaknade till. Höhö, jag tror dock det är muskelvärk, men det är ju mycket roligare att ha blodpropp? Eller kanske inte... nåja...

Hur som haver spänner det i vänsterlåret å jag måste i princip sitta still om det inte ska kännas så. Undras vad jag egentligen har gjort. Det är ju 3 dagar sen jag simmade liksom...

Kanske borde man gå ut en sväng. Så jomla tråkigt att göra det utan sällskap bara... Önskar att jag hade en bärbar dator med wlan och trådlöst nät ;(

felringning och googlingar

Plötsligt strax innan 1 ringde mobilen. Och det var ett jäääävla liv i den. En fest någonstans. jag trodde först att det var från Birdie men ingen svarade nåt när jag skrek hallå. Som den informationssökare och spanare jag är letade jag förstås upp numret och kom sen på att en med samma namn för flera år sen fått mitt telefonnummer. Hemska tanke, en kille på lunar som jag aldrig träffade, som ringde bara sådär mitt på dagen nån gång. Och även nån gång på fyllan.

Eftersökningar tyder dock på att samband mellan den som ringde fel och killen från lunar inte finns. Hade varit sjukt bisarrt annars.

När jag väl uteslutit lunarkillen började jag i stället roa mig med att leta gamlingar från forntiden igen på google. Det är en sån sak jag gör då och då. Tycker det är spännande att se vart människor tar vägen som man en gång haft att göra med.

Jag snokar lite här och var. Då och då ringer jag även folkbokföringen. Bara på skoj.

Det är också vid såna här tillfällen man kan konstatera att ens pojkvän är yngre än småsyskonen till ens gamla förälskelser från tonåren.

Och det är då man inser att man är jävligt gammal :D

Uppdatera och skriva om

Jag skriver om och uppdaterar ständigt mitt första inlägg om feminismen. Jag är usel på redigering rent bildmässigt. Jag kan inte se vad som är snyggt. Textmässigt däremot är jag far beyond average. Fast just inläggen om feminism är svårt att skriva. Det har tagit tid att formulera mina tankar och det kommer säkert bli många inlägg och ändringar i redan skrivna inlägg innan jag är klar.

Får tillägga att jag inte är ute efter att antifeministkören ska hylla mig. Är lika kritiska mot dem som mot radikalfeminister. Jag finns som vanligt någonstans mittemellan. Men nya ord finns och nya ord ska formas och jag ska göra mitt bästa för att göra mig begriplig.

MITT KLUVNA FÖRHÅLLANDE TILL FEMINISMEN - en fd radikalfeminists bekännelser. Del 1. Varför blev jag radikalfeminist?

Det här är en post jag tänkt länge på, men som jag fortfarande drar mig för att skriva. Eftersom jag efter mycket om och men kan konstatera att jag inte kan sammanfatta allt i en post får det bli i flera delar.

Bakgrund:
Jag var för ungefär 10 år sedan övertygad radikalfeminist. För bara 4 - 5 år sen tillbaka i tiden var jag även manshatare. Ja, manshatare, inte politiskt korrekt feminist utan manshatare.

När jag föll för feminismen var det för att den just då väldigt bra förklarade min livssituation. Jag läste till präst och mängder av människor runt mig var kvinnoprästmotståndare. Jag hade tidigare i mitt liv ofta fått ta stryk då jag ifrågasatte mycket mera än mina jämnåriga medkristna. Detta hade gjort att jag lämnat frikyrkan för att ta mig till svenska kyrkan i stället. Jag trodde det var högre i tak där.

I stället ramlade jag rakt in i ett kvinnoprästmotståndarnas Mecka på en folkhögskola jag sökt till. Alla som läste till präster inklusive vår klassföreståndare var eller kom att bli kvinnoprästmotståndare. Och jag var den enda tjejen som skulle bli präst.

(Förmodligen är det här svårt att förstå för den som inte är eller varit religiös hur djupt sånt här sätter sig, men det får vara ett annat inlägg)

För att stärka mig själv och min uppfattning sökte jag alternativa teologier. Och därifrån blev jag mer och mer intresserad av feminismen. Mina kurser på teologen kom att handla om feminism, feminism och feminism, och när jag inte fick bli präst så blev det feminism för hela slanten.

Feminismen förklarade för mig allt. Det var så lätt att bara ta teorierna och applicera på sitt eget liv. Jag var lysande på denna konst och skrev den ena briljanta analysen efter den andra. Jag uppmuntrades av lärare som aldrig uppmuntrade någon och jag uppmuntrades av andra att forska.

Från att alltid ha fått skit för mitt ifrågasättande var nu mitt ifrågasättande och kritiska sinnelag det viktigaste. Att jag själv okritiskt svalde kritiken har tagt många många år att förstå.

Och ja... jag hade aldrig haft någon framgång med motsatta könet. Det funkade bara inte. Ingen blev någonsin intresserad, jag gjorde alltid fel, fel fel.

Så det var några enkla saker som gjorde att jag blev radikalfeminist:

* En frikyrklig uppväxt
* Ett liv bland kvinnoprästmotståndare när jag själv läste till präst
* De enkla svaren
* Den vackra teorin
* Och ja... troligtvis min otur i livet med män...

Och samtidigt fick jag rätt, jag var den upplysta, jag fick lärjungar. Jag var på topp.

Men...

Backlash

För länge länge sedan, då bloggandet ännu inte var uppfunnet fanns en bok som hette Backlash. Det var en feministbibel skriven av Susan Faludi och kraftigt debatterad. När jag läste den fick man liksom leta efter de där backlasharna hon pratade om. Det var lite sökt.

Nu är den här hos oss och jag vet inte om den kommit snabbt eller långsamt, men här är den.

Kvinnor med enormt mycket läsare använder sin makt till att tala om utseende, utseende, lite mera utseende och kanske lite utseende och utseende.

Jag är ingen moralist. Jag har inget mot mode, jag tycker det är roligt med utseende och jag vet inte ens längre om jag kallar mig feminist. Men boken är glömd och backlashen är här.

Status - hos katter. Och "katten" får ett namn

Chomsky ropade just på mig. Det här måste varit första gången jag faktiskt förstod vad han ville. Eller nåja... efter en liten stund. Först gick jag ju ut och hällde upp mera mat och vatten. Men sen förstod jag att han ville visa mig nåt så jag följde efter.

Och mycket riktigt, där satt den lilla grannkatten på den inglasade balkongen bredvid och stirrade. Psykologisk krigföring på hög nivå. Finns nog få som motsvarar katter när det gäller det.

"Matte, matte hjälp mig!".

Och matte hjälper till att stirra. Ett tag. När matte går in blir det mera tjut "Matte, matte kom tillbaka!". Matte kommer tillbaka stirrar lite till.

När det handlar om människor hatar jag status, men när det gäller Chomsky blir jag helt knäckt om han inte får vara bäst. Misstänker att det är lite liknande känslor föräldrar kan få inför sina barn.

Och Chomsky är ju inte den första som ger sig. Högst i rang av dem han träffat även om han är kastrerad. När han var liten skrämde han även människor från vettet. Som tur är är det i huvudsak över nu.

Men så när jag går in och en moloken Chomsky efter en stund följer efter och återigen verkar vilja visa mig nåt, men bara blir stående kommmer attacken: just som jag vänt mig om utanför toaletten för att gå tillbaka mot datorn hugger två vassa tandrader till om vaden. Mattes tur att skrika alltså...

Sen tillbaka ut igen på balkongen, men snart bleknar intresset för grannkatten. Ute på gården ser jag en pojke leka med en boll och en svart och vit katt springer fritt runt och rätt upp i ett träd.

Chomsky kommer också få springa så. Men det dröjer något lite till. En månad eller så.

Och nu för tiden hugger han som sagt var ganska sällan. Det sker i perioder av en månad eller två. Och nu hade det nog gått två sen sist... så jag har varit förberedd. Den dag jag börjar jobba (om den kommer) kommer Chomsky att få en kompis till här hemma. Så kan de sitta och titta ut katten på den inglasade grannbalkongen tillsammans.

Just som jag skriver det sista ser jag i ögonvrån Chomsky komma smygande. Smygande som om han letade efter ett byte. Men grannen borrar, Chomsky är inte på vakt, han är på sin vakt.

Om tal

Det här med tal är svårt. Jag är en väldigt verbal person. Jag har ord för det mesta. Men det kan ta lite tid innan orden finns och det kan ta lite tid innan orden kommer ur mig. Jag är inte snabbtänkt på något vis.

När jag blir stressad ökar mina funktionshinder avsevärt. Perceptionsstörningar som i vanliga fall är hanterbara växer. Till slut kanske jag inte uppfattar någonting av vad som händer.

Ett exempel kan vara när jag hamnar i en diskussion:

Då jag inte är snabbtänkt och samtidigt lätt affekterad är jag inte alls bra på att debattera. I en debatt förväntas man vara snabb och komma med korta enkla svar. Men sådant kan inte min hjärna processa. Den måste först bearbeta vad den andra sagt, för att sen bearbeta vad den vill ha sagt och den här processen tar tid för mig. Om jag pressas att säga vad jag tycker om en sak kan jag säga något jag inte alls tycker och som är helt uppåt väggarna. Det har helt enkelt blivit felkopplingar i mig och ju mera stress och felkopplingar ju lättare kortslutning. Pressar man mig för hårt kommer förr eller senare ofta en meltdown.

Missförstånd uppstår dessutom ofta då jag inte sällan har kontroversiella åsikter, men svårt att hitta snabba ord för dem. Detta gör också att jag lätt uppfattas som en "stridis", något de som känner mig väl vet att jag inte över huvud taget är.

Det här med tal kan även få andra konsekvenser. Dels kan muskulaturen i munnen bli trött så jag börjar sluddra ett tag efter att jag pratat länge och engagerat om nåt. Men det kan också hända att talet försvinner till förmån för konstiga ljud och det är inte ovanligt att autister förlorar talet då och då. Det händer även mig. Rätt vad det är är det pip och gnyenden i stället för tal. Detta händer dock nästan alltid uteslutande med pojkvänner. Och det har nog mer än en gång lett till missuppfattningen att jag är helt trasig. I själva verket kan det vara helt tillfälligt och inte betyda mera än att jag är trött.

Och sen finns också den skyddsmekanism som helt stänger av talet. Rätt vad det är uppfattas jag som världens tjurigaste för att jag helt enkelt inte kan prata. Då är det min kropp som går in och stänger ner en funktion för att spara mig.

Det viktigaste är att veta att när jag förlorar tal gör jag mig inte till, jag försöker inte manipulera och jag menar ingenting med det. Så vill du veta vad jag tycker om saker eller ha svar på frågor, ge mig tid. Tid tid och åter tid.

Template

Jag har nu ändrat en massa i templaten så jag länkar till bloggar jag läser. Har för tillfället mång a många inlägg i huvet men vet inte när de tänker komma ut i genom mina fingrar.

Hur?

Inatt läste jag en väldigt bra kommentar på någon Den handlade om att människor inte förstår datalagringsdirektivet och andra kränkande integritetslagar för att de inte förstår hur tekniken fungerar.

Tyvärr hittar jag inte kommentaren igen

Men så då måste vi som opponerar oss mot dem försöka förklara på enkla pedagogiska sätt vad det är det handlar om. Jag talar om att gå ner på lägsta möjliga pedagogiska nivå.

Jag önskar att det fanns folk som förstod tekniken som kunde förklara det här. Att det skulle stå om saken i modebloggarna eller vad som helst. Som det är nu ger kopifajtare en enorm insats. Jag önskar att det även skulle nå dem som är helt ointresserade av datorer. De som bara ser datorn som något som helt enkelt ska funka och som inte har det minsta intresse av att lära sig hur.

Hur får man folk att förstå att det inte är någon skillnad på att låna ut en bok utan att kräva att den som lånar den ska köpa den och på att ladda ner samma bok på internet?

Och hur får man folk att förstå att samtal över internet kan vara minst lika privata som de man har i sängkammaren?

Hur får man folk att förstå? Hur?

Mellan två världar

Jag ramlade in i den här bloggen genom bloggtoppen. Och kände genast igen mig. Jag lever konstant som i två världar. Mellan kristendom och inte kristendom, mellan partipolitik och utomparlamentarism, mellan medelklass och underklass, mellan funktionshindrad och inte funktionshindrad.

Detta skapar en stor splittring. Saker som jag själv har upplevt förstår inte den ena fraktionen och den andra blir förbannad för att den andra fraktionen inte förstår det. Och människor på vardera sidan har sällan samma erfarenheter och man ses konstant som märklig vart man än kommer.

Jag har dubbla perspektiv på massa saker och hamnar därför även ofta mittemellan, inte sällan ganska matt av att jag har för mycket förståelse för båda sidorna snarare än motsatsen.

Det kommer att behövas flera inlägg för att förklara den här dubbelheten, för för mig är den en av de saker som är mest signifikanta i mig, och som nästan ingen lyckas förstå. För alla andra har någon sida klar för sig.

Marknad

Argh! för att gå på marknad. Massa oväsen, massa folk, ingen struktur... Hur fan ska jag klara en marknad nån annanstans?

Nu ska jag i lugn å ro leta upp en prototyp för skor jag vill ha på internet!

nån annan

är det på webcamen nu. så tro inte att det är min påjkven. vet dock inte vem det är. troligen nån annan i x-dump

webcam

Jag sitter och kollar på min pojkvän på en webcam. Det är dock inte hälften så kinky som det låter eller kinky alls. Han råkar bara spela lajv. Och jag kan knappt se att det är han. När du läser det här är det kanske någon annan som spelar i stället. Eller gör något annat. Det är bara just nu som det verkar vara han där.

Godnatt

Om att klara sig själv. Del 2

Jag har fått en hel del kritik och ibland oförstående respons på mitt inlägg om att klara mig själv. En hel del konstruktiv också. Och jag vill ha kritik, annars skulle jag ju skriva utan kommentarer liksom...

Hur som haver... en vanlig tanke är att folk blir ledsna för att jag gett upp. För mig är det raka motsatsen. Jag har gett upp det som känns meningslöst och som jag jobbat med i 13 år för att klara och som bevisligen faktiskt jag har allt täckning i världen för att säga "det går inte" om.

Jag tror det är lätt att glömma hur gammal jag är ibland. För jag umgås ju med 10 år yngre människor. Min pojkvän är 10 år yngre osv. Och när jag var så gammal som mina vänner är idag var jag relativt duktig. När jag var 24 - 25 var jag en av de populäraste studenterna hos mina lärare inom mina områden. Och jag uppmuntrades att forska.

I det här fallet tror jag man får ge mig bara lite lite cred för min ålder. Om inte annat av ren självbevarelsedrift. Bara för att man lyckas som 25-åring behöver man inte vara en lyckad 33-åring. Och för övrigt... jag är ganska lyckad som jag är, dvs fasligt mycket lyckligare idag än på väldigt väldigt länge. Jag har mängder av vänner, ett sjysst förhållande, världens märkligaste katt och ska snart göra min första resa.

Om inte pressen vore så fasligt stark, alternativt pengaskriandet varit så akut hade jag förmodligen knappast mått sämre av mindre press.

När jag var 13 sa jag alltid "jag bara är sån". Det var en av mina vänner som var sjukt irriterad på mig för det. Men hur rätt har jag inte fått. Jag är sån här, jag är inte någon annan, jag är jag och jag jobbar hårt som fan på att bli stolt över det!

Obs: detta är inte menat som kritik till någon. Det är bara menat som ett svar. Jag är helt enkelt inte du. Jag är jag.

Kvalitet på blogg

Jag postar en hel del skit här. Och även mina mera seriösa inlägg är långt ifrån optimala. Jag kan skriva så sjukt mycket bättre och mera genomtänkt.

Så där har jag tänkt i en stor del av mitt liv. Eftersom jag är så himla bra på att skriva har jag låtit bli att göra det av rädsla för att det inte ska leva upp till mina förväntningar. Och därmed har ja sällan förbättrats. Så nu skriver jag hellre lite halvdåligt. Jag skriver ju i alla fall. Och om jag aldrig skulle våga skriva dåligt så skulle jag heller aldrig utvecklas. Så den här bloggen får bli precis hur blandad som helst.

kroppskännedom och kroppsuppfattning

Jag har en hemlighet... Jag tittar på tjejer i duschen. Inte så att det är något sexuellt, vilket jag dock inte skulle vara så märkligt med tanke på att jag är bisexuell, men jag tittar av en annan anledning: jag jämför.

Jag studerar hur kroppar kan se ut. När jag var yngre verkade det bara som om det fanns tjocka kroppar och smala kroppar, möjligen fanns också stora bröst men det var så långt det gick. Idag tittar jag på lite allt möjligt och jag slås varenda gång över hur otroligt olika kroppar är. Fast det är inte alltid jag förstår vad jag ser...

När jag var tonåring sågs jag som tjock. Av någon märklig anledning gjorde jag det. För när jag tittar på bilder idag från när jag var tonåring ser jag bara en normal tjej. En fullkomligt normal tjej som ideligen fick höra att hon var tjock. Och visst, jag VAR överviktig, kanske t o m 10 kilo överviktig, men hey, det klär mig. Och det allra allra sjukaste var att jag var snygg, söt whatever, men inte sågs som det. Saken gjordes inte desto mindre bisarr när jag tittade på kort med min på den tiden allra bästa kompis och jag sa "men ser du att jag egentligen var söt?". Kompisen tittade och konstaterade att ja, det var jag ju, och "vad konstigt att jag inte kunde se det då".

Och det är just det... ingenting handlade egentligen de facto om hur jag såg ut. Det handlade bara om status, kanske om stil men mest om att jag inte kunde föra mig. Det fanns inte ens något utrymme för att tänka något om mitt utseende. Eller i varje fall aldrig så jag fick veta det. Såg det dock då jag alltid fick en röst av någon kille i luciatågen. Och alltid bara en. Men what the heck, jag hade faktiskt det längsta håret :D

Hur som haver... min status förföljde mig. Första gången när jag var 21 minns jag att en kille sagt om mig att jag var snygg men att jag förstörde det lite genom att vara överviktig så det syntes inte. Hans ord blev min sanning. Då kunde jag liksom ta till mig att jag var söt, men för tjock. Det var en rimlig tanke. Inte tänka för bra om sig själv, sånt är farligt. Och visst, jag var en sån där ful tjej som fullständigt kunde blomma ut på fest. Men jag återgick alltid till att vara "den tjocka" under resten av året.

Och jag har ju bantat så länge jag kan minnas. Och alltid stod man där med de smala tjejerna som sa att de var tjocka men ville höra motsatsen. Jag var alltid tjockast. I alla fall nästan alltid. Men jag var ändå inte ens tjock.

Och inget satt i min kropp, det satt inte ens bara inuti mig, utan även i vad folk sa om mig. För att sen sätta sig på insidan av mig.

Men det var inte förrän jag var 28 och gick på folkhögskola som det började lossna. Då ville varenda jävla tjej runt mig gå ner i vikt, och detta trots att ingen av dem ens var i närheten av mullig. Då hade jag faktiskt blivit tjock på riktigt. Men samtidigt hade jag fått nog. Jag började fullständigt ge fan i min vikt och bestämma mig för att "jag är snygg vilket som", mitt ansikte försvinner inte för att jag gått upp några kilo", och där kom förändringen...

Rätt vad det var blommade jag ut, fick mina livs första strul och fick självförtroende för mitt utseende. Som ett brev på posten kom också en viktnedgång som hette duga, jag rasade närmre 15 kilo i vikt på ett år. Plötsligt var jag fullständigt van vid att få höra att jag var snygg. Att få höra något annat var konstigt och onaturligt. Så från ful tråkig tjej till snyggaste partypinglan. Själv hängde jag knappt med i förändringen. Och under den här tiden sågs jag säkerligen som divig.

Men viktnedgången var bara en biverkning av medicin och efter att jag slutat med den gick jag upp igen. Plötsligt var jag "den tjocka" igen. Som om min skönhet fullständigt skulle ha försvunnit på grund av övervikt. Jag har gått upp nästan 15 kilo sen jag träffade min pojkvän, men han ser inte ens skillnaden. Ändå har jag återigen valt att krypa in i mitt skal och bara komma ut på fest, att hellre försöka inte synas på stan om jag inte gjort mig i ordning fullständigt. Back to basic. Fast ändå inte riktigt. För jag har ju det någonstans i ryggen nu att jag är snygg. Fast ändå inte...

Det sista dryga halvåret har jag börjat få ett kroppsmedvetande som gör att jag börjar uppfatta min kropp. Och detta för allra första gången i mitt liv. Innan har det alltid varit smal eller tjock. Nu handlar det om form på fötter, hur lång rygg jag har, vilken muskel som gör vad och annat spännande. I takt med att jag bygger upp en trasig kropp blir jag mer medveten om den. Jag börjar märka var den börjar och slutar, balansen ökar och maskineriet fungerar mycket mycket bättre.

Så det är med gigantisk fascination jag ser hur kroppen förändras av träning. För det är första gången i mitt liv jag verkligen aktivt tränar. Och för några månader sen upptäckte jag flera förvånande saker, t ex en sån fånig sak som att man kan ha hög eller låg vrist. Varför talar ingen om sånt för en? Man märker bara att inga inga inga skor sitter på fötterna. Ingen sätter ord på att det handlar om en hög vrist. Eller att jag har lång rygg. Så när jag provade ryggsäckar fick jag ställa in dem snarare på 170 cm än på mina 160 cm. Och detta trots att jag har hög midja. Så jag har helt enkelt ett långt liv. Vilket jag inte heller visste speciellt mycket om.

Det finns tusen flera saker att upptäcka om kroppen och jag känner mig som en liten unge på upptäcksfärd. Och därför är det så spännande att titta på kroppar i duschen. För det är först nu, som 30+ som jag börjar se hur vansinnigt olika alla kroppar ser ut. Det är först nu jag kan se att det inte bara finns smala och tjocka, det finns alla sorters smala och alla sorters tjocka, alla sorters stora bröst och alla sorters små bröst, och allas hull sitter på olika ställen. Och ytterst få kroppar är propotionerliga!

Kläder är dock gjorda efter proportionerliga kroppar. En sån jag fullständigt saknar. Därför passar sällan kläder mig. En kroppsdel har en storlek, den andra har en annan och den tredje en tredje. Saken blir inte lättare av att jag är överviktig, och kort.

Hade det bara funnits kläder idag som jag tyckte satt vettigt hade jag nog i ärlighetens namn inte brytt mig så mycket längre om min övervikt, annat än för hälsoriskers skull. Men det finns ju fan nästan inget att sätta på sig. Och de stora kläder som finns kräver fortfarande mer midja än jag har och mycket större pattar. Samtidigt som de är alldeles för stora över min smala ben och rumpa. Jag blir galen på sånt.

Jag hade önskat att en affär som Igigi fanns här. Som medvetet inte bara gör stora kläder utan även tänker på kroppsform. Som faktiskt utformar sin kollektion efter det. Som inte gör människor som mig osynliga. Och jag hade önskat att jag långt tidigare hade fått lära mig om min kropp. Att jag skulle sluppit alla plågsamma gymnastiktimmar i skolan och alla skrubbsår jag drog på mig när jag snubblade runt. För jag var inte bara en vanlig klumpig tonåring med komplex för min kropp. Jag var en funktionshindrad tonåring som inte hade en aning om vilken del av kroppen som styrdes med vilken muskel och var min kropp började och slutade. Och ingen hade redskap att förklara det för mig.

Så jag tänker fortsätta att stirra på folk i duschen. Kanske gör jag någon ny spännande upptäckt. Men kanske är det så att sidor som den här som gör att jag förstår vad det är jag ser i spegeln...

snark

Ujuj, idag är en Aspunge inte särskilt pigg. Vaknade och trodde att jag försovit mig. Tog ett tag att inse att jag fortfarande sov men drömde att jag vaknat å trott att jag försovit mig. Insåg nog att jag sov när jag fick se min pojke i en fäktningsmatch...

Nu har jag ätit frukost. Och får gå och lägga mig igen. Det är ganska trevligt. Vet inte hur jag ska göra ännu dock. Att sova eller inte sova, det är frågan. Är det ädlare att lida och fördraga en bitter vakenhets lömska pilar eller göra slut på dem med ens?

Och härmedtilldelas Aspungen pris för årets sämsta travesti :D

Nåväl... Jag tror bestämt jag ska gå i säng igen. Ingen är ju ändå vaken så här dags, utom pojken då, som inte alls fäktas utan sitter i en birdiebil med en surrig sak.

Frukost var gott. Sömn är godare.

Jobb och status

Jag har ungefär simultant hamnat i två liknande diskussioner. Det ena utgick från det här inlägget och efterföljande kommentarer. Det andra utgick från den här artikeln på ragged edge magazine som jag hittills läst allt för lite ur. Märker att där finns mycket att hämta.

"A vocational rehabilitation counselor told us that the alternative to retraining is "sitting on the couch," and another reminded us that the first question people often ask each other is, "What do you do?" Imagine how embarrassed you will feel if you have no answer, he said."

Stycket ovan är från artikeln i ragged edge. Och på tal om status... det är vidrigt att varje gång man är på fest tvingas att säga... "jag gör ingenting", eller snarare "jag är sjukskriven". En fest kan bli en plåga när man tvingas säga de orden. Och därför undviker man då och då fester där det känns som allt för hög press på sig att ha lyckats. Alternativt ser till att få sitta bredvid någon man redan känner som inte behöver ställa den frågan.

För andra är det en så fullkomligt neutral fråga och för mig handlar den om något om det känsligaste i mitt liv. "Löftet som inte lyckades". Den jättesmarta som inte höll, som gick sönder, som inte kan anpassa sig och fungera i samhället på de villkor som andra kan.

Att inte jobba är att enormt stigmata. Samtidigt vet jag med mig själv att jag bidrar massa till samhället på andra sätt, på sätt som inte räknas. Men jag vet fortfarande inte vad jag ska svara på frågan om vad "jag sysslar med". Jag är ju knappast sysslolös! Just nu jobbar jag primärt med att bygga upp den kropp som jag misshandlat så länge jag kan minnas. Ingen motion under ett halvt liv tär på kroppen. Dåliga matvanor har brutit ner den. Att inte få sömn och vakenhet att funka trasar också sönder den. Så vad jag gör just nu är att reparera mig. Det har tagit 15 år att bryta ner kroppen så det är inte gjort i en handvändning att bygga upp den. Men det går. Och jag älskar att se att jag orkar mer och mer. Jag mår så himla mycket bättre.

Men tillbaka till statusen: Jag önskar att folk kunde värderas för hur de använder sina tillgångar, inte efter hur mycket status deras jobb har. Att de funderade över hur de mår i stället för vad de måste göra för att "alla andra" gör det.

Kort sagt önskar jag att även en människa utan jobb skulle kunna gå på fest utan att behöva skämmas.

Jag blev därför överlycklig den gång jag hamnade hos en frisör som frågade vad jag gjorde och jag sade att jag var sjukskriven. Hennes direkta svar på det var "Jag dömer dig inte ska du veta!" och så berättade hon att hon själv varit deprimerad. Inte på något vis utlämnande eller vräkigt. Kanske var det bara för henne en självklarhet att vissa var deprimerade och behövde gå till psykolog eller vara sjukskrivna.

Detta är ett möte jag värderar högt. Fortfarande.

märkliga stats

Pojkvännens ip fastnar inte i statsen skumt nog. Undras vad i hela världen det beror på. Man får filurilera på det. Something is rotten in the state of Estern Gothland

hoho

Att "klara sig själv"

Jag har en hel del hjälp som den Aspunge jag är. Flera timmar i veckan är folk hemma här hos mig för att hjälpa mig att laga mat, städa, tvätta och handla. Utan den hjälpen skulle mitt liv fullständigt falla samman.

Målet med den här hjälpen är att jag ska bli så självständig som möjligt och klara så mycket som möjligt själv. Så jag inte ska vara så funktionshindrad.

Detta är dock en inställning som jag inte själv bett om. För jag har faktiskt inga intentioner att klara mig själv utan hjälp hemma. Inte större intentioner att klara handling än du har att klara dig utan vatten i kranen, eller kylskåp för att kyla dina varor.

Vad vi ser som osjälvständigt är alltså relativt. Och hur vi uppfattar vår egen så kallade "osjälvständighet" behöver inte heller höra samman med hur andra uppfattar den. Du uppfattar förmodligen inte dig själv som lat för att du inte går och hämtar ditt vatten i en brunn några kilometer bort varje morgon? För för dig är det så självklart att det här med rinnande vatten finns.

Den dag de renoverar din toalett och du plötsligt inte har rinnande vatten i lägenheten förstår du förmodligen hur beroende du är av det. Helt omedvetet. Du behöver vatten att dricka, vatten för att tvätta dig, vatten för att diska, vatten för att blanda i mat och drycker, vatten för att spola i toaletten.

Om din toalett går sönder behöver du inte laga den själv. Du ringer till en rörmokare som gör jobbet åt dig. Sådan service ingår om du bor i en hyreslägenhet. Men ingen skulle förvänta sig att du skulle lära dig att själv laga toaletten. För toalettlagning är inte en allmänkunskap, att hämta vatten är inte en allmänkunskap, att odla grödor är inte en allmänkunskap, men att kunna handla i en affär är det.

Så därför förses sådana som jag med boendestöd. För att vi ska lära oss att utföra det där som "alla andra kan", (i själva verket det som är kulturellt betingat i VÅR kultur att alla kan) så vi kan bli mera "självständiga".

Det finns ingen logik i det här men ändå tar alla det för givet.

Att inte vilja göra "normala hushållssyslor" är i de flestas ögon märkligt och oansvarigt. Och hos de som tycker att det är förståeligt finns ändå oftast en inneboende tanke om att vi ändå skulle må bättre av att "klara oss själva".

För mig är enda anledning till att vilja klara mig själv att jag inte ska behöva känna mig dum. Sen har jag förvisso oftast väldigt trevligt med mina boendestöd och tycker verkligen om dem. Och jag har roligt när jag lär mig saker jag inte kunde förut. Men så fort jag känner att någon tror att jag någonsin kommer att lära mig att leva utan hjälp hemma slår jag bakut. För det finns ingen anledning för mig att göra det. Ingen mera anledning än att jag kanske en dag står helt utan hjälp. Men tvingar ni er själva att lära er räkna utan miniräknare för att en dag alla världens miniräknare skulle gå sönder? Eller tvingar ni er själva att lära er att borra efter vatten ifall det skulle bli krig här och ni inte fick vatten i kranen?

Och flera timmar i veckan skulle det komma hem folk till er som lärde er att odla era egna grödor, borra era egna brunnar, lära er plocka svamp och göra upp eld utan tändstickor. Allting med den goda avsikten att lära er att "klara er själva". Och om ni inte tog emot den här hjälpen så skulle era familjer tvingas göra allt det här åt er, alternativt skulle det inte bli gjort och ni skulle äta fel svampar, frysa på nätterna och dricka giftigt vatten...

Jag leker med tanken om ett annat scenario...

Säg att jag skulle ha lärare i mina spetskunskaper som kom hem till mig lika många timmar i veckan som mitt boendestöd nu gör. Människor som bearbetade mina texter med mig, övade muntlig framställning med mig och kanske lärde mig lite om marknadsföring. Var skulle jag då befinna mig i livet?

To be continued...

Kristendom

Är jag kristen längre... eller är jag det inte? Jag vet ärligt talat inte. Jag finner massa inspiration hos Jesus å sånt för att det var en rätt så cool snubbe, och jag är tillika förfärligt lik densamme då han med största sannolikhet var en liten aspie han med... därav jesuskomplexet...

Men jag är inte kristen så jag går regelbundet i kyrkan eller så jag har konstant kontakt med gud, som jag hade när jag var yngre. Det är mera flytande och obegripligt idag. Jag känner inte att jag är någon religion mera än någon annan egentligen. Samtidigt vet jag för lite om andra religioner för att kunna jämföra.

Och jag ska vara religionsvetare?!

Turister och turister

Det här med turister förbryllar mig. För ungefär ett år sen såg jag av någon märklig anledning inte mig själv som en... för jag frågade alla "när kommer turisterna dit?" om ställen jag var intresserad av...

How come?

Turisterna kommer dit när jag kommer dit liksom. Eller vad är annars en turist? En arketyp av någon med en kamera på magen? Om man har kameran i ryggsäcken är man då mindre turist? Varför då?

Av någon anledning är ordet turist något det inte är. Det verkar i alla fall ha utvecklats så. Turister är de där arketyperna, eller i vilket fall alla som inte är jag själv. Alla som är många och samma, men inte har personlighet. Ungefär?

Helt ologiska hopp och tankebanor helt enkelt.

Ofta finns det väldigt gott om inhemska turister i ett land. De turisterna räknar man ofta inte när man tänker på turister. Turister måste uppenbarligen vara vita?! Eller på något vis i vilket fall ha någon slags kulturell gemenskap med oss själva. Eller kanske bara med våra föräldrar.

För JAG är ju inte turist.

Eller?

Undras för resten vad ordet turist egentligen kommer ifrån. Det kanske någon annan än jag har svar på...

musik

En tjej på möhippan frågade mig om jag fortfarande håller på att sjunga. Jag svarade då att det inte blir så mycket med det. Men dagen efter spelade jag faktiskt in en låt ihop med pojken. Får se om det kommer att bli bra. I så fall lägger jag nog upp den här. Fast det beror förstås på om upphovsmakaren går med på det. Annars får jag ju låta bli...

Och nu är klockan över halv 4.... Jisses

vaken

Tycks inte kunna somna. Är för hispig på grund av vissa omständigheter. Katten jamar och blev just utsläppt. Fånigt att inte kalla honom vid namn. "Katten" är ju det mest opersonliga som finns. Men liksom inte andra här hittills har namn vill jag inte heller att han ska behöva ha det. Han är hittills anonym alltså. Kisse kanske iofs låter bättre. Så han får nog heta så. För tillfället då.

Insett att det är en medeltidsfestival i Sighisoara i sommar. Jag vill dit, jag vill dit. Och det är inte helt otroligt att jag verkligen kommer lyckas komma dit heller :) Men resrutten får ändras...

Så det är ganska svårt att sova.

Ska upp vara uppe så jag kan åka bussen till träningen senast 2 i alla fall. Så det blir till att pallra sig upp. Lovat att väcka pojken nån gång sisådär efter 10 också. Så det vore onekligen tur om man själv lyckades somna innan dess... Just nu verkar det vara svårt.

Försöker formulera ett mera komplicerat blogginlägg men får inte till det riktigt. Det får ligga på draft tills det blir färdigt för publicering.

Nu är klockan över tre. Jag har försökt att läsa massa annat så jag ska bli lite sömnig så jag lyckas somna... tror att det gett resultat.

sårbarhetsnarkoman

Kan man vara något i stil med "sårbarhetsnarkoman"?

I så fall är jag nog det. Det jag vill se av människor för att älska dem är sårbarhet. Detta gäller både förhållanden och vänner. Jag lever för att upptäcka folks sårbarheter, deras svagheter. Jag räds dem inte. Andra tycker det är konstigt om man t ex frågar folk om de gått i terapi eller så. För mig är det en lika odramatisk fråga som vilken favoritfärg man har.

Själv har jag också den förmågan att jag kan tala helt öppet om sådana saker själv. Förutsatt att jag själv har kontrollen är det fullkomligt ofarligt att berätta om svagheter jag har, eller misstag jag gör. Detta gör att folk tror att de känner mig efter ett väldigt kort tag. Ofta kan de uppfatta sig som tajtare med mig än jag känner mig med dem. Jag uppfattas helt enkelt som mera öppen än jag är.

Då kan det oxå bli problem när andra som inte är lika öppna får frågor av mig, som de uppfattar som för närgångna. Och det blir lätt missförstånd. Dock gör ofta detta sättet att vara att jag har lätt att få vänner och lära känna människor. Sen har jag dock en ganska stor spärr till för vilka jag kallar vänner och vilka som är polare/kompisar. Vän är för mig den största ärestitel man kan få.

Är man själv öppen får man ofta själv förtroenden.

Möhippan

Gick över alla förväntan. Vi hade vansinnigt roligt. Var på ett äventyrsställe liknande "Fångarna på fortet". Trots att vi var 5 humanister å en doktor i fysik så var vi bäst i de celler som krävde minst tanke å mest smidighet. Bruden var extremt smidig å klättrade på väggarna som en katt. Vansinnigt häftigt att se!

Möhippan blev en total överraskning för bruden. Detta trots att undertecknad råkat skicka ett mejl till henne om möhippan två veckor tidigare. Som tur var dock till en gammal mejl som hon inte hade gått in på. Det är livsfarligt med auto-ifyllning på mejladresser! Särskilt när namnet på bruden inleder mejladressen vars googlegroup skapats för att hålla bruden ovetande om planerandet :D

Nåja. Allt gick jättebra.

Carola vann inte, men dregla fick man ändå göra. Jag var minst sagt förvånad över att Finland vann och tycker fortfarande inte att det är en bra hårdrockslåt. Menmen... samtidigt är det onekligen kul. Det rör ju om LITE i grytan i alla fall.

Katten har varit galen idag och flugit runt som om han hade DAMP. Det har han säkert iofs, även om det inte är smittsamt. Sådan herre sådan hund, sådan matte, sådan katt. Men mest är han nog aspig ändå. Katter tenderar ju att vara det... ;D

Carola

Ja... så är det... kärleken till Carola verkar inte gå över. Hur gammal jag än blir. Och nu är min brorsdotter lika förtjust i henne som jag. Tror jag ska ge henne mina 1000 Carolabilder i födelsedagspresent i sommar. Tur hon inte kan läsa det här haha. Hon är lite för ung ;)

Jag blir helt lycklig när jag får se Carola på tv. Fortfarande. Trots att jag bara var 10 år när hon slog igenom.

Är oxå helt förvånad över att Kate Ryan åkte ur. Belgien alltså. Je t'adore. Den spelas ju på radion typ jämt?

Annars har kvällen fördrivits med ett Mary Kay-party. Min syster sa nåt om att Carola borde använda Mary Kay, å säljaren (min svägerskas syster) sa att det gör hon.

Dumma Carola som har botox när hon har så bra smink. Önskar jag hade råd med sånt smink oxå.

Fast... nåja, jag har kvar mitt från 2001. Och det är lika bra fortfarande.

Varit ute å kollat kläder idag till bröllop å till den tjocka kroppen, men som är på väg ner i vikt. Det var extra svårt att hitta storlekar idag. Jag är inte van vid att ha en kropp där det skiljer så många centimeter mellan midja och byst.

Annars har dagen förlöpt med träning träning och åter träning. Jag kan jogga nu. Joggade hälften på löpbandet idag. Det fattas bara skor nu :)

Och ja... jag gjorde sju armhävningar idag. Det tar sig sa pyromanen. Det är så djävulskt skönt att känna att kroppen verkligen ORKAR. Och jag far inte runt som en vante på bussen längre utan balans.

Fasligt ostrukturerat bloggande det här. Får väl ta å skärpa till mig å bli seriös nån gång ;D

versaler och gemener.

har jag gjort för ett bra tag sen. varit ute å hjälpt bror på gården. han jobbar här så det är bara att hugga i när man har lust. det var ganska kul.

lite slarvigt uttryckt är mina mått: 46 - 40 - 46
tänker fortsätta envisas med att mäta i tum. storleken är verkligen 3x eller xxxl men väldigt mycket på väg mot 2x.

snart är det dags för träning. ska lägga till armhävningar i stället för den där hemska bröstpressaren jag använt förut som verkar paja mina armar fullständigt. blir spännande att se hur många jag orkar, på en vettig matta.

Kanske borde jag skriva med stora bokstäver i början på en mening. Det är ju trots allt lättare att läsa då. Får nog bli så. Det är bara det att det ser så himla seriöst ut då. Små bokstäver ger liksom större frihet.

Försökte ta ut kisse i trädgården. Det gick sisådär bra måste jag säga. Han hatade kopplet för mycket och ville inte ens gå ut, slet sig och verkade nästan göra illa sitt ben. Men det är helt okej nu så han gjorde inte det. Var lite orolig ett tag eftersom pojken nyligen drömt att han skulle ta ut honom när han krypit under sängen och att han då råkade göra illa hans ben.

Nåja. Vore väl mera intressant att ta tag i dagen kanske...

kan inte låta bli

det här är verkligen verkligen ingen modeblogg. men jag kan inte låta bli att pasta länken på den här underbara klänningen som jag hittade på ebay idag. jag skulle aldrig kunna ha den men åh så snygg den är

otroligt men...

jag har gjort mitt livs första armhävningar. det blev bara två stycken å det gick bara när jag stod på knä. har aldrig lyckats göra armhävningar förut. alltid varit rädd att jag skulle knäcka armarna eller så.

jag har tillika gått ner 2 tum i midjemått. folk frågar gärna varför jag säger tum och inte centimeter men jag tycker det är lättare att urskilja tum än centimetrar. mindre siffror att hålla reda på. och en tum är betydligt mera än en centimeter. men för den som nödvändigtvis vill veta: jag har gått ner 5 cm i midjemått på sisådär 2 månader. dock har jag bara gått ner något kilo i vikt. detta kan inte betyda annat än att träning omvandlar fett till muskler.

ett år har gått

Ett år har gått sen jag började blogga. Drygt. Ganska mycket har hänt sen dess...

Reseplaneringar, träning, mode är sånt som får mest plats i min skalle för tillfället. Samtidigt tror jag jag sakta men säkert övergått till att bli socialist. Detta samtidigt som jag blir mindre absolut å mera flummig för varje dag som går. En märklig kombination kan tyckas.

Min syn på feminism... kraftigt förändrad, även den till förmån för socialismen. Samtidigt är jag inte längre speciellt intresserad av politik på det viset jag alltid varit förut. Det känns som om jag håller på att bli gammal.

Livet är relativt stabilt för omväxlings skull, så stabilt det kan bli när det är mig det handlar om vill säga. Stabil blir jag nog aldrig.

Förra året, när jag började blogga var Asperger och autism ganska nytt för mig. Jag hade nyligen fått min diagnos. Jag identifierade mig då även väldigt mycket med autism. Idag vet jag inte längre... vissa delar av autismen är jag, andra delar är inte jag. Och jag tror mer och mer att det ena hör ihop med det andra. Det senaste halvåret har jag varit ganska full med energi och dragit igång många projekt, samtidigt som jag blivit mera hyperaktiv, alltså ett halvår med mera ADHD än autism. Det är fascinerande för mig att två så olika personligheter kan bo i samma människa. Men för mig är adhd och autism oskiljaktiga. För mig hör de ihop. Obönhörligt. Trots att de verkligen gör mig till 2 helt olika människor på ett vis.

Jag hoppas jag kommer kunna skriva mera om det här för det intresserar mig verkligen. Men jag tänker inte blogga strikt om en sak som jag gjorde förut. Jag vill mest ha en avstjälpningsplats. Får se vad det blir av det här egentligen.

Anyhow. I'm back

Arkiv från år 2005 på Livejournal

Below are the 8 most recent journal entries recorded in aspungen's LiveJournal:

Thursday, May 11th, 2006
2:09 am	Note to self: Prata inte om känsliga saker med folk när du är trött. Du kommer alltid säga något halvogenomtänkt eller alltför spontant. (Comment on this)
Monday, September 5th, 2005
12:06 am	Om dörrmattor och egoister. Idag förstod jag att jag har problem med ömsesidighet. Det borde kanske inte vara så konstigt att jag har det, då jag trots allt har diagnosen Asperger. Men det intressanta är hur det tar sig uttryck för just mig. som jag hade missförstått. Det rör frågan om ömsesidiget. Vad är egentligen ömsesidighet och hur kan man säga att man har problem med det? "Diagnoskriterierna i DSM-IV-TR A. Kvalitativt nedsatt förmåga att interagera socialt, vilket tar sig minst två av följande uttryck: 1. påtagligt bristande förmåga att använda varierande icke-verbala uttryck såsom ögonkontakt, ansiktsuttryck, kroppshållning och gester som ett led i den sociala interaktionen 2. oförmåga att etablera kamratrelationer som är adekvata för utvecklingsnivån 3. brist på spontan vilja att dela glädje, intressen eller aktiviteter med andra (t ex visar inte, tar inte med sig eller uppmärksammar inte andra på sådant som är av intresse) 4. brist på social eller emotionell ömsesidighet" Det kritirie jag pratar om är alltså nummer 4. "brist på social eller emotionell ömsesidighet". Vad betyder egentligen det här? Fördomarna om Asperger är ju att vi inte har någon förmåga till empati och bara bryr oss om oss själva. Trots att dessa fördomar dementerats av forskare så kvarstår den här synen på Asperger. Och jag fick själv en inblick i det idag. Jag har länge irriterats över att jag - när jag fick min diagnos - fick höra att jag hade väldigt svårt för ömsesidighet. Min iq för ömsesidighet ligger ungefär på en tolvårings nivå, enligt ett test. Förvisso är detta test enligt mig fel utformat, då det lika gärna kan visa på visuell perceptionsstörning, men det här får jag gå in på i ett annat inlägg. Här tänker jag se ömsesidighet som en förmåga att ge och ta av andra människor på ett någorlunda rättvist sätt. Det vill säga att man ger lika mycket som man tar av människor. Och här ser man genast att det handlar om två komponenter: nämligen Ge och Ta. Den gängse bilden är att aspies Tar mera än de Ger, att aspies skulle vara någon slags egoister. Men problem med ömsesidighet är inte bara att Ta för mycket och Ge för lite. Det är även att Ge för mycket och Ta för lite. Med andra ord uppfyller du kriteriet lika bra om du är en dörrmatta, som om du är en egoist! Hur ofta har du hört detta nämnas när man pratar om Asperger? Visst talas det om att folk med Asperger ofta blivit mobbade och inte sällan drabbas de av depression. Men ändå får jag i böcker läsa saker som "folk med asperger söker sig till människor för att de vill ha/få ut något av dem". När jag fick diagnosen för ett år sen sa psykologen till mig att jag hade svårt för ömsesidighet. Jag har allt sedan dess varit frustrerad över detta då jag faktiskt nog av de flesta ses som en för snäll person. Hur kan jag då ha problem med ömsesidighet? Ingen förklarade för mig att det faktiskt lika gärna kunde handla om motsatsen; att jag lät mig trampas på. Effekten av detta blev självklart ytterligare korellation av personligheten för att motverka Egoisten inom mig. När det om något var Dörrmattan jag borde motverka. Varför står det så sällan om det här i böckerna om Asperger? Varför har inte jag, som läst tonvis med litteratur om Asperger, fått veta att "brist på ömsesidighet" kan vara att ge för mycket, att kräva för lite, att vara för snäll. Den teori jag har är följande: Det handlar om genus. Asperger är en diagnos för män. Kriterierna är skrivna med tanke på män. För att vara exakt är de skrivna för Pojkar, inte ens för vuxna människor och än mindre för vuxna kvinnor. Pojkar är enligt min upplevelse fostrade att ta för sig, under det att flickorna är fostrade att ge och att ta ansvar för. Så när vi sitter där med våra diagnoser är slutresultatet ofta mycket olika. Precis som i övriga samhället syns maktobalansen mellan könen. Pojkarna fortsätter att ta för sig av livet, under det att flickorna fortsätter att ta ansvar för relationerna. Oftast har vi tjejer med Asperger lärt oss mera socialt än killarna och inte sällan har vi, liksom jag, sociala relationer som specialintresse. Vad vi inte fått lära oss är att ta för oss, att tro på oss själva och att säga ifrån. Så blir vi mesarna utan självrespekt i andras ögon som inte fattar när vi blir mobbade. Och eftersom vi är så vana vid att få skäll för våra sociala fel tror vi att det ska ändras om vi bara blir snällare. Så lär vi oss att konstant skuldbelägga oss själva för alla fel vi gör, samtidigt som vi felaktigt ser oss som egoister. Risken att bli en fullfjädrad dörrmatta är ganska påtaglig... Vetskapen om att brist på ömsesidighet även kan innebära att man ger för mycket och att man låter sig trampas ner borde synas tydligare i forskningen, det borde talas mera om det. Om inte annat så för att undvika missförstånd, liknande mitt. Jag var ju inte för svinig. Jag var för snäll. (Comment on this)
Thursday, May 26th, 2005
6:18 pm	Gerland hade rätt! "You see, you start pretty much from scratch when you work with an autistic child. You have a person in the physical sense—they have hair, a nose and a mouth - but they are not people in the psychological sense. One way to look at the job of helping autistic kids is to see it as a matter of constructing a person. You have the raw materials, but you have to build the person."—Ivar Lovaas, 1974 "In any case, what one usually sees when first meeting an autistic child who is 2, 3, or even 10 years of age is a child who has all the external physical characteristics of a normal child—that is, he has hair, and he has eyes and he has a nose, and he may be dressed in a shirt and trousers—but who really has no behaviors that one can single out as distinctively ‘human’. The major job then, for a therapist—whether he's behaviorally oriented or not—would seem to be a very intriguing and significant one, namely, the creation or construction of a truly human behavioral repertoire where none exists."—Ivar Lovaas, 1976 "To use another analogy, at the beginning of treatment, the children may be regarded as having close to a tabula rasa. In this sense they can be considered very young persons, as persons with little or no experience, presenting the teacher with the task of building a person where little had existed before."—Ivar Lovaas, 1989 "[T]hey need to be taught virtually everything, and the teaching needs to proceed in minute increments instead of major steps. Thus, at the beginning of treatment, the individuals may be regarded as being close to a tabula rasa. In this sense, they can be considered very young or recently born, as persons with little or no experience."—Ivar Lovaas, 2002 (Från Michelle Dawsons sida http://www.sentex.net/~nexus23/naa_vic.html ) Så Gerland hade alltså rätt. Hon var ingen riktig människa! Det var inget hon bara fick för sig. Det var inte heller bara ett uttryck, det var sant. "but they are not people in the psychological sense" Det borde ligga i varje seriös autismforskares intresse att högt och ljudligt fördöma Lovaaas och hans forskning. Att högt och tydligt ställa sig upp och säga att "vi tolererar inte att våra patienter kallas för omänskliga", "vi ställer oss inte bakom sådant". Man borde kraftigt kritisera Lovaaas. Det är väl känt att Lovaaas använde elchocker, smisk och slag i sin forskning. En norsk forskare på 80 - talet använde alltså barnmisshandel. Varför ställer sig inte världens forskare upp och skriker? Lovaas har självklart fått ta kritik från många håll för att han misshandlade barn i sin forskning. Så han slutade med det. Ändå hänvisar folk fortfarande till de här forskningsresultaten som om de skulle äga giltighet. Man kan inte hänvisa till forskning under primisser den inte hade. Lovaaas resultat uppnåddes genom misshandel. Därför är det också i det ljuset man ska se hans forskning. Barnen i Lovaaas forskning blev slagna, smiskade och utsatta för elchocker när de gjorde fel. Det hände i USA men forskaren var från norden, från Norge och forskningen skedde årtionden efter att barnmisshandel hade blivit olagligt, åtminstone i Sverige. Hade liknande forskning kunnat utföras i Sverige? Är barnmisshandel lagligt i USA? Runtom i världen använder sig folk av siffror efter Lovaas forskning. Man säger att det är bevisat att barn med autism blir bättre efter beteendeterapi. Man säger inte att det uppnåddes med elchocker. Man kritiserar alltså misshandeln, men fortsätter sedan att hänvisa till forskningen som de facto byggdes upp av misshandel. Hur tänker man då? Finns det någon intellektuell hederlighet någonstans? Eller är det bara dags att resignera? Att inse att autister inte är människor förrän de tränats att likna människor. Att de aldrig kan göra sina saker på rätt sätt. Det ses till och med som en barmhärtighetshandling att mörda sitt autistiska barn. I november 1996 dränkte Danielle Blais sin sexåriga son Charles i badkaret. Några år senare fick hon en position i Autism society Canada (ASC). Man bedömde alltså att det var viktigare för föreningen att ha någon som kunde visa på behovet av ABA. ABA för vem? skulle man kunna fråga sig... Är det verkligen barnen som behöver beteendeterapi när föräldrarna är de som mördar och anställer mördare? Eller är det helt enkelt så att ett liv för en autist inte är lika mycket värt? Bilden av det senare framträder tydligt i citaten av Lovaaas ovan och den retorik som använts för att förmå domstolarna att tvinga samhället att betala för alla autistiska barns intensiva beteendeterapi grundade sig på att barnen som inte fick behandling skulle sluta på institutioner i sitt vuxna liv, hamna i fosterhem och vara berövade all mänsklig värdighet. Föräldrarna hävdade även att barnen skulle må bättre av att ha leukemi än autism. I ett sådant klimat är det inte märkligt att barn får dödas, bara för att de är autister, i ett sådant klimat är det inte märkligt att forskare som Lovaaas fortfarande tas på allvar och har en hel verksamhet uppkallad efter sig. I ett sådant klimat är det inte underligt att vuxna autister inte är välkomna i ASC. När barnet som dödas är handikappat är det inte den mördade som är offer. Det är föräldrarna. "No one understands the horror we are going through."—Andrew Kavchak, Ottawa Sun, November 24, 2004 (Comment on this)
4:43 am	Om rätten till liv Det fanns en tid när jag i autism såg patologi. Då jag trodde att asperger var en litenliten hjärnskada som gjorde att folk saknade förmåga att sätta sig in i andra människors situation. Det var på den tiden jag förnekade att artiklar i tidningarna om ADHD skulle handla om mig. Visserligen stämde en hel del in på min personlighet, men jag var ändå inte sådan, jag kunde inte vara störd. Ändå har jag i flera års tid hävdat att det inte är konstigt att vara bra på vissa saker, samtidigt som man inte kan andra. Jag har inte sett det som något fel så länge jag kan minnas. Det har bara varit en självklarhet för mig att vissa är bra på vissa saker och andra är bra på andras. Men så var det det här med politiken och antibiologismen... När jag läste feministiska sidor fick jag lära mig att könsforskning var av ondo. För man kunde ju inte forska på könsskillnader i ett sexistiskt samhälle i ett annat syfte än att bevara sexismen? Och blotta tanken på medfödda olikheter var både fascistisk och omänsklig. Jag minns diskussioner med folk på fikarasterna om huruvida musikalitet var medfött eller ej. I en sådan miljö skulle det aldrig ha kunnat finnas biologiska olikheter mellan människor. Och jag var den främsta förespråkaren för social konstruktivism - tabula rasa. Men någonstans når man den punkt där problemen blir så stora att man inte längre står emot. Efter all världens terapi och stödsamtal och förstörda utbildningar, ptsd och medicinering och ifrågasättande av sin gamla värld så blir inga svar längre självklara. Sju år efter mitt första möte med ADHD i tidningen gick allting mycket fort. En dags påläsning räckte för att konstatera faktum. ADHD kunde jag efter ett tag nästan acceptera, det gjorde att jag slapp skämmas, slapp se mig själv som lat och bortskämd, slapp skulden. Men asperger... nejnej, det kunde inte jag ha, för jag saknade inte empati. Folk med asperger var de konstiga och störda, de som ingen ville leka med eller vara ihop med. Egoisterna som inte brydde sig om andra människor, och om de gjorde det, i vilket fall inte gjorde det automatiskt. Jag såg några sådana i mitt liv. Jag tror fortfarande att jag i vissa fall såg hyfsat rätt. Men jag missade helt och hållet mig själv. Jag - autistisk - oförmögen till empati? Omöjligt! Jag som alltid tagit hand om folk som mått dåligt, som folk rusat till när de var i nöd. Att jag skulle sakna empati var skrattretande! Det slog mig aldrig att mina tankar om störningar grundade sig på en taskig människosyn. Det slog mig aldrig att jag var fördomsfull och dömande, att jag i själva verket såg ner på folk med sjukdomar och störningar. För det är ju människosyn jag hela tiden förfäktat. Hur kommer det sig att de tankar som från början är så goda kan bli så fruktansvärt dömande när de omsätts i praktik? Att människor kan vara så tvärtemot vad de inte bara utger sig för att vara, utan också utifrån vad de faktiskt menar sig vara? Jag trodde inte på alla människors lika värde. Jag accepterade inte annorlundaskap. Bara till en viss mån. Till den mån det var pikant. Till den nivån jag själv nådde. Och ändå trodde jag att det var andra som var fascister. Jag vet nu att sådana som jag inte är värdefulla, att föräldrar till autister beklagas, att till och med autisterna själva beklagas för att de är en stor börda för sin familj, att autister mördas av närstående eller skolor och institutioner utan vidare påföljder. Idag blir jag upprörd... men förut... när det inte gällde mig själv... var jag lika blind som mördarna själva. I tron på att min sanning var allas sanning. I tron på att min tanke om människovärde var ren. "The missbehavior of behavorists" skriver Michelle Dawson om. Jag känner igen tankegångarna, det är så lätt att förledas i sin tro på sanningen och en felfri värld att man glömmer att människorna i den inte alltid passar in i ens vackra teorier. Att det finns så otroligt mycket mera variation än vi anar. Upptäckandet av mig själv och min omvärld nu är häpnadsväckande, skrämmande, underbar. Så många färger, så mycket skillnader, så mycket rikedom, så mycket... mänsklighet. Idag är det inte ett dugg svårt att stolt säga orden. Asperger, autistisk, dampbarn, bokstavsbarn, handikappad, funktionshindrad - människa! (Comment on this)
4:15 am	viljemanifest - no pity feeling ! Jag vill: * Vara stolt över den jag är och inte försöka vara någon annan. * Aldrig skämmas över den jag är. * Stå upp för mig själv och mitt funktionshinder så andra kan se att det inte är något att skämmas för. * Visa världen att man kan vara bra på vissa saker och sämre på andra, utan att det handlar om patologi. * Lära mig att hantera mig själv så pass bra att jag kan fungera till allt jag vill kunna fungera till, inte efter vad andra säger att jag borde göra. * Ta hänsyn till mina styrkor och svagheter. * Tillåta mig själv att avvika. * Erkänna mitt behov av "solitude". * Utarbeta strategier för att fungera optimalt, utan att göra allt för att verka normal. * Äta vettig mat. Lära mig laga god billig mat. * Få inspiration till att motionera. * Uppleva Iguazufallen * Ha en Ibook, eller dylik liten PC för livsförvaring * Ha venia. * Föreläsa om npf på ett sådant sätt att andra kan känna igen sig, så kunskapen ökas och flera blir hjälpta. Och så fördomarna minskas. * Slutföra mitt journalistiska projekt. * Publicera ovanstående. * Inte tro att allt detta ska infrias på en gång, på samma tid, på precis det vis jag tänkt mig. * Leva (Comment on this)
Friday, May 13th, 2005
12:08 am	aspie eller dampbarn - välj själv Många av dragen en aspie och ett dampbarn har går in i varandra. De andra är helt tvärtom. Aspie - talar alltid sanning Dampie - ljuger Aspie - noggrann Dampie - slarvig Aspie - logisk Dampie - känslosam Aspie - planerad Dampie - spontan Aspie - sparsam Dampie - slösig Aspie - asocial Dampie - översocial Aspie - lugn Dampie - vild Dampie - gråter och skriker Aspie - vaggar och blir katatonisk Ändå är det i stort sett samma sak. Både aspien och dampien har svårt med strukturen. Båda har exekutiva svårigheter. Båda har sociala svårigheter. Aspietypen som är mest utpräglad för mig är den klumpiga. Dampien är också klumpig. Socialt har jag hittills mest ändå liknat en dampie, den vilda, spontana, pratsamma galenpannan. Men hon ligger på lur där och väntar, aspien. Hon som är trött på tal, som helst pratar via nätet, som insett att tiden hon inbillar sig att hon tunget måste spendera med andra spenderar hon bäst med - sig själv. Det bästa man kan göra på ett 1000personersparty är att duscha. Inte för att man blir ren och för att det är njutning, utan för att det är tid med den viktigaste personen i ens liv - en själv. to be continued... (Comment on this)
Thursday, May 12th, 2005
11:49 pm	att identifiera sig själv som handikappad Från och med nu, och egentligen från och med 1 november har jag status i Sverige som handikappad. Plötsligt är jag försedd med en rad rättigheter och acceptansen för mitt beteende tas plötsligt nästan på allvar. Att möta den nya situationen är minst sagt förvirrande. Jag har ju själv jobbat som personlig assistent, jag har själv varit den som tagit hand om och talat för sådana som jag själv. Utan att veta att jag själv var en sån, en sån där handikappad. Plötsligt är den samhälleliga statusen förändrad. När jag var psykiskt funktionshindrad hade jag inga rättigheter och jag var mest ett dåligt inslag. Idag är jag handikappad. Och handikappad, det är något fint. Handikappade har rättigheter och dem ska man vara snäll mot. Självklart följer det även vissa skyldigheter med att vara handikappad. Man ska helst inte tala för sig själv för då har folk svårt att tro att man har de svårigheter man säger sig ha. Om man kan tala kan man inte vara handikappad. Eller om det inte syns utanpå en? Men det kan man, och det är som handikappad jag alltmera identifierar mig. Jag är inte längre sjuk. Jag är inte deprimerad, jag har ingen sjukdom jag kan bli frisk från. Jag har ett livslångt handikapp som jag ska lära mig leva med. Och sakta men säkert identifierar jag mig själv. Jag hittar även hela tiden nya sidor hos mig själv, sidor jag tidigare inte vetat finns. Aspergern i mig öppnar upp för att testa att vara mindre social, och se, jag mår ju bara bra av det. Efter en hel helg då jag varit bland över 1000 pers konstant har jag lärt mig att man inte behöver prata hela tiden. Man kan prata på datorn, eller man kan bara existera nära en massa andra människor. Det är faktiskt till och med ganska tryggt. Och när man testar att lägga sin energi på andra saker än på det sociala finns det plötsligt en hel massa energi åt till annat. Kanske kan jag bli den där nörden jag var när jag var liten. En massa krav jag inte ens vetat att jag haft på mig själv försvinner så sakta och en delvis annan personlighet tar form. En medveten förändring. Men nu skulle jag prata om det här med handikapp. Att erkännas som handikappad gör att en del skuld försvinner, en del krav som man förut haft på sig förminskas. I gengäld höjer man själv nya krav. Men ändock är de sociala kraven lägre. Plötsligt har jag accepterat och satt ord på att jag TRIVS framför datorskärmen, att det är enklare att tala i text än med munnen, att min dator är mitt liv och att den inte ska tas ifrån mig. Att mitt datorsittande inte ska ses som ett beroende eller en sjukdom. Datorn är mitt liv! Varken mera eller mindre. Detta innebär inte att datorn ska vara en undanflykt från praktiska saker som jag mår bra av att göra. De ska jag också göra. Dock ska jag sluta identifiera datorn som en bov, för det ÄR den inte. Och jag är inte sjuk. Jag KAN inte bli frisk. Jag kan ha sämre eller bättre strategier för att leva med mitt handikapp och det är det jag nu går in för. Jag har även märkt att jag har god nytta av att använda det ena handikappet som en strategi att dämpa det andra. Främst att använda aspien för att dämpa dampbarnet. Mer om detta senare... (Comment on this)
Tuesday, April 26th, 2005
2:33 pm	Om dagsform Dagsform är ett nyckelord för oss som inte är neurotyper. Dagsformen avgör om man orkar umgås med folk, om man tål brummandet på bussen, eller om man känner för att svara i telefon. Dagsform avgör även sådant som om man kommer att äta, när man kommer upp ur sängen och om/när man kommer somna. För den som lever med npf är det inte svårt att förstå det här med tankar på dagsform. För en neurotyp kan det vara näst intill omöjligt att begripa. Hur kommer det sig att aspungen ena dagen orkar gå upp ur sängen och göra smörgåstårta, städa hela lägenheten och bjuda till fest, när hon andra dagen inte ens orkar gå till affären för att handla ett paket med lättfil? Varför sitter aspungen just nu och väntar och väntar på att få inspiration för att komma iväg till en lektion, där en dem hon gillar mest på kursen ska presentera sitt specialarbete? En liten detalj i en text, sänkte henne ner i ångest, kort och tillfällig, men inte desto mindre verklig. Till slut kunde hon inte läsa klart texten. Hur förklarar man en sådan sak på begriplig svenska för någon utan att den ska tro att man är psykiskt sjuk? Nej, jag har inte ångest, nej, jag lider inte av depression eller manodepressivitet eller scizofreni eller borderline, inte ens av social fobi. Jag passar inte in i en enda neurotypisk mall. Som om jag kom från en annan planet. http://womenfromanotherplanet.com/ Det här med dagsform ja... Vad jag än ska göra så måste jag ha lust med det. Om jag inte har lust så blir det inget gjort. Ingenting går att göra utan vilja eller lust. Sådant verkar vara svårt att förstå för neurotyperna som har en förmåga att tvinga sig själva att göra saker som de egentligen inte vill. Och jag har inte särskilt svårt att förstå att vi med npf då ter oss som bortskämda glidare som minnsann inte borde göra rätt för oss. Men ingen skulle be någon utan ben att försöka gå. Och det är ingen skillnad på att försöka gå utan ben och att försöka bortse från dagsform för någon med npf. Den finns där, och den styr oss. Och ett samhälle där dagsform inte får plats blir automatiskt en plats för utslagning av oss. Ett system med karensdagar är till exempel rena döden för någon beroende av dagsform. Därför har jag inget jobb. Ett jobb kräver en konstant form, och en sådan konstant form finns inte i min värld. Att försöka uppbåda den leder till fullt utvecklad depression, snarare än till den "anpassning" de så välvilliga neurotyperna vill för oss. 14:33 har jag fortfarande inte lyckats resa mig ur stolen och ta mig iväg på lektion. Jag har glömt alla viktiga förberedelser som: kolla när bussen går, tvätta håret, hitta kläder jag ska ha på mig, plocka ihop mina papper osv osv osv. Och innan allt det där är gjort måste viljan att gå på lektion infinna sig. Så det händer mera än en gång att man ber någon skjutsa. Man vet annars att man inte kommer att komma iväg. Vetskapen av att andra människor blir sårade av ens beteende gör saken inte bättre. Det är plågsamt att ha ett sätt att vara på som skadar andra människor, bara för att man är sig själv. Så trång är världen. Så lite plats finns det. Och tid... hur beräknar man den? När man inte ens vet med säkerhet när lektionen börjar..... Frågan om tidsbegrepp och dagsform hör ihop. Men det får ändå bli en egen rubrik småningom...